Minisemester i Stockholm
Jag och min syster har varit i Stockholm på minisemester under tre dagar. Vi åkte från Härnösand med Y-buss på torsdagmorgonen klockan 06.55. Det var en grå och trist morgon, vädermässigt. Men för oss hade vädret ingen betydelse, det var varmt och torrt inne i bussen och vi var förväntansfulla inför vår resa. Efter ca sex timmar var vi framme i Stockholm. Träden, buskar och gräsmattor var gröna, våren hade hunnit mycket längre än i Härnösand.
Det första vi gjorde var att köpa ett tredagars SL-kort för att kunna åka med kollektivtrafik under vår vistelse. Vi hade bokat hotellrum i Älvsjö. Hotellet har 18 våningar och vårt rum var på 11 våningen med en bra utsikt.
När vi installerat oss, packat upp och stärkt oss med ett glas sherry, tog vi pendeltåget till T-centralen och tunnelbanan vidare till Gamla Stan. Där strosade vi i sakta mak, kollade lite i affärer och åt en kombinerad lunch/middag. Mätta och belåtna vandrade vi in mot Drottninggatan. Vädret hade varit bra hittills, det var varmt och skönt. När det började regna, satte vi oss på en uteservering med tak och tog en kopp kaffe. Där satt vi länge och tittade på alla människor som gick fram och tillbaka. Det är intressant att sitta och studera folk, tänk vad olika alla är.
Vi kände oss nöjda med den första dagen. Bestämde att vi skulle köpa med oss några smörgåsar och åka tillbaka till hotellet. Nere i receptionen/baren fanns kaffe och the på disken. Vi tänkte att då kunde vi ta med the till rummet och äta vår macka och kolla på TV. Sagt och gjort, vi åkte ner till baren och sa att vi ville ta med the till rummet. Det gick så bra, killen bakom disken hällde varm vatten i pappmuggar och vi fick två thepåsar. Det blir 46 kronor, sa den trevliga pojken. Vi log, min syster betalade och vi åkte med hissen upp till vår våning med ansikten som fågelholkar. 23 kronor för en pappermugg varmvatten och en thepåse, lite väl saftigt tyckte vi. Men som min son brukar säga, det kostar att ligga på topp.
Vi sov båda bra på natten, kanske lite för varmt i rummet bara. Min syster fyllde år på fredagen, jag hade tagit med mig presenter till henne och en liten flaska champagne och två glas. När hon duschade, passade jag på att plocka fram presenterna.
När hon öppnat sina presenter, skålade vi i champagnen. Tänk er vilken lyx, champagne klockan åtta på morgonen. Dags för hotellfrukost, visst är det fantastiskt att man kan äta så mycket på morgonen när man bor på hotell. Efter frukosten tog vi pendeltåget till centralen, bytte till ett annat pendeltåg och därefter buss till Bromma. Där finns ett köpcentrum som fick pris för bästa köpcentrum 2011. Det var nytt och fräscht, inte så mycket folk, det var förmiddag så det berodde kanske på det. Affärerna var väl ungefär som på andra köpcentrum, men intrycket var bra. Det var ett barnvänligt ställe, det fanns stora lekytor med olika arrangemang för barnen. Toaletterna och skötrummen var anpassade för barn, det fanns barnvagnar att låna, microugnar att använda till barnmat. Skyltarna som visade vägen till toan vad söta tycker jag.
När vi gått runt och tittat och ätit lunch åkte vi tillbaka till hotellet. Vi vilade oss en stund och åkte sedan in till centrum. Vi hade bokat bord på en restaurang för att äta födelsedagsmiddag. Gick först runt och tittade i affärer, satt en stund på en bänk vid Hötorget och tittade på allt som hände runtomkring. Vi tycker båda om att sitta och bara titta, vi behöver inte prata så mycket utan njuter av vårt sällskap ändå. Vädret under dagen hade varit helt underbart, varm och soligt. När vi satt där och njöt av vädret och folkvimlet, började det regna. Det var dags att gå till restaurangen och äta. Vi åt och drack gott och kunde nöjda och belåtna åka tillbaka till Älvsjö. Vi kom hem i rätt tid, det började blåsa och himlen mörknade.
Kvällen avslutade vi med en triller på TV:n.
På fredag efter frukost, checkade vi ut och åkte till T-centralen och satte in våra väskor i ett skåp. Därefter åkte vi till Hagaparken för ett besök i Fjärilshuset. Vädret var inte så kul, det småregnade och var kallt. Desto varmare var det i fjärilshuset. Så mycket fjärilar var det inte i luften, men några fick vi se. På några ställningar hängde vad vi tror var puppor, några fjärilar var nästan fjärilar. Hur de kunde hänga så prydligt på rad och att likadana puppor hängde tillsammans funderade vi på. Om det är nån som vet något om detta, skriv gärna en kommentar.
Dessutom fanns det lite andra djur där också.
Efter en kopp kaffe åkte vi tillbaka. Vi strosade, var in i några affärer, kollade in Sergelstorg och folklivet där. Vår buss skulle gå mot Härnösand klockan 17. Innan vi gick till bussen, åt vi en hamburgare till middag.
Resan mot Härnösand började på Cityterminalen med en halvfull buss, nästa stopp var i Arlanda där många klev på. I Tönnebro blev det 30 minuters rast, vi tog en kopp the och en smörgås. Enligt tidtabellen skulle vi vara i Härnösand klockan 23.30 men vi var inte framme förrän strax före 24. Anledningen var att bussen blev stoppad vid Bölesjön av polisen. Bussen hade strax innan kört om en bil som visade sig vara civil polisbil. Vår chaufför hade kört lite för fort så polisen stoppade honom och passade på att göra en kontroll av chauffören och bussen. Det tog kanske 15 minuter, chauffören fick godkänt och bussen också med några påpekanden.
Vi var överens om att vår minisemester hade var bra som alltid när vi reser tillsammans. Min syster som hade sin bil stående i stan, skjutsade hem mig innan hon åkte vidare till sig. Mina katter verkade bli glad att jag äntligen kom hem. En snäll granne hade sett till dem, så de hade inget att klaga över.
Det första vi gjorde var att köpa ett tredagars SL-kort för att kunna åka med kollektivtrafik under vår vistelse. Vi hade bokat hotellrum i Älvsjö. Hotellet har 18 våningar och vårt rum var på 11 våningen med en bra utsikt.
När vi installerat oss, packat upp och stärkt oss med ett glas sherry, tog vi pendeltåget till T-centralen och tunnelbanan vidare till Gamla Stan. Där strosade vi i sakta mak, kollade lite i affärer och åt en kombinerad lunch/middag. Mätta och belåtna vandrade vi in mot Drottninggatan. Vädret hade varit bra hittills, det var varmt och skönt. När det började regna, satte vi oss på en uteservering med tak och tog en kopp kaffe. Där satt vi länge och tittade på alla människor som gick fram och tillbaka. Det är intressant att sitta och studera folk, tänk vad olika alla är.
Vi kände oss nöjda med den första dagen. Bestämde att vi skulle köpa med oss några smörgåsar och åka tillbaka till hotellet. Nere i receptionen/baren fanns kaffe och the på disken. Vi tänkte att då kunde vi ta med the till rummet och äta vår macka och kolla på TV. Sagt och gjort, vi åkte ner till baren och sa att vi ville ta med the till rummet. Det gick så bra, killen bakom disken hällde varm vatten i pappmuggar och vi fick två thepåsar. Det blir 46 kronor, sa den trevliga pojken. Vi log, min syster betalade och vi åkte med hissen upp till vår våning med ansikten som fågelholkar. 23 kronor för en pappermugg varmvatten och en thepåse, lite väl saftigt tyckte vi. Men som min son brukar säga, det kostar att ligga på topp.
Vi sov båda bra på natten, kanske lite för varmt i rummet bara. Min syster fyllde år på fredagen, jag hade tagit med mig presenter till henne och en liten flaska champagne och två glas. När hon duschade, passade jag på att plocka fram presenterna.
När hon öppnat sina presenter, skålade vi i champagnen. Tänk er vilken lyx, champagne klockan åtta på morgonen. Dags för hotellfrukost, visst är det fantastiskt att man kan äta så mycket på morgonen när man bor på hotell. Efter frukosten tog vi pendeltåget till centralen, bytte till ett annat pendeltåg och därefter buss till Bromma. Där finns ett köpcentrum som fick pris för bästa köpcentrum 2011. Det var nytt och fräscht, inte så mycket folk, det var förmiddag så det berodde kanske på det. Affärerna var väl ungefär som på andra köpcentrum, men intrycket var bra. Det var ett barnvänligt ställe, det fanns stora lekytor med olika arrangemang för barnen. Toaletterna och skötrummen var anpassade för barn, det fanns barnvagnar att låna, microugnar att använda till barnmat. Skyltarna som visade vägen till toan vad söta tycker jag.
När vi gått runt och tittat och ätit lunch åkte vi tillbaka till hotellet. Vi vilade oss en stund och åkte sedan in till centrum. Vi hade bokat bord på en restaurang för att äta födelsedagsmiddag. Gick först runt och tittade i affärer, satt en stund på en bänk vid Hötorget och tittade på allt som hände runtomkring. Vi tycker båda om att sitta och bara titta, vi behöver inte prata så mycket utan njuter av vårt sällskap ändå. Vädret under dagen hade varit helt underbart, varm och soligt. När vi satt där och njöt av vädret och folkvimlet, började det regna. Det var dags att gå till restaurangen och äta. Vi åt och drack gott och kunde nöjda och belåtna åka tillbaka till Älvsjö. Vi kom hem i rätt tid, det började blåsa och himlen mörknade.
Kvällen avslutade vi med en triller på TV:n.
På fredag efter frukost, checkade vi ut och åkte till T-centralen och satte in våra väskor i ett skåp. Därefter åkte vi till Hagaparken för ett besök i Fjärilshuset. Vädret var inte så kul, det småregnade och var kallt. Desto varmare var det i fjärilshuset. Så mycket fjärilar var det inte i luften, men några fick vi se. På några ställningar hängde vad vi tror var puppor, några fjärilar var nästan fjärilar. Hur de kunde hänga så prydligt på rad och att likadana puppor hängde tillsammans funderade vi på. Om det är nån som vet något om detta, skriv gärna en kommentar.
Dessutom fanns det lite andra djur där också.
Efter en kopp kaffe åkte vi tillbaka. Vi strosade, var in i några affärer, kollade in Sergelstorg och folklivet där. Vår buss skulle gå mot Härnösand klockan 17. Innan vi gick till bussen, åt vi en hamburgare till middag.
Resan mot Härnösand började på Cityterminalen med en halvfull buss, nästa stopp var i Arlanda där många klev på. I Tönnebro blev det 30 minuters rast, vi tog en kopp the och en smörgås. Enligt tidtabellen skulle vi vara i Härnösand klockan 23.30 men vi var inte framme förrän strax före 24. Anledningen var att bussen blev stoppad vid Bölesjön av polisen. Bussen hade strax innan kört om en bil som visade sig vara civil polisbil. Vår chaufför hade kört lite för fort så polisen stoppade honom och passade på att göra en kontroll av chauffören och bussen. Det tog kanske 15 minuter, chauffören fick godkänt och bussen också med några påpekanden.
Vi var överens om att vår minisemester hade var bra som alltid när vi reser tillsammans. Min syster som hade sin bil stående i stan, skjutsade hem mig innan hon åkte vidare till sig. Mina katter verkade bli glad att jag äntligen kom hem. En snäll granne hade sett till dem, så de hade inget att klaga över.
Stickad dörrkrans
Ibland får jag sån lust att sticka något och förra veckan kliade det verkligen i stickfingrarna. Men vad skulle jag sticka? Då kom jag på det, jag stickar en dörrkrans. Gick först in på nätet och sökte efter stickade dörrkransar. Upptäckte då att det inte är vanligt med sådana kransar. Hittade en på en bloggsida, en bild utan beskrivning. Då blev jag verkligen taggad på uppgiften. Såg framför mig ungefär hur den skulle se ut. Vis av erfarenhet vet jag att många gånger när jag fått en vision av något som jag försöker tillverka, då blir det bara ett stort fjasko. Men den här gången tror jag att jag lyckades.
Jag använde kransen som hängde på ytterdörren och tog bort den gamla mossan. Kransen hade gjort sitt, min yngsta dotter gjorde den till mig i höstas och till julen bytte jag dekorationer på den. Juldekorationerna ersatte jag efter julen med de som satt där i höstas. Stommen är en halmkrans. Den var lite för mager så jag tog ett vadderat tyg och satte runt kransen för att få den rundare. Därefter plastade jag in den. Jag tänkte att eftersom det först är halm, sedan vadderat tyg och därefter stickat ytterhölje, är det risk att om det blir en regnig sommar kanske kransen får svårt att torka om den blir blöt helt igenom. Enbart stickningen bör kunna torka.
Funderade sedan på hur jag skulle dekorera den. Då garnet är flerfärgat och jag stickade en fläta, tyckte jag att det räckte med de lila blommor som jag virkade. 
Har tagit en närbild för att visa flätan.
Jag blev nöjd med min krans och nu hänger den på min ytterdörr.
Ja de e våren, ja de e våren......
Nu är det vår igen, nyss var det vinter och kallt. Det känns som våren har väldigt bråttom i år, hoppas den inte ångrar sig. Men visst är det härligt när snön försvinner och det tittar upp snödroppar och krokus i rabatten. Man kan inte bli annat än glad. Det finns mycket att glädja sig åt när våren är på gång. Jag har ställt undan vinterkängorna, broddarna är på plats i en låda och får förhoppningsvis ligga kvar där till nästa höst/vinter. Det känns så lätt att promenera när "springskorna" sitter på fötterna. Nu ska ni inte tro att jag springer bara för att jag har springskor. Men vad ska man kalla skorna för? Tidigare sa man tennisskor, men jag spelar inte tennis heller. Det känns fånigt att kalla skorna för gåskor. Har sett i annonser att affärerna säljer wolkingshoes, alltså promenadskor. Pratar jag om promenadskor, då menar jag inte skor som jag använder för att promenera i motionssyfte utan menar då snyggare vardagskor i skinn t.ex. Det här blev ett sidospår från våren, åter till ämnet.
Vilken skön känsla det är att sitta i solen med en kopp kaffe och bara njuta. Fåglarna kvittrar, solen är varm och skön. Det är spännande att titta i rabatterna och se om perennerna är på gång.
Skräphögen
Jag har städat lite på min lilla tomt. I botten på den här högen finns grenar från vinrankan som jag klippte i slutet av november. Ovanpå det ligger tallriset jag hade inne under julen. Det översta lagret är torra kvistar från blommorna i rabatterna som jag plockade bort häromdagen. I säcken finns lite smått och gott; fågelfrö, gammalt gräs, platspåsar, papper som blåst in från gångvägen, torkade vindruvor, kattbajs m.m m.m
Perennerna är på gång
Förra sommaren flyttade jag några perenner, nu kommer jag inte ihåg vilka och vart jag flyttade dem. Nu är det bara att vänta på att de sticker upp huvudet och visar var de är. Jag njuter av att bara gå och titta i rabatterna och på buskarna och trädens knoppar, de sviker inte utan kommer tillbaka varje år.
Vinrankan vilar sig ännu
Min vinranka ser kal ut, men den är vacker ändå. Snart börjar knopparna visa sig, sen dröjer det inte länge förrän bladen brer ut sig som ett tak ovanför mina fönster.
Småplantor hos Wedins trädgård
Jag vandrade genom växthusen på Wedins trädgård igår. Det är en fröjd att se alla plantor som är på tillväxt och andra plantor som snart är färdiga att säljas. Den 12 april öppnar Wedins för säsongen och då kommer det att blomma för fullt där.
Våren ångrade sig
I morse när jag vaknade och tittade ut, hade våren tagit ett kliv bakåt. Det var alldeles vitt på marken. Som tur är värmer solen bra när den tittar fram. Nu har den mesta snön töat bort. Det är inte lika varm i luften som det varit ett tag, men huvudsaken är att solen skiner.
Slutet av juni 2011
Även om våren stannar upp ett litet tag, går det fort och allt händer nästan på en gång. Snart är det grönt överallt, blommorna lyser i all sin prakt. Den här bilden knäppte jag i slutet av juni förra året och det dröjer inte länge innan det grönskar och blommar lika mycket i år.
Nu när vi har en härlig tid framför oss, låt oss ta det lugnt och njuta av naturen, våra familjer och våra vänner.
Vilken skön känsla det är att sitta i solen med en kopp kaffe och bara njuta. Fåglarna kvittrar, solen är varm och skön. Det är spännande att titta i rabatterna och se om perennerna är på gång.
Skräphögen
Jag har städat lite på min lilla tomt. I botten på den här högen finns grenar från vinrankan som jag klippte i slutet av november. Ovanpå det ligger tallriset jag hade inne under julen. Det översta lagret är torra kvistar från blommorna i rabatterna som jag plockade bort häromdagen. I säcken finns lite smått och gott; fågelfrö, gammalt gräs, platspåsar, papper som blåst in från gångvägen, torkade vindruvor, kattbajs m.m m.m
Perennerna är på gång
Förra sommaren flyttade jag några perenner, nu kommer jag inte ihåg vilka och vart jag flyttade dem. Nu är det bara att vänta på att de sticker upp huvudet och visar var de är. Jag njuter av att bara gå och titta i rabatterna och på buskarna och trädens knoppar, de sviker inte utan kommer tillbaka varje år.
Vinrankan vilar sig ännu
Min vinranka ser kal ut, men den är vacker ändå. Snart börjar knopparna visa sig, sen dröjer det inte länge förrän bladen brer ut sig som ett tak ovanför mina fönster.
Småplantor hos Wedins trädgård
Jag vandrade genom växthusen på Wedins trädgård igår. Det är en fröjd att se alla plantor som är på tillväxt och andra plantor som snart är färdiga att säljas. Den 12 april öppnar Wedins för säsongen och då kommer det att blomma för fullt där.
Våren ångrade sig
I morse när jag vaknade och tittade ut, hade våren tagit ett kliv bakåt. Det var alldeles vitt på marken. Som tur är värmer solen bra när den tittar fram. Nu har den mesta snön töat bort. Det är inte lika varm i luften som det varit ett tag, men huvudsaken är att solen skiner.
Slutet av juni 2011
Även om våren stannar upp ett litet tag, går det fort och allt händer nästan på en gång. Snart är det grönt överallt, blommorna lyser i all sin prakt. Den här bilden knäppte jag i slutet av juni förra året och det dröjer inte länge innan det grönskar och blommar lika mycket i år.
Nu när vi har en härlig tid framför oss, låt oss ta det lugnt och njuta av naturen, våra familjer och våra vänner.
Du är den du är
Häromdan var jag på en välkomstträff för nya SPF-medlemmar. För Er som inte vet vad SPF är, kan jag tala om att det är en pensionärsförening. Två av mina bästa vänner är också nyblivna medlemmar och vi gick dit tillsammans. Det var ungefär 20 personer med på träffen. Vi blev informerade om föreningen och fick kaffe och smörgås. Några av personerna som var där kände jag lite, men de flesta var obekanta. Jag kom då att tänka på att det är skönt när man träffar nya personer som man inte vet någonting om. Det hände nog ibland när jag var i arbetslivet och träffade nya bekantskaper, att jag frågade vad de jobbade med. När man träffar en person i pensionärssammanhang är yrket oväsentliga, vad man gjort tidigare har ingen betydelse. Nu sitter vi i samma båt, vi har alla yrkeslivet bakom oss.
Min mamma hade stor respekt för folk med titlar. Antar att många i den generationen kände sig underlägsna de som hade studerat till något "fint" yrke. Vissa yrken i början och mitten av 1900-talet ansågs nog som "fina". Lärare, doktorer, präster och även sjuksköterskor var de som mamma ansåg var mer betydelsefulla än vad hon tyckte hon själv var.
Jag kan erkänna att om jag träffar någon, kanske en hjärnkirurg eller en stjärnadvokat, så har jag svårt att prata normalt med den personen. Det beror kanske på att jag har lite dåligt självförtroende. Fortfarande finns det säkert många som ser upp till folk med titlar och pengar.
Jag kommer ihåg en rolig sak som hände för många år sedan, kanske nån gång på 80- eller 90-talet. Fackföreningen som jag var med i, hade en fest på S:t Petrilogen. Vi var flera från mitt jobb som anmälde oss till festen, vi fick ta med våra respektive. Jag och min dåvarande man satt tillsammans med några från jobbet, de hade också sina män med sig. Min man och och en av de andra männen fann varandra och hade väldigt trevligt, de hade mycket gemensamt. När vi åkte hem efter festen, frågade jag min man om han visste vem det var han hade haft så trevligt med. Nej, det gjorde han inte. Då berättade jag för honom att det var landstingsdirektören. Han blev riktigt chockad, undrade varför jag inte berättat det tidigare. Om jag hade berättat det innan festen började, tror jag inte att min man hade kunnat vara sig själv och ha så trevligt.
När man träffar folk i olika sammanhang, är det skönt att själv få bilda sig en uppfattning hur personerna är. Även om hjärnkirurgen och stjärnadvokaten kan vara hur lättsamma och trevliga som helst, men om jag vet vad de jobbar med, då skulle jag bli stel och onaturlig om de började prata med mig, tungan skulle växa i munnen och mina ord skulle komma ut baklänges.
Ponera att jag träffar ett trevligt par på en träff som SPF anordnar. Vi pratar, får en bra kontakt och umgås lite smått. Långt senare får jag reda på att de i sitt yrkesverksamma liv arbetade som hjärnkirurg och stjärnadvokat. Eftersom jag har lärt känna dem som trevliga pensionärer, har det ingen betydelse vad de gjort tidigare. Vi trivs tillsammans för att vi respekterar varandra som människor. Vissa personer trivs man med och vissa passar man inte ihop med.
Min mamma hade stor respekt för folk med titlar. Antar att många i den generationen kände sig underlägsna de som hade studerat till något "fint" yrke. Vissa yrken i början och mitten av 1900-talet ansågs nog som "fina". Lärare, doktorer, präster och även sjuksköterskor var de som mamma ansåg var mer betydelsefulla än vad hon tyckte hon själv var.
Jag kan erkänna att om jag träffar någon, kanske en hjärnkirurg eller en stjärnadvokat, så har jag svårt att prata normalt med den personen. Det beror kanske på att jag har lite dåligt självförtroende. Fortfarande finns det säkert många som ser upp till folk med titlar och pengar.
Jag kommer ihåg en rolig sak som hände för många år sedan, kanske nån gång på 80- eller 90-talet. Fackföreningen som jag var med i, hade en fest på S:t Petrilogen. Vi var flera från mitt jobb som anmälde oss till festen, vi fick ta med våra respektive. Jag och min dåvarande man satt tillsammans med några från jobbet, de hade också sina män med sig. Min man och och en av de andra männen fann varandra och hade väldigt trevligt, de hade mycket gemensamt. När vi åkte hem efter festen, frågade jag min man om han visste vem det var han hade haft så trevligt med. Nej, det gjorde han inte. Då berättade jag för honom att det var landstingsdirektören. Han blev riktigt chockad, undrade varför jag inte berättat det tidigare. Om jag hade berättat det innan festen började, tror jag inte att min man hade kunnat vara sig själv och ha så trevligt.
När man träffar folk i olika sammanhang, är det skönt att själv få bilda sig en uppfattning hur personerna är. Även om hjärnkirurgen och stjärnadvokaten kan vara hur lättsamma och trevliga som helst, men om jag vet vad de jobbar med, då skulle jag bli stel och onaturlig om de började prata med mig, tungan skulle växa i munnen och mina ord skulle komma ut baklänges.
Ponera att jag träffar ett trevligt par på en träff som SPF anordnar. Vi pratar, får en bra kontakt och umgås lite smått. Långt senare får jag reda på att de i sitt yrkesverksamma liv arbetade som hjärnkirurg och stjärnadvokat. Eftersom jag har lärt känna dem som trevliga pensionärer, har det ingen betydelse vad de gjort tidigare. Vi trivs tillsammans för att vi respekterar varandra som människor. Vissa personer trivs man med och vissa passar man inte ihop med.
SBU, URK och SPF
Har du tänkt på att det finns många förkortningar? Om man ser en förkortning och det inte finns nån förklaring till den, är det helt omöjligt att gissa vad den betyder. Jag har hittat några förkortningar som alla kanske inte känner till. Du skall få gissa vad de betyder. Svaren kommer att finnas längst ner på detta inlägg. De förkortningar som finns i inläggets rubrik - SBU, URK och SPF, kommer jag att skriva lite om här nedan.
Här kommer förkortningarna som du skall tyda: RFoD, CSA, OK, SSG, ROKS, CBI och FFS. Lycka till!
SBU = Sveriges Blåbandsungdom.
När jag var tonåring, var jag medlem i SBU. Det är en nykterhetsförening för ungom. Det fanns en Blåbandsförening för vuxna i Härnösand och de bildade ungdomsavdelningen. Det blev en mycket aktiv förening. Vi hade regelbundna träffar och vi åkte också på läger. Blåbandsföreningen hade ett hus i Sälen där vi kunde träffas vintertid och åka skidor. Jag var med dit en gång, det var 1960.
Här är några av oss samlade på väg nånstans eller kanske väntar vi på något. Du som känner mig, ser du vem jag är av dessa flickor?
Varje midsommar ordnades "riksting" någonstans i Sverige. Första gången Härnösandsföreningen var med, åkte vi till Öland. Vi tältade, umgicks och dansade. Det var inte vanlig dans utan ringdans, som man dansar på midsommar runt midsommarstången. Vanlig dans var inte tillåtet, förmodligen lite syndigt tror jag. Men vi hade väldigt roligt ändå. 1962 var rikstinget i Nyköping där jag var med.
Här sitter Birgitta och jag tillsammans med Lennart och Sven. Pojkarna var inte från Härnösand, vi träffade dem på tältplatsen. På våra mössor hade vi broderat Öbacka SBU, visst var det käckt. Sven och jag upptäckte att vi hade en sak gemensamt - tallrikar. Tycker du att det verkar konstigt? Saken var den att den sommaren jobbade jag i en bosättningsaffär som sålde glas och porslin. Sven arbetade i sin pappas skog. Alltså jag - tallrikar, han tall-rik. Ursäkta det dåliga skämtet, tänk på att jag var ung.
SBU fick tillgång till två rum ovanför pastorsexpeditionen. Vi målade väggar, möblerade, inredde rummen och var där under våra träffar. Flera av oss hade börjat gå ut och dansa, vi tog med en grammofon till vår lokal och dansade ibland på träffarna. Det var inte populärt bland moderföreningen. Jag tror att det var början till slutet för SBU i Härnösand.
URK = Ungdomens Röda Kors.
Jag blev ledare av URK i Stigsjö när jag var hemmamamma med mina tre barn. Ordföranden i Stigsjö Röda Kors bodde i närheten av oss. Hon bjöd hem några av oss mammor som var hemma på dagarna och övertalade oss att starta en URK-förening. Det här var i slutet av 70-talet. Föreningen var aktiv under några år och många barn från bygden som kom på våra träffar.
Här är några Stigsjöbarn som idag är vuxna.
Två av ledarna. Tydligen var rött modefärgen för året. Den lilla pojken i mitten är idag en trebarnspappa.
Det finns många minnen från URK-tiden, vi hade roligt. Vi ledare fick åka på ledarträffar i länet och träffa andra ledare. Finnmarksgården i Kramfors ägs av Röda Korset. Dit tog vi våra URK-barn och hade läger. Sen började några av oss mammor jobba, barnen fick andra intressen och URK i Stigsjö upphörde.
SPF = Sveriges Pensionärsföreningen
Ja, nu är jag där. Efter nyår bestämde jag mej för att bli medlem. Jag är ju pensionär och då ska man väl vara med i en pensionärsförening? På nåt vis känns det lite tragiskt. Förmodligen är det den sista föreningen som jag är medlem i.
SPF hade årsmöte häromdan och jag bestämde mig för att besöka mötet. Var lite nervös, vill gärna veta i förväg hur jag ska gå, vart jag ska sätta mig, vilka som finns där, vad som händer. Jag vill ha läget under kontroll helt enkelt. Men det gick så bra, vilket jag innerst inne visste att det skulle gå. En väninna till mig var där och hade en ledig plats bredvid sig, det var inga problem. Nu kommer det att gå mycket bättre nästa gång SPF har nån aktivitet, jag kommer att gå dit.
Svar på förkortningarna: RFoD - Riksförbundet för Folkmusik och Dans. CSA - Centralförbundet för Socialt Arbete. SSG - Standard Solutions Grupp. OK - Oljekonsumenternas förbund. ROKS - Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige. CBI - Cement och Betong Institutet. FFS - Föreningen för samhällsplanering.
Grattis till dig som hade alla rätt. Du som inte klarade alla förkortningar har nu fått lära dig något nytt. Kunskap är inte tung att bära.
Här kommer förkortningarna som du skall tyda: RFoD, CSA, OK, SSG, ROKS, CBI och FFS. Lycka till!
SBU = Sveriges Blåbandsungdom.
När jag var tonåring, var jag medlem i SBU. Det är en nykterhetsförening för ungom. Det fanns en Blåbandsförening för vuxna i Härnösand och de bildade ungdomsavdelningen. Det blev en mycket aktiv förening. Vi hade regelbundna träffar och vi åkte också på läger. Blåbandsföreningen hade ett hus i Sälen där vi kunde träffas vintertid och åka skidor. Jag var med dit en gång, det var 1960.
Här är några av oss samlade på väg nånstans eller kanske väntar vi på något. Du som känner mig, ser du vem jag är av dessa flickor?
Varje midsommar ordnades "riksting" någonstans i Sverige. Första gången Härnösandsföreningen var med, åkte vi till Öland. Vi tältade, umgicks och dansade. Det var inte vanlig dans utan ringdans, som man dansar på midsommar runt midsommarstången. Vanlig dans var inte tillåtet, förmodligen lite syndigt tror jag. Men vi hade väldigt roligt ändå. 1962 var rikstinget i Nyköping där jag var med.
Här sitter Birgitta och jag tillsammans med Lennart och Sven. Pojkarna var inte från Härnösand, vi träffade dem på tältplatsen. På våra mössor hade vi broderat Öbacka SBU, visst var det käckt. Sven och jag upptäckte att vi hade en sak gemensamt - tallrikar. Tycker du att det verkar konstigt? Saken var den att den sommaren jobbade jag i en bosättningsaffär som sålde glas och porslin. Sven arbetade i sin pappas skog. Alltså jag - tallrikar, han tall-rik. Ursäkta det dåliga skämtet, tänk på att jag var ung.
SBU fick tillgång till två rum ovanför pastorsexpeditionen. Vi målade väggar, möblerade, inredde rummen och var där under våra träffar. Flera av oss hade börjat gå ut och dansa, vi tog med en grammofon till vår lokal och dansade ibland på träffarna. Det var inte populärt bland moderföreningen. Jag tror att det var början till slutet för SBU i Härnösand.
URK = Ungdomens Röda Kors.
Jag blev ledare av URK i Stigsjö när jag var hemmamamma med mina tre barn. Ordföranden i Stigsjö Röda Kors bodde i närheten av oss. Hon bjöd hem några av oss mammor som var hemma på dagarna och övertalade oss att starta en URK-förening. Det här var i slutet av 70-talet. Föreningen var aktiv under några år och många barn från bygden som kom på våra träffar.
Här är några Stigsjöbarn som idag är vuxna.
Två av ledarna. Tydligen var rött modefärgen för året. Den lilla pojken i mitten är idag en trebarnspappa.
Det finns många minnen från URK-tiden, vi hade roligt. Vi ledare fick åka på ledarträffar i länet och träffa andra ledare. Finnmarksgården i Kramfors ägs av Röda Korset. Dit tog vi våra URK-barn och hade läger. Sen började några av oss mammor jobba, barnen fick andra intressen och URK i Stigsjö upphörde.
SPF = Sveriges Pensionärsföreningen
Ja, nu är jag där. Efter nyår bestämde jag mej för att bli medlem. Jag är ju pensionär och då ska man väl vara med i en pensionärsförening? På nåt vis känns det lite tragiskt. Förmodligen är det den sista föreningen som jag är medlem i.
SPF hade årsmöte häromdan och jag bestämde mig för att besöka mötet. Var lite nervös, vill gärna veta i förväg hur jag ska gå, vart jag ska sätta mig, vilka som finns där, vad som händer. Jag vill ha läget under kontroll helt enkelt. Men det gick så bra, vilket jag innerst inne visste att det skulle gå. En väninna till mig var där och hade en ledig plats bredvid sig, det var inga problem. Nu kommer det att gå mycket bättre nästa gång SPF har nån aktivitet, jag kommer att gå dit.
Svar på förkortningarna: RFoD - Riksförbundet för Folkmusik och Dans. CSA - Centralförbundet för Socialt Arbete. SSG - Standard Solutions Grupp. OK - Oljekonsumenternas förbund. ROKS - Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige. CBI - Cement och Betong Institutet. FFS - Föreningen för samhällsplanering.
Grattis till dig som hade alla rätt. Du som inte klarade alla förkortningar har nu fått lära dig något nytt. Kunskap är inte tung att bära.
Tiden går fort
Tänk vad tiden går fort, nyss var det sommar och snart är det vår igen. Det känns som tiden går fortare och fortare ju äldre man blir. Jag tycker inte att det är så länge sedan mina barn var små och nu är de vuxna med egna barn.
Jag har tre barn som nu är vuxna och har egna barn. Mina barn har gett mig åtta barnbarn, det yngsta är tre år och det äldsta sexton år, fyra flickor och fyra pojkar. Jag har också lyckan att få bo i närheten av alla mina barn och barnbarn.
Jag tycker inte det var så länge sedan mitt första barnbarn föddes. Men det är snart 17 år sedan. Vart har tiden tagit vägen?
Första gången äldsta barnbarnet skulle sova över hos oss, mormor och morfar, var hon åtta månader. Hennes goda moder skrev en bruksanvisning som överlämnades tillsammans med barnet. Hittade den i en låda för ett tag sedan och den väckte så många minnen.
--------------------------
Bruksanvisning Ylva
Ylva är trots sin lilla storlek en stor och krävande personlighet. För att Ni och Ylva ska få ut så mycket som möjligt av varandra rekommenderar jag att ni läser igenom hela bruksanvisningen först.
Mellanmål: Äter Ylva vid 14-30-15.00, en frukt eller lite kräm skulle kanske vara lagomt idag. Sen förmodar jag att hon antingen har sovit eller kommer att sova nu på eftermiddagen.
Middag: Ylva äter gärna middag i all enkelhet med resten av familjen. Förbered Er på slaggprodukter och visst spill.
Kvällen: Vid läggdags, cirka 19.00 - 20.00 dricker Ylva en flaska välling, 2 dl vatten och 1 dl pulver. Glöm för all del inte de viktiga 5 AD-dropparna.
Lek gärna med henne, varvid lustiga ljud kan uppstå. Dessutom verkar hon tycka om det.
Ingen garanti lämnas, men vid rätt skötsel borde allt bli till allas belåtenhet.
Lycka till
Produktionschefen
----------------------
Visst är det en bra bruksanvisning. Har haft nytta av den till alla andra barnbarn. Lite problem kan det vara nu när de är stora, vällingen går inte hem och AD-dropparna protesterar de högljutt emot. Visst spill och slaggprodukter kan det fortfarande bli. De lustiga ljuden som kommer är betydligt högre nu, men annars är det ganska lika.
Jag har tre barn som nu är vuxna och har egna barn. Mina barn har gett mig åtta barnbarn, det yngsta är tre år och det äldsta sexton år, fyra flickor och fyra pojkar. Jag har också lyckan att få bo i närheten av alla mina barn och barnbarn.
Jag tycker inte det var så länge sedan mitt första barnbarn föddes. Men det är snart 17 år sedan. Vart har tiden tagit vägen?
Första gången äldsta barnbarnet skulle sova över hos oss, mormor och morfar, var hon åtta månader. Hennes goda moder skrev en bruksanvisning som överlämnades tillsammans med barnet. Hittade den i en låda för ett tag sedan och den väckte så många minnen.
--------------------------
Bruksanvisning Ylva
Ylva är trots sin lilla storlek en stor och krävande personlighet. För att Ni och Ylva ska få ut så mycket som möjligt av varandra rekommenderar jag att ni läser igenom hela bruksanvisningen först.
Mellanmål: Äter Ylva vid 14-30-15.00, en frukt eller lite kräm skulle kanske vara lagomt idag. Sen förmodar jag att hon antingen har sovit eller kommer att sova nu på eftermiddagen.
Middag: Ylva äter gärna middag i all enkelhet med resten av familjen. Förbered Er på slaggprodukter och visst spill.
Kvällen: Vid läggdags, cirka 19.00 - 20.00 dricker Ylva en flaska välling, 2 dl vatten och 1 dl pulver. Glöm för all del inte de viktiga 5 AD-dropparna.
Lek gärna med henne, varvid lustiga ljud kan uppstå. Dessutom verkar hon tycka om det.
Ingen garanti lämnas, men vid rätt skötsel borde allt bli till allas belåtenhet.
Lycka till
Produktionschefen
----------------------
Visst är det en bra bruksanvisning. Har haft nytta av den till alla andra barnbarn. Lite problem kan det vara nu när de är stora, vällingen går inte hem och AD-dropparna protesterar de högljutt emot. Visst spill och slaggprodukter kan det fortfarande bli. De lustiga ljuden som kommer är betydligt högre nu, men annars är det ganska lika.
Växande öron?
Jag tycker egentligen inte om att granska mig för mycket i spegeln. Men häromdan stannade jag till för att titta på den äldre damen som tittade tillbaka på mig. Upptäckte då att öronen verkade lite större än tidigare, hårfästet var lite högre än det brukar. Min undran är nu, var det en synvilla på grund av att jag är relativt nyklippt och håret är ordentligt kort eller var det en sanning?
Började grubbla över detta. Det är allmänt känt att farbröder får större öron och näsa med åren. Högre hårfäste eller inget hårfäste alls, det är något som män kan drabbas av även om de inte är gamla.
Brukar äldre damers öron också växa med tiden? Det har jag inte hört. När det gäller hårfästet på damer, har jag sett att det finns de som har högt hårfäste eller väldigt tunnt hår. Man kan se hårbotten mellan hårstråna. Men det är inte lika vanligt som herrarnas hårfästen och hårlöshet.
Visst är det märkligt med människan. Oftas föds vi flintskalliga eller med väldigt lite hår, när vi dör är det likadant. När vi är små växer vi, när vi blir äldre krymper vi. Det är bara att gilla läget, går inte att göra något åt det.
Började grubbla över detta. Det är allmänt känt att farbröder får större öron och näsa med åren. Högre hårfäste eller inget hårfäste alls, det är något som män kan drabbas av även om de inte är gamla.
Brukar äldre damers öron också växa med tiden? Det har jag inte hört. När det gäller hårfästet på damer, har jag sett att det finns de som har högt hårfäste eller väldigt tunnt hår. Man kan se hårbotten mellan hårstråna. Men det är inte lika vanligt som herrarnas hårfästen och hårlöshet.
Har läst nånstans om att brosk slutar inte växa på samma sätt som ben eller tänder gör utan fortsätter att växa tills man dör. Tror kanske att anledningen till att dessa kroppsdelar ser så stora ut är att resten av människan krymper på ålderns höst, vilket gör att näsa och öron står ut ytterligare.
Att vi krymper är sant, det vet jag av egen erfarenhet. När jag var ung, var jag 168 cm lång. Vet att jag inte är det nu, har försökt mäta mig själv och kom då fram till att jag är 162 cm. Kan det vara möjligt att jag krympt sex centimeter? Jag måste be någon kontrollmäta, så jag får veta om det stämmer. En annan sak har också hänt när jag blivit äldre, mina fötter har blivit större. Tidigare hade jag storlek 39 i skor, numera måste jag har minst storlek 40. Det verkar som att längden flutit ut i mina fötter.
Att vi krymper är sant, det vet jag av egen erfarenhet. När jag var ung, var jag 168 cm lång. Vet att jag inte är det nu, har försökt mäta mig själv och kom då fram till att jag är 162 cm. Kan det vara möjligt att jag krympt sex centimeter? Jag måste be någon kontrollmäta, så jag får veta om det stämmer. En annan sak har också hänt när jag blivit äldre, mina fötter har blivit större. Tidigare hade jag storlek 39 i skor, numera måste jag har minst storlek 40. Det verkar som att längden flutit ut i mina fötter.
Visst är det märkligt med människan. Oftas föds vi flintskalliga eller med väldigt lite hår, när vi dör är det likadant. När vi är små växer vi, när vi blir äldre krymper vi. Det är bara att gilla läget, går inte att göra något åt det.
Sömnlös i Härnösand
Enda likheten med sömnlös i Härnösand och sömnlös i Seattle är sömnlös. Tyckte bara att rubriken var ganska bra. Jag är sömnlös emellanåt, vet inte egentligen varför. Har inget minne av att jag sov dåligt när jag var yngre, tror att det började när jag kom i klimakteriet. Då sov jag uruselt ett längre tag. Under min tid som "arbetare" sov jag ibland dåligt när det var stressigt på jobbet. Men som pensionär lever jag inte ett stressigt liv och borde väl kunna sova. Min sömnlöshet börjar på två sätt; ibland kan jag inte somna när jag lägger mig, andra gånger somnar jag direkt men vaknar efter en halvtimma eller en timme och kan inte somna om. Brukar lägga mig omkring klockan 23 de flesta kvällar. De gångar jag inte somnar direkt, har jag en känsla i kroppen som gör att jag vet att jag inte kommer att somna. Efter ett tag, börjar mina fötter att hetta. Jag blir så varm om fötterna, det känns som att de kokar. Ibland har jag gått upp och duschat fötterna i kallt vatten för att svalka av dem. Jag ligger flera timmar (tror jag iallafall) och vrider och vänder mig i sängen, går på toa, dricker vatten, klappar katten och försöker somna om. Det värsta med alltihopa är att tankar snurrar runt i huvudet, det är inte glada tankar utan problemtankar. Det tycks som alla problem poppar upp på natten. I natt när jag inte kunde sova, kom jag på att jag skulle göra ett blogginlägg om min sömnlöshet. Ska försöka ge lite exempel på vad som snurrar i mitt huvud.
Somnar 23.15 ca, vaknar klockan 23.55. Vänder mig till den andra sidan, blundar och .... nej, det går inte. Är kanske kissnödig, går på toa, lägger mig, klappar Sesste och blundar. Om jag ligger stilla och inte tänker på något kommer jag att somna om. På byrån i sovrummet står en klocka som pappa gjorde 1949, urverket är utbytt på senare tid.
Under dagen tickar klockan inte högt, på natten tickar den jättehögt. Jag försöker koncentrera mig på tickandet, tänker att jag ser pendeln (finns ingen pendel i klockan) som går fram och tillbaka. Då börjar tankar snurra i huvudet ...... Undrar om det var många som fick en blodig fläskfilébit på middan häromdan? Tänk om det var därför det blev så mycket kött kvar? Men varför sa ingen nåt isåfall. Tick, tack, tick, tack. Men varför började jag sticka en halsvärmare? Jag kommer förmodligen inte att använda den, tycker det är besvärligt med halsduk, en halsvärmare är väl värre? Nej, i morgon river jag upp det jag stickat och stickar ett par sockar istället. Det är säkert jobbiga tider för barna, ekonomin ska gå ihop, de har sina jobb, utbildning, företag, barnuppfostran, hobbies, ja, allt som barnfamiljer brottas med. Sneglar på klockan, 01.35. Kanske jag är dum som inte är med i postkodlotteriet, tänk om grannarna vinner i grannyran och inte jag är med, då skulle jag gräma ihjäl mig. Om jag vann, kunde jag ge mina barn en massa pengar. Men 150 kronor i månaden, jag vinner ändå aldrig. Tick, tack, tick, tack. Hur kommer det att gå med Tikka, kan hon acklimatisera sig i Vike? Om jag koncentrera mig på min andning kanske jag somnar, inandning och utandning, inandning och utandning. Jag måste göra bokslut för 2011 för samfällighetsföreningen, göra en budget för 2012. Tick, tack, tick, tack. Det smäller till i kattluckan, var det Simon som gick ut eller in? Om jag tänker på ett ord, ett mantra, så kanske jag kan somna. Tänker på moln, moln, moln, moln. Tänk att jag har bott i stan i 12 år, tiden har gått så väldigt fort. Tolv år till så är jag 79 år, fy 17. Hur är det då? Kanske jag är dement och känner inte igen min familj. Så vill jag inte ha det, jag vill bli gammal och vara pigg och får se mina barnbarn växa upp. Jag vill också åka på flera semesterresor med min syster.
Jag är livrädd för att dö. Tänk om jag skulle blir sjuk nu och inte kan ringa efter hjälp. Tick, tack, tick, tack. Jag borde bli mera social, göra saker tillsammans med andra. Nu när jag blivit medlem i SPF kanske det finns något på deras program som är intressant. Såg något om släktforskning som de anordnade. Ska kolla när, var och hur. Kliver upp och går på toaletten. Klockan är 02.10, måste sova. Jag räknar, börjar från ett och räknar till tolv, börjar om från ett och fortsätter så några gånger. I morgon ska jag åka ner på stan och hämta varpflätan hos Sinbad på Storgatan. Kanske jag ska gå till optikern och boka en tid för synundersökning, ibland tycker jag att jag ser sämre. När bytte jag glasögon sist? Få se, Jenny var med mig, hon väntade sitt andra barn då. Jag har haft de här glasögonen över sju år. Men det är så svårt att bestämma bågar, vad jobbigt. Tick, tack, tick, tack. Sesste, vart ska du gå? Jaha, du är kanske hungrig och vill äta. Kanske motionsdans vore något? Nej, jag känner ingen där. Alla som är där har gått där i flera år, fikar tillsammans och dansar med varandra. Jag vet hur det är att vara panelhöna. Måste köpa ett par nya byxor, va jobbigt. Bli svettig i en provhytt, finns inga snygga byxor till mig. Enklare att stanna hemma och se nåt på TV:n. Tick, tack, tick, tack. Vad bra Sesste att du kommer tillbaka till sängen och lägger dig tätt intill mig.Börjar med alfabetet A, B, C, D ....... Försöker se bokstäverna framför mig, tror att vid P ungefär tänker jag på broddar. Måste köpa nya snart, fast egentligen skulle jag vilja ha skorna med fasta broddar, Is........ vad de nu heter. Men 1500 kronor, nej det blir nya broddar. De funderar ju lika bra. 03.15 visar klockan. Måste gå och lämna tillbaka böckerna på biblioteket senast torsdag. Måste handla också, det fattas lite av varje i skafferiet och kylskåpet. Borde tänka lite mer på vad jag äter, åtminstone slopa kvällsmackan. Klockan är nu 04.09, tusan också vad jag blir arg. Tick, tack, tick, tack. Tror mina barn att jag håller på att bli gammal och gaggig? Ibland när jag berättar något för nån av dem, kan han eller hon säga; men mamma det här har du berättat förut. Visst vet jag att jag berättat det tidigare, men trodde att det var för ett annat barn. Är det så eller har jag börjat säga samma saker gång på gång? Tick, tack, tick, tack, tick, tack, tick, tack.
Det här som jag skrivit om, är en liten del av mina natt-tankar. Vissa av mina tankar behåller jag för mig själv, de är ganska fåniga och överdrivna.
Efter det har jag tydligen somnat, klockan visar på 08.05 när jag vaknar. Sesste sover fortfarande, är nog lika trött som jag. Underlakanet i sängen är skrynkligt på alla håll och kanter. Ligger och drar mig ett tag innan jag går upp och dricker en kopp the. Även om jag sovit dåligt på natten, är jag inte så trött på dagen. Det var annorlunda när jag jobbade, då var det inte kul efter en sömnlös natt. Då måste jag vara allert även om jag var jättetrött. Jag kommer ihåg mycket av mina funderingar under natten. Kollar upp SPF:s program om släktforskningen. Typiskt, sista anmälningsdag var den 4 januari. Kanske lika bra det, vet inte om jag är så intresserad.
Det är konstigt att alla problem som dyker upp på natten, är mindre på dagen. Jag tog en promenad på förmiddan och tänkte igen mina tankar. Många av tankarna kunde jag vända till positiva tankar. Önskar bara att jag kunde gjort det på natten.
Somnar 23.15 ca, vaknar klockan 23.55. Vänder mig till den andra sidan, blundar och .... nej, det går inte. Är kanske kissnödig, går på toa, lägger mig, klappar Sesste och blundar. Om jag ligger stilla och inte tänker på något kommer jag att somna om. På byrån i sovrummet står en klocka som pappa gjorde 1949, urverket är utbytt på senare tid.
Under dagen tickar klockan inte högt, på natten tickar den jättehögt. Jag försöker koncentrera mig på tickandet, tänker att jag ser pendeln (finns ingen pendel i klockan) som går fram och tillbaka. Då börjar tankar snurra i huvudet ...... Undrar om det var många som fick en blodig fläskfilébit på middan häromdan? Tänk om det var därför det blev så mycket kött kvar? Men varför sa ingen nåt isåfall. Tick, tack, tick, tack. Men varför började jag sticka en halsvärmare? Jag kommer förmodligen inte att använda den, tycker det är besvärligt med halsduk, en halsvärmare är väl värre? Nej, i morgon river jag upp det jag stickat och stickar ett par sockar istället. Det är säkert jobbiga tider för barna, ekonomin ska gå ihop, de har sina jobb, utbildning, företag, barnuppfostran, hobbies, ja, allt som barnfamiljer brottas med. Sneglar på klockan, 01.35. Kanske jag är dum som inte är med i postkodlotteriet, tänk om grannarna vinner i grannyran och inte jag är med, då skulle jag gräma ihjäl mig. Om jag vann, kunde jag ge mina barn en massa pengar. Men 150 kronor i månaden, jag vinner ändå aldrig. Tick, tack, tick, tack. Hur kommer det att gå med Tikka, kan hon acklimatisera sig i Vike? Om jag koncentrera mig på min andning kanske jag somnar, inandning och utandning, inandning och utandning. Jag måste göra bokslut för 2011 för samfällighetsföreningen, göra en budget för 2012. Tick, tack, tick, tack. Det smäller till i kattluckan, var det Simon som gick ut eller in? Om jag tänker på ett ord, ett mantra, så kanske jag kan somna. Tänker på moln, moln, moln, moln. Tänk att jag har bott i stan i 12 år, tiden har gått så väldigt fort. Tolv år till så är jag 79 år, fy 17. Hur är det då? Kanske jag är dement och känner inte igen min familj. Så vill jag inte ha det, jag vill bli gammal och vara pigg och får se mina barnbarn växa upp. Jag vill också åka på flera semesterresor med min syster.
Jag är livrädd för att dö. Tänk om jag skulle blir sjuk nu och inte kan ringa efter hjälp. Tick, tack, tick, tack. Jag borde bli mera social, göra saker tillsammans med andra. Nu när jag blivit medlem i SPF kanske det finns något på deras program som är intressant. Såg något om släktforskning som de anordnade. Ska kolla när, var och hur. Kliver upp och går på toaletten. Klockan är 02.10, måste sova. Jag räknar, börjar från ett och räknar till tolv, börjar om från ett och fortsätter så några gånger. I morgon ska jag åka ner på stan och hämta varpflätan hos Sinbad på Storgatan. Kanske jag ska gå till optikern och boka en tid för synundersökning, ibland tycker jag att jag ser sämre. När bytte jag glasögon sist? Få se, Jenny var med mig, hon väntade sitt andra barn då. Jag har haft de här glasögonen över sju år. Men det är så svårt att bestämma bågar, vad jobbigt. Tick, tack, tick, tack. Sesste, vart ska du gå? Jaha, du är kanske hungrig och vill äta. Kanske motionsdans vore något? Nej, jag känner ingen där. Alla som är där har gått där i flera år, fikar tillsammans och dansar med varandra. Jag vet hur det är att vara panelhöna. Måste köpa ett par nya byxor, va jobbigt. Bli svettig i en provhytt, finns inga snygga byxor till mig. Enklare att stanna hemma och se nåt på TV:n. Tick, tack, tick, tack. Vad bra Sesste att du kommer tillbaka till sängen och lägger dig tätt intill mig.Börjar med alfabetet A, B, C, D ....... Försöker se bokstäverna framför mig, tror att vid P ungefär tänker jag på broddar. Måste köpa nya snart, fast egentligen skulle jag vilja ha skorna med fasta broddar, Is........ vad de nu heter. Men 1500 kronor, nej det blir nya broddar. De funderar ju lika bra. 03.15 visar klockan. Måste gå och lämna tillbaka böckerna på biblioteket senast torsdag. Måste handla också, det fattas lite av varje i skafferiet och kylskåpet. Borde tänka lite mer på vad jag äter, åtminstone slopa kvällsmackan. Klockan är nu 04.09, tusan också vad jag blir arg. Tick, tack, tick, tack. Tror mina barn att jag håller på att bli gammal och gaggig? Ibland när jag berättar något för nån av dem, kan han eller hon säga; men mamma det här har du berättat förut. Visst vet jag att jag berättat det tidigare, men trodde att det var för ett annat barn. Är det så eller har jag börjat säga samma saker gång på gång? Tick, tack, tick, tack, tick, tack, tick, tack.
Det här som jag skrivit om, är en liten del av mina natt-tankar. Vissa av mina tankar behåller jag för mig själv, de är ganska fåniga och överdrivna.
Efter det har jag tydligen somnat, klockan visar på 08.05 när jag vaknar. Sesste sover fortfarande, är nog lika trött som jag. Underlakanet i sängen är skrynkligt på alla håll och kanter. Ligger och drar mig ett tag innan jag går upp och dricker en kopp the. Även om jag sovit dåligt på natten, är jag inte så trött på dagen. Det var annorlunda när jag jobbade, då var det inte kul efter en sömnlös natt. Då måste jag vara allert även om jag var jättetrött. Jag kommer ihåg mycket av mina funderingar under natten. Kollar upp SPF:s program om släktforskningen. Typiskt, sista anmälningsdag var den 4 januari. Kanske lika bra det, vet inte om jag är så intresserad.
Det är konstigt att alla problem som dyker upp på natten, är mindre på dagen. Jag tog en promenad på förmiddan och tänkte igen mina tankar. Många av tankarna kunde jag vända till positiva tankar. Önskar bara att jag kunde gjort det på natten.
Jul förr och nu
Från tiden jag var liten, i slutet av 40-talet, har jag endast svaga minnen av vårt julfirande. Minns att någon dag före jul gick jag och min bror tillsammans med pappa till skogen för att söka en julgran. Det är inte någon av oss barn på bilden, jag har "lånat" den. Antar att det har kunnat se ut så här när vi letade gran. 
I övrigt hur julen firades, vad vi åt och vad vi gjorde, det kommer jag inte ihåg. Vad jag minns är att på julaftonskvällen kom det paket med julklappar till oss från mammas syster med familj. De bodde i Torrom och skickade julklapparna med sista bussen till Ullånger. En bit från vårt hus, kanske två kilometer, låg det ett bussgarage där några bussar var parkerade över natten, bl.a. bussen som kom från Torrom parkerades där. Vi åkte spark, hela familjen, till bussgaraget och hämtade våra julklappar. Det är vad jag kommer ihåg från den tid då vi bodde i byn Skidsta.
Tiden när vi bodde på Vallen, vid kyrkan, har jag inte heller så mycket minnen från. Det här var i mitten av 50-talet. Innan jul var det mycket julstök, det skulle städas överallt, bakas och lagas mat. På den tiden "måste" man fernissa eller bona golven kvällen före julafton. Tidigt på morgonen när bonvaxet eller fernissan torkat, lade mamma på rena mattor. Det luktade så gott av såpa och julgran när vi barn kom upp på morgonen. På julafton var det min bror som fick diska efter julmiddan, de påstod att jag fuskade med diskningen, porslinet blev inte rent. Kanske var det ett smart drag av mig. När middag och disk var överstökat, var det bara att sitta och vänta på inkastning av juklappar. Seden var att vi barn som bytte julklappar med våra kamrater, skulle smyga fram till deras hus och kasta in julklappen och sen springa för livet. Blev man fasttagen fick man godis eller fika. Naturligtvis ville man inte bli fasttagen, det var att förlora. Vi bodde i huset som också var församlingshem, vi på ena sidan och församlingshemmet på andra sidan men med separata ingångar. Pappa brukade stå i den andra dörren och spana. När nån kastade in julklappen i vår dörr, sprang pappa från den andra dörren och lyckades ofta få fast personen. Man undvek att köpa en julklapp som var ömtålig, den måste hålla vid inkastningen.
Den här bilden från Ullångers kyrka är nutid. På vår tid såg kyrkan likadan ut, församlingshemmet där vi bodde se likadant ut från utsidan. Vi bodde på den högra sidan av huset.
Minnen från jultider i slutet av 50-talet när vi flyttade till Härnösand är också svaga. Pappa arbetade i domkyrkan och efter julbönen klockan 17 åt vi julmiddag och efter det fick vi våra julklappar. Antar att det var ett julfirande precis som de flesta firar jul. En gång kommer jag speciellt ihåg, det måste ha varit i början av 60-talet. Pappa var nykterhetsnämndens ordförande och det kom ofta alkoholister hem till oss. En julafton kom en av dessa män till oss, han var inte riktigt nykter, var heller inte ren. Mamma placerade honom i badkaret, han fick låna kläder av pappa och var med på vår julafton. Minns också att när mamma kokade julskinkan och skulle griljera den, skar hon bort svålen och det mesta av fettet. Julskinkan var ofta väldigt fet, det var mycket att skära bort. Hon tog svålen och fettet, gick hem till en alkoholist med det, han älskade skinkfettet och svålen. Vad jag minns gjorde hon det varje år.
Nu för tiden firas julen på ett annat sätt. Det är mera mat, mera julklappar och kanske mera traditioner. Jag tycker inte att jag julstressar. Julklappar köper jag till mina åtta barnbarn. Julmat har jag inte så mycket, då jag inte är hemma på julafton. På julaftonsmorgonen åker jag min son och hans familj i Brunne och äter julfrukost. Resten av julafton tillbringar jag tillsammans med mina döttrar och deras familjer. Varannat år är vi hemma hos den ena dottern och nästa år hos den andra. Vi har knytkalas när det gäller julmaten, d.v.s. den familj som vi är hos bestämmer vilken mat de andra ska ha med sig.
Det kan verka som att jag skriver om allt jag inte minns och så är det nog. Ville ändå dela med mig av de små minnesbilder jag har. Någon, kanske min bror och syster, kan kommentera mitt inlägg med sina minnesbilder från tidigare jular.
Nu vill jag önska alla Ett Gott Nytt År!
Tredje advent
Min dag började med gudstjänst från Härnösands domkyrka. Precis som första advent (se tidigare inlägg) satt jag i min fåtölj och var med på gudstjänsten via TV:n. Ska erkänna att jag inte brukar se på TV-gudstjänsterna ofta. Den här gången var ett av mina barnbarn med i barnkören och sjöng, det kunde jag inte missa. Det är mitt barnbarn som är tredje flickan från höger längst fram.
Efter kyrkkaffet tog jag bilen och åkte till en av mina döttrar för att tillsammans med henne och hennes dotter besöka den årligen återkommande julmarknaden på Murberget. För ovanlighetens skull var det bra väder, endast några grader kallt och solen tittade fram. Jag handlade inte mycket, det blev en ost från Rotsjögård och tre knäckäpplen. Det är en trevlig gammeldags marknad med mycket hantverk, hembakat bröd och mycket mera. 
När vi kände oss nöjda med marknadsbesöket, gick vi tillbaka hem till dottern där vi skulle baka pepparkakor. Min andra dotter och hennes två flickor kom för att vara med på baket. Det är en långvarig tradition med pepparkaksbakning för oss. Jag bakade tillsammans med min mamma när jag var barn. När jag sedan flyttade hemifrån och fick egna barn, var pepparkaksbakning något som vi alltid gjorde till jul. Nu har mina barn egna barn, fortfarande träffas vi och bakar tillsammans. Det är samma recept som följt med hela tiden. Jag fick receptet av mamma och vi har alltid använt det. För några år sedan fick min äldsta dotter förtroendet att göra pepperkaksdegen, hon har ändrat lite, har kryddat upp den mera än den var tidigare. Men det är fortfarande min mammas grundrecept vi använder. Jag hoppas att mina barnbarn tar över traditionen när de är vuxna.
Det finns bakformar för alla smakriktningar från runda formar till dinosarier, puzzelbitar, fötter, ja det mesta finns.
Alla kavlar ut sin deg efter förmåga. Vad gör det om det blir mycket eller lite mjöl på och utanför degen.
Det blir tjocka kakor, små kakor, stora kakor och annorlunda kakor. Men vad har det för betydelse? Ingen alls, huvudsaken är att vi har roligt tillsammans. 
Traditioner är trevliga, huvudsaken att det inte blir ett "måste". Så länge det är roligt tycker jag att man ska fortsätta. Sedan skall naturligtvis varje familj skaffa sina egna traditioner.
Första advent
Det är första advent idag och jag har deltagit i domkyrkans adventsgudstjänst. Ja, jag satt i min fåtölj framför TV:n och deltog. Domkyrkan återinvigdes idag efter en stor renovering. Biskopen, domprosten och många andra deltog i gudstjänsten. Domkyrkan har en duktig organist och en duktig kör. Tyvärr måste jag säga att jag inte fick nån adventsstämning, saknade adventspsalmerna och sångerna. Jag är van Stigsjö kyrkas adventsgudstjänster med Stigsjökören och Lasse Parkman, där känns det gemytligt, psalmer och sånger är de man vill höra till advent.
När jag satt framför TV:n, kom jag ihåg några saker från den tid då pappa var domkyrkovaktmästare i slutet av 50-talet och en bit in på 60-talet.
På julafton var det alltid julbön i kyrkan klockan 17. Hela familjen var i kyrkan. En granntant sydde en klänning till min yngsta syster till varje jul. Tant Lilly och hennes man, fabror Gotthard, bodde mitt emot oss, de hade en vuxen son men ingen dotter. När vi gick till julbönen, hade min syster alltid den nya klänningen på sig. Hon satt längst fram i kyrkan så alla skulle se hennes klänning. Jag har för mig att hon satt vid altarringen, men det kanske är en efterkonstruktion.
Här är en bild på min syster och en docka som hon fått av grannfamiljen. 
Det år som min bror gjorde värnplikten, hade han lärt sig att sova med öppna ögon. Jag var så imponerad över detta, han satt rak i ryggen och sov med ögonen öppna under julbönen. Åtminstonen påstod han det, jag trodde naturligtvis honom. När julbönen var slut, hjälpte vi pappa att städa undan psalmböcker och annat så vi kunde gå hem och fira julafton.
Mamma var dagmamma till en liten flicka, Lill-Eva. Hon var hos oss från det hon var 6 månader och till hon började i skolan. Mamma och pappa kände fickans morföräldrar sedan de bodde i Ullånger. Mamman var ensamstående, hade aldrig bott tillsammans med pappan och hade troligen heller ingen kontakt med honom. Många i stan undrade säkert vilken som var flickans pappa. Lill-Eva kallade min mamma och pappa för mamma och pappa. En gång när mamman var i kyrkan och hade flickan med sig, såg Lill-Eva pappa framme i kyrkan. Hon ropade då högt och ljudligt: "pappa, pappa". Det fanns säkert personer som då trodde att vår pappa också var Lill-Evas pappa.
Så här i adventstider får ni se en julbild av min lillasyster och Lill-Eva.
Jag sydde ofta mina kläder själv. En gång hade jag sytt en plommonfärgad klänning, något figursväng och med lång ärm. Kommer ihåg att tyget var lite kräppat. Konstigt att jag kommer ihåg just den klänningen, men det kanske beror på hur jag fick spetsen till kragen. Jag tyckte att klänningen var lite tråkig och ville piffa upp den. Pappa måste ha hört mig fundera på hur jag skulle göra. Han kom då ihåg att i en skrubb i kyrkan fanns det en hemvirkad spets, den hade kanske suttit runt altarringen eller nån annanstan för länge sen. Den var kanske 10 - 15 cm bred. Jag gjorde en krage och manschetter av spetsen. Klänningen blev jättefin. Det är inte alla som haft en klänning med spets från domkyrkan.
Idag snöar det för första gången den här vintern, det ligger ett tunt snötäcke på marken. Det är bra, det blir ljust när snön kommer. Ljust blir det också av alla adventsljusstakar och slingor både ute och inne. Jag har alltid tyckt om ljusstakar med rak linje. Nu har jag köpt en ny ljusstake, den hittade jag på Ullared när vi var där i september. Billig var den också, 79 kronor. Tänker avsluta mitt inlägg om advent med att visa min nya ljusstake.
6 veckor till jul
Nu går det fort, det är två veckor till 1:a advent och sex veckor till jul. Dags att börja tänka på julklappar. Jag tycker om julen, tycker också om att ge bort julklappar. Numera är det endast barnbarnen som får julklappar av mig. Jag har åtta barnbarn och även om det inte blir så dyra saker, så går det mycket pengar. Jag brukar sticka eller sy något ibland. Så har jag tänkt även i år, men det kan jag inte berätta mera om nu. Vill inte att barnbarnens föräldrar ska veta vad jag gör, det är roligare om det blir en överaskning även för dem.
Har skickat efter garn till några småsaker, trodde att garnet skulle komma innan helgen. Men när det inte gjorde det, åkte jag till Coop och köpte två nystan. Mina stickfingrar längtade efter att få börja sticka något.
Tidigare i höst fick jag en beställning på en julmatta av min ena dotter. Nu när mattan är klar, har jag ingen varp i vävstolen, den får vila ett tag. Efter alla helger kanske jag beställer en ny varpfläta för att väva mera mattor.
Det har blivit en hel del sytt och stickat under åren. När mina barn var små, sydde jag mycket till dem och även kläder till mig. Stickade också många tröjor och koftor. På den tiden använde barn mera stickat än vad de gör idag. Nu är tröjorna av flees och andra bra material som är mer lättskötta än vad stickat är. Jag stickar och syr en del även nu, det har blivit lite av varje; gymnastikpåsar, väskor, pannlappar, kulpåsar och annat smått och gott. Till två av barnbarnen sydde jag för några år sen förvaringsfickor att ha på väggen vid sängen, de kunde förvara böcker de läste på kvällen, pennor eller andra småsaker där.
Har stickat ganska många par sockar under de senaste åren. Trodde väl inte att jag skulle tycka att det är roligt att sticka sockar, men det är det. Det är lätt att sitta framför TV:n och sticka.
Till varje nytt barnbarn jag har fått, har jag stickat en filt. Så fram till dags datum har det blivit åtta filtar. Jag har gjort olika till varje barnbarn, hittat på mönster och färgkombinationer.
Den 9 december skall jag och min syster åka till Sundsvall och julhandla. Inför varje jul åker vi tillsammans och handlar julklappar. Det har blivit en trevlig tradition. Innan dess har säkert barnbarnen lämnat önskelistorna till mig så jag kan börja fundera på vad jag skall köpa.
Har skickat efter garn till några småsaker, trodde att garnet skulle komma innan helgen. Men när det inte gjorde det, åkte jag till Coop och köpte två nystan. Mina stickfingrar längtade efter att få börja sticka något.
Tidigare i höst fick jag en beställning på en julmatta av min ena dotter. Nu när mattan är klar, har jag ingen varp i vävstolen, den får vila ett tag. Efter alla helger kanske jag beställer en ny varpfläta för att väva mera mattor.
Det har blivit en hel del sytt och stickat under åren. När mina barn var små, sydde jag mycket till dem och även kläder till mig. Stickade också många tröjor och koftor. På den tiden använde barn mera stickat än vad de gör idag. Nu är tröjorna av flees och andra bra material som är mer lättskötta än vad stickat är. Jag stickar och syr en del även nu, det har blivit lite av varje; gymnastikpåsar, väskor, pannlappar, kulpåsar och annat smått och gott. Till två av barnbarnen sydde jag för några år sen förvaringsfickor att ha på väggen vid sängen, de kunde förvara böcker de läste på kvällen, pennor eller andra småsaker där.
Har stickat ganska många par sockar under de senaste åren. Trodde väl inte att jag skulle tycka att det är roligt att sticka sockar, men det är det. Det är lätt att sitta framför TV:n och sticka.
Till varje nytt barnbarn jag har fått, har jag stickat en filt. Så fram till dags datum har det blivit åtta filtar. Jag har gjort olika till varje barnbarn, hittat på mönster och färgkombinationer.
Den 9 december skall jag och min syster åka till Sundsvall och julhandla. Inför varje jul åker vi tillsammans och handlar julklappar. Det har blivit en trevlig tradition. Innan dess har säkert barnbarnen lämnat önskelistorna till mig så jag kan börja fundera på vad jag skall köpa.
Man kan aldrig säga för lite
Vår pappa hade ett uttryck som han använde då och då. Han sa att man kan aldrig säga för lite. Många gånger kan det stämma. Det är lätt att säga sånt som man ångrar, särskilt när man säger vad man tänker (utan att tänka). Ibland kan det såra en person om man säger sanningen, då är det kanske bättre att vara tyst eller komma med en nödlögn. Jag tycker inte om att ljuga, fast ibland gör jag det och det känns inte bra. Tidigare när det kom en försäljare, t.ex. en som sålde bröd vid dörren, kunde jag inte bara säga att jag inte ville köpa. Istället sa jag; "Nej tyvärr, jag bakar själv". Varför jag sa det, vet jag inte. Försäljaren var säkert inte ett dugg intresserad av om jag bakar eller inte. Den sortens förklaringar har jag slutat med nu. När nån säljer vid dörren eller en telefonförsäljare ringer, säger jag endast nej tack.
Häromdan var jag och min yngsta dotter till Birsta. Vi var bl.a. till IKEA, köpte ljus och annat smått och gott. När vi kom till mattavdelningen, såg jag en röd- och vitrutig matta som inte föll mig i smaken. Jag säger till min dotter: "Den där mattan var ful". Hon skrattar då och talar om för mig att hennes syster (min äldsta dotter) nyss köpt mattan. En äldre dam med sin handikappade dotter i rullstol står bredvid oss och lyssnar till vårt samtal. Vi börjar prata om mattan, hon hade inte riktigt samma åsikt som jag. Hon accepterade mattan, men skulle inte kunna köpa den p.g.a. av att hon hade en ögonsjukdom som gjorde att när hon tittade på mattan, flimrade det för hennes ögon. Nu tror jag på henne, det var nog ingen nödlögn som hon tog till för att inte stöta sig med någon av oss. Jag var glad att min dotter (som köpt den rutiga mattan) inte hörde vad jag sa om hennes nyinköpta matta. Men lyckan höll inte i sig, när vi stod i kassakön ringde hon till mig. Min andra dotter "slet" telefonen ur min hand när hon hörde att det var hennes syster. Men hög och glad röst talade hon om för systern vad jag sagt om mattan. Dottern med mattan hade väldigt roligt åt det hela. Hon undrade vad jag skulle ha sagt om jag sett mattan på hennes golv utan att se den på IKEA först. Naturligtvis hade jag inte sagt att den var ful. Förmodligen hade jag sagt något trevligt om mattan. Jag har pratat med matt-dottern efteråt och hon har tröstat mig och fått mig att inte ha dåligt samvete, vi har kunnat skratta åt det hela.
Jag har tänkt en del på detta med att vara uppriktig eller inte. Många gånger när man skall köpa kläder och provar, kan expediten säga att man passa så väldigt bra i kläderna fast man själv ser att det inte alls ser bra ut. Är exediten ärlig eller vill hon bara sälja?. Jag hoppas att jag är uppriktig när någon frågar mig om råd om olika saker. Sen har vi alla olika smak, tycker jag inte om en sak, kanske den andra personen älskar den. Det går en dansk/svensk deckare, Bron, på TV1 på onsdagar. Den kvinnliga polisen är en speciell kvinna. Hon säger precis vad hon tycker och tänker utan att tänka på följderna. Hon trampar i klaveret hur många gånger som helst på grund av att hon är så uppriktig. Man retar sig på henne samtidigt som man måste gilla henne, hon saknar varje form av empati. Hon förstår inte att hon sårar och retar folk när hon är så uppriktig. Jag tror att de flesta människor inte är helt uppriktiga för att inte behöva såra andra. Vad är då rätt eller fel? Ska man vara uppriktig fast man vet att någon blir sårad eller ska man tänka sig för innan man säger vad man tycker? Jag personligen kan må illa när jag sagt något som jag tror kan ha missförståtts eller gjort någon ledsen. Då ältar jag det fram och tillbaka och ångrar att jag inte var tyst. Jag vill inte såra andra, vill inte säga sånt som kan missförstås.
Häromdan var jag och min yngsta dotter till Birsta. Vi var bl.a. till IKEA, köpte ljus och annat smått och gott. När vi kom till mattavdelningen, såg jag en röd- och vitrutig matta som inte föll mig i smaken. Jag säger till min dotter: "Den där mattan var ful". Hon skrattar då och talar om för mig att hennes syster (min äldsta dotter) nyss köpt mattan. En äldre dam med sin handikappade dotter i rullstol står bredvid oss och lyssnar till vårt samtal. Vi börjar prata om mattan, hon hade inte riktigt samma åsikt som jag. Hon accepterade mattan, men skulle inte kunna köpa den p.g.a. av att hon hade en ögonsjukdom som gjorde att när hon tittade på mattan, flimrade det för hennes ögon. Nu tror jag på henne, det var nog ingen nödlögn som hon tog till för att inte stöta sig med någon av oss. Jag var glad att min dotter (som köpt den rutiga mattan) inte hörde vad jag sa om hennes nyinköpta matta. Men lyckan höll inte i sig, när vi stod i kassakön ringde hon till mig. Min andra dotter "slet" telefonen ur min hand när hon hörde att det var hennes syster. Men hög och glad röst talade hon om för systern vad jag sagt om mattan. Dottern med mattan hade väldigt roligt åt det hela. Hon undrade vad jag skulle ha sagt om jag sett mattan på hennes golv utan att se den på IKEA först. Naturligtvis hade jag inte sagt att den var ful. Förmodligen hade jag sagt något trevligt om mattan. Jag har pratat med matt-dottern efteråt och hon har tröstat mig och fått mig att inte ha dåligt samvete, vi har kunnat skratta åt det hela.
Jag har tänkt en del på detta med att vara uppriktig eller inte. Många gånger när man skall köpa kläder och provar, kan expediten säga att man passa så väldigt bra i kläderna fast man själv ser att det inte alls ser bra ut. Är exediten ärlig eller vill hon bara sälja?. Jag hoppas att jag är uppriktig när någon frågar mig om råd om olika saker. Sen har vi alla olika smak, tycker jag inte om en sak, kanske den andra personen älskar den. Det går en dansk/svensk deckare, Bron, på TV1 på onsdagar. Den kvinnliga polisen är en speciell kvinna. Hon säger precis vad hon tycker och tänker utan att tänka på följderna. Hon trampar i klaveret hur många gånger som helst på grund av att hon är så uppriktig. Man retar sig på henne samtidigt som man måste gilla henne, hon saknar varje form av empati. Hon förstår inte att hon sårar och retar folk när hon är så uppriktig. Jag tror att de flesta människor inte är helt uppriktiga för att inte behöva såra andra. Vad är då rätt eller fel? Ska man vara uppriktig fast man vet att någon blir sårad eller ska man tänka sig för innan man säger vad man tycker? Jag personligen kan må illa när jag sagt något som jag tror kan ha missförståtts eller gjort någon ledsen. Då ältar jag det fram och tillbaka och ångrar att jag inte var tyst. Jag vill inte såra andra, vill inte säga sånt som kan missförstås.
Halka - fy 17
Jag HATAR halka. I morse när jag skulle ta min promenad, klockan var 9.30, sken solen från en blå himmel. Det var cirka två minusgrader, alltså en härlig höstmorgon. Men oj vad jag bedrog mig. Upptäckte när jag kom ut, att det var vitt på trottoaren och på gatan, det var frosthalka. Testade försiktigt och det var halt. Gick som en gammal tant (som jag är) stapplande, hasande för att inte halka. Min tanke var att gå "bingorundan" men ändrade mig efter några hundra meter och gick till motionsspåret vid Högslätten. Där skulle jag slippa hala trottoarer. Jag fick en skön promenad i solen och kunde gå utan risk för att halka.
Det är enklare under vintern när det gäller halkan. Då använder jag broddar, men de fungerar inte när det är frosthalka. När det är snö på marken och kallt, är det inte lika halt som när det är en mild vinter och kanske regn. Då känner jag mig som Bambi på hal is. Min fasa är att jag skall ramla och bryta nån arm eller i värsta fall lårbenshalsen. När jag är ute och promenerar och tänker på det, spänner jag min mera. Skulle jag ramla då, skulle jag säkert bryta något.
Därför önskar jag att det blir en snörik och kall vinter. I annat fall får jag kanske investera i en sån där makapär som man kan promenera på inomhus. Då skulle jag slippa halkan men skulle inte få frisk luft eller uppleva naturen som man gör när man är utomhus. Kanske jag skulle kunna ställa bandet ute till glädje för grannar och andra. Nej, förhoppningsvis blir vintern promenadvänlig så jag kan fortsätta med mina promenader utomhus.
Det är enklare under vintern när det gäller halkan. Då använder jag broddar, men de fungerar inte när det är frosthalka. När det är snö på marken och kallt, är det inte lika halt som när det är en mild vinter och kanske regn. Då känner jag mig som Bambi på hal is. Min fasa är att jag skall ramla och bryta nån arm eller i värsta fall lårbenshalsen. När jag är ute och promenerar och tänker på det, spänner jag min mera. Skulle jag ramla då, skulle jag säkert bryta något.
Därför önskar jag att det blir en snörik och kall vinter. I annat fall får jag kanske investera i en sån där makapär som man kan promenera på inomhus. Då skulle jag slippa halkan men skulle inte få frisk luft eller uppleva naturen som man gör när man är utomhus. Kanske jag skulle kunna ställa bandet ute till glädje för grannar och andra. Nej, förhoppningsvis blir vintern promenadvänlig så jag kan fortsätta med mina promenader utomhus.
Träd av olika slag
I ett tidigare inlägg skrev jag om moln och att jag gillade även träd och vatten. Moln, träd och vatten utgör det mesta av naturen och jag antar att de flesta människor tycker om naturen. I det här inlägget tänker jag visa några några olika bilder av träd som jag fotat.
Den första bilden är en tavla som mamma målade till mig 1987, hon var då 73 år gammal. När hon fyllde 60 år, fick hon oljefärger av oss barn i födelsedagspresent. Det tog några år innan hon vågade börja måla. Vår syster Sigrid, som var mycket duktig att måla tavlor, visade henne hur hon skulle använda oljefärgerna. Efter det målade hon många fina tavlor. Mamma visste att jag tyckte att tallskog med höga träd var vacker, så hon målade den här tavlan till mig. Det finns väl inget så fridfullt som en tallskog. Mossan under träden är mjuk, det susar i trädkronorna och man hör fåglarnas kvitter.
Det finns många olika skogar, beroende på var skogarna ligger och vilken årstid det är. Nästa bild är en vårbild, fotat i april, där trädet är naket så man kan se grenarna. Visst är det vackert med dessa gamla träd som sträcker sina grenar mot skyn. Det dröjer inte så länge förrän löven slagit ut och hela trädet är grönt.
På vintern kan det vara lite svårt att se hur träden egentligen ser ut, snön täcker dem. Trädet en bit bort på den här bilden ser ut att ha sträckt på sig för att få stå i strålkastarljuset från solen.
Visst är det pampigt med en hög, tät skog som kantar promenadvägen.
Tänk dig en kall och solig vinterdag. Himlen är blå, inte ett moln syns och träden är vita. Det naturupplevelsen går inte av för hackor.
Hösten är kanske den årstid då träden är som allra vackrast. Tänk att det kan bli så underbara färger, naturen är fantastisk.
Jag kan också tycka att "fula" träd är vackra. Ta ett träd som inte har några grenar kvar utan står stympad vid vägkanten, det är något visst med det trädet också.
När jag är ute och går i skogen, tycker jag det är så vackert när solen skiner mellan trädstammarna. Det är nästan lite trolskt över det.
När man tittar på träden, kan man fundera på hur gamla de är. De har stått på samma plats under kanske hundra år. Tänk om de skulle kunna berätta för oss vad som har hänt på just den platsen. Trädet står där med mossa på stammen och suckar över oss människor som ställer till så mycket oreda i världen.
När jag tittade igenom mina foton efter trädkort, hittade jag ett kort på några annorlunda träd. Kortet är från en semesterresa jag och min syster gjorde sommaren 2008, vi är i Uddevalla. Jag har inte tänkt på det tidigare, men jag gillar nog vanliga, normala svenska träd bäst. Kom på det när jag tittade på det här kortet. Har ingen aning om vad det här är för träd.
Det sista trädkortet ni får se, är ett annorlunda träd, ett skuggträd. Jag gillar det.
Nu har jag visat lite av mina träd. Hoppas att någon av er som tittat på bilderna gillar dem. Det är kanske lite pensionärsvarning att surra om träd, moln och vatten. Men som tur är så gör man som man vill.
Den första bilden är en tavla som mamma målade till mig 1987, hon var då 73 år gammal. När hon fyllde 60 år, fick hon oljefärger av oss barn i födelsedagspresent. Det tog några år innan hon vågade börja måla. Vår syster Sigrid, som var mycket duktig att måla tavlor, visade henne hur hon skulle använda oljefärgerna. Efter det målade hon många fina tavlor. Mamma visste att jag tyckte att tallskog med höga träd var vacker, så hon målade den här tavlan till mig. Det finns väl inget så fridfullt som en tallskog. Mossan under träden är mjuk, det susar i trädkronorna och man hör fåglarnas kvitter.
Det finns många olika skogar, beroende på var skogarna ligger och vilken årstid det är. Nästa bild är en vårbild, fotat i april, där trädet är naket så man kan se grenarna. Visst är det vackert med dessa gamla träd som sträcker sina grenar mot skyn. Det dröjer inte så länge förrän löven slagit ut och hela trädet är grönt.
På vintern kan det vara lite svårt att se hur träden egentligen ser ut, snön täcker dem. Trädet en bit bort på den här bilden ser ut att ha sträckt på sig för att få stå i strålkastarljuset från solen.
Visst är det pampigt med en hög, tät skog som kantar promenadvägen.
Tänk dig en kall och solig vinterdag. Himlen är blå, inte ett moln syns och träden är vita. Det naturupplevelsen går inte av för hackor.
Hösten är kanske den årstid då träden är som allra vackrast. Tänk att det kan bli så underbara färger, naturen är fantastisk.
Jag kan också tycka att "fula" träd är vackra. Ta ett träd som inte har några grenar kvar utan står stympad vid vägkanten, det är något visst med det trädet också.
När jag är ute och går i skogen, tycker jag det är så vackert när solen skiner mellan trädstammarna. Det är nästan lite trolskt över det.
När man tittar på träden, kan man fundera på hur gamla de är. De har stått på samma plats under kanske hundra år. Tänk om de skulle kunna berätta för oss vad som har hänt på just den platsen. Trädet står där med mossa på stammen och suckar över oss människor som ställer till så mycket oreda i världen.
När jag tittade igenom mina foton efter trädkort, hittade jag ett kort på några annorlunda träd. Kortet är från en semesterresa jag och min syster gjorde sommaren 2008, vi är i Uddevalla. Jag har inte tänkt på det tidigare, men jag gillar nog vanliga, normala svenska träd bäst. Kom på det när jag tittade på det här kortet. Har ingen aning om vad det här är för träd.
Det sista trädkortet ni får se, är ett annorlunda träd, ett skuggträd. Jag gillar det.
Nu har jag visat lite av mina träd. Hoppas att någon av er som tittat på bilderna gillar dem. Det är kanske lite pensionärsvarning att surra om träd, moln och vatten. Men som tur är så gör man som man vill.
En ganska vanlig fredag
Mina dagar är ofta lugna och det händer inte så mycket. Tänkte att jag skulle berätta hur en ganska vanlig fredag ser ut för mig.
Vaknade 07.20 av att Simon satt på sängkanten och kliade sig så det kändes i hela sängen. Nu tror ni helt galet, Simon är en katt. Han flyttade in hos mig för några år sedan, han var inte inbjuden men gillade väl trakten. Min egen ägandes katt, Sesste, gillade inte Simon, hon tycker fortfarande inte om honom. Iallafall, jag och Sesste vaknade av Simons kliande, men det var alldeles för tidigt att kliva upp. Låt kvar i sängen och småslumrade till klockan var 8.30, en mera normal tid att kliva upp.
Tog på mig morgonrocken och gick ner i köket. Simon satt redan i köket och väntade. Kattmaten var framme men han ville ha sällskap. Sesste, som inte kan äta om Simon är i köket, hoppar som vanligt upp på köksbordet. Jag tar en näve kattmat (torrfoder) och lägger på bordet så hon kan äta frukost. Nu ska ni inte tycka att det är opassande med en katt på köksbordet, det är ganska trevligt tycker jag och hon äter bara frukost på bordet. Jag kokar tevatten, gör i ordning två smörgåsar med ost och ett glas vindruvsjuice. Hämtar in tidningen ur brevlådan, läser den under tiden jag äter min frukost.
Dags för att ta en dusch, bädda sängen och klä på mig. Flera av mina pensionärsvänner säger att de går i morgonrock länge på förmiddan innan de klär på sig. Jag vill hellre göra mig klar på en gång. Men man gör som man vill när man är pensionär sägs det.
Innan jag duschar, sätter jag på datan. Den är lite trög på morgon, behöver lite tid att komma igång. När jag är klar i sovrummet, går jag och sätter mig vid datan. Min syster och jag har under många år mailat till varandra varje morgon. Vi gjorde det även när jag arbetade och vi satt i samma hus, hon i våningen under mig. Det är en bra start på dagen att få mail och även skicka ett till henne. Ibland skriver vi inte många ord, men det betyder så mycket med den dagliga rutinen. Efter mailskrivandet går jag in på släktens bloggar och ser om det är något nytt på den fronten.
Sen är det dags för köket och det går ganska fort. Om det är disk i diskmaskinen skall den plockas ur, annars ska temuggen och smörkniv i maskinen. Tidningen bär jag ner till källaren där mina återvinningspåsar finns. Fåglarna behöver mera fågelfrö, dags att fylla på dagsransonen.
Klockan är nu 10, det är dags för min förmiddagspromenad. Jag går "bingospåret", halva sträckan ungefär, vänder och går tillbaka. Promenaden tar 50 minuter, det var skönt ute. Avslutar med att kolla i brevlådan om det kommit nån post. Det var bara ett brev till samfällighetsföreningen där jag är kassör. När jag kommer hem har jag gjort rätt för en kopp kaffe.
Dricker mitt kaffe och tar det lugnt en stund innan jag börjar förbereda lunch. Min syster kommer och äter lunch med mig idag. Vi ska äta kåldolmar och potatis. Jag gjorde kåldolmar förra veckan, det är minst 15 år sedan sist, förstår nu varför. Egentligen är det inte så svårt, det tar bara så lång tid att göra. Men gott blir det.
Det var trevligt med lunchsällskap. I vanliga fall när jag äter lunch, går det ganska fort. Jag äter, plockar undan och sen är det klart. När min syster gått tillbaka till arbetet, plockar jag in disken i diskmaskinen och startar den.
Hämtar tidningar, kartonger, plast och glas som skall till återvinningsstationen som ligger nedanför Högslätten. Tar bilen fast det inte är långt, det är tungt att bära kassarna. När jag kom hem, träffade jag en liten pojke, 3-4 år, från grannhuset. Vi hade ett intressant samtal, han kunde inte prata riktigt rent men fick fram det han ville säga. Bl.a. sa han att tanter kunde också vara flickor, att han inte fick säga gubbe till en farbror. Han berättade att när mamma kom hem skulle de åka till Jang och hyra en stuga där. När man hyrde en stuga försvann den. Han kunde inte förklara det närmare.
Pratar i telefonen med min äldsta dotter i ca 20 minuter, vi pratar om ditt och datt.
Nu är klockan 15.30 och sedan jag kommit tillbaka från återvinningsturen, har jag satt upp gardinstänger i vardagsrummet. Har inte haft gardiner där under sommaren och inga stänger sedan det blev nytapetserat. Nu är stängerna på plats och det ser ganska rakt ut. Tror inte att jag hänger upp gardiner idag, kanske imorgon. En kopp kaffe och en muffins blev belöningen för mitt arbete.
Klockan är 16.30, jag har slötittat lite på TV, Moreus med mera - repris. Sesste ville att jag skulle sitta i fåtöljen så hon kunde ligga i mitt knä. Vad gör man inte för sin katt. Funderar på vad det blir till middag. Det blir något lättare då lunchen var rejäl.
Min son kommer och behöver en penna, han skall till Högslätten på sin sons ishockeyträning och har glömt sin penna. När han gått äter jag min middag, fick broccoligratäng och ugnstekt frukostkorv. Dricker en kopp kaffe efter maten och tittar på dr Phil under tiden.
Klockan 18.00 är det dags att titta på Rapport. Efter det blir jag kvar vid TV:n och tittar på Gokväll. Lasse Berghagen underhåller och Majgull Axelsson bjuder på middag. Det här är början på min TV-kväll. Nästa program blir En plats på landet på 8:an. När det slutar klockan 20.00 tittar jag på galan för Världens Barn. Jag tänder också en brasa i öppenspisen och häller upp ett glas vin.
Jag tittar inte på hela galan utan klockan 21.00 knäpper jag över till kanal 8 igen. Där börjar Inspector Lynleys mysteries, klockan 23.00 har han löst fallet och mördaren är fast.
Dags att gå till sängs. Jag släcker ner alla lampor, borstar tänderna, ropar på Sesste och vi kryper ner i sängen. Simon är inte inne, han vill gärna ta en kvällspromenad innan han lägger sig och sover i våningssängen.
Vaknade 07.20 av att Simon satt på sängkanten och kliade sig så det kändes i hela sängen. Nu tror ni helt galet, Simon är en katt. Han flyttade in hos mig för några år sedan, han var inte inbjuden men gillade väl trakten. Min egen ägandes katt, Sesste, gillade inte Simon, hon tycker fortfarande inte om honom. Iallafall, jag och Sesste vaknade av Simons kliande, men det var alldeles för tidigt att kliva upp. Låt kvar i sängen och småslumrade till klockan var 8.30, en mera normal tid att kliva upp.
Tog på mig morgonrocken och gick ner i köket. Simon satt redan i köket och väntade. Kattmaten var framme men han ville ha sällskap. Sesste, som inte kan äta om Simon är i köket, hoppar som vanligt upp på köksbordet. Jag tar en näve kattmat (torrfoder) och lägger på bordet så hon kan äta frukost. Nu ska ni inte tycka att det är opassande med en katt på köksbordet, det är ganska trevligt tycker jag och hon äter bara frukost på bordet. Jag kokar tevatten, gör i ordning två smörgåsar med ost och ett glas vindruvsjuice. Hämtar in tidningen ur brevlådan, läser den under tiden jag äter min frukost.
Dags för att ta en dusch, bädda sängen och klä på mig. Flera av mina pensionärsvänner säger att de går i morgonrock länge på förmiddan innan de klär på sig. Jag vill hellre göra mig klar på en gång. Men man gör som man vill när man är pensionär sägs det.
Innan jag duschar, sätter jag på datan. Den är lite trög på morgon, behöver lite tid att komma igång. När jag är klar i sovrummet, går jag och sätter mig vid datan. Min syster och jag har under många år mailat till varandra varje morgon. Vi gjorde det även när jag arbetade och vi satt i samma hus, hon i våningen under mig. Det är en bra start på dagen att få mail och även skicka ett till henne. Ibland skriver vi inte många ord, men det betyder så mycket med den dagliga rutinen. Efter mailskrivandet går jag in på släktens bloggar och ser om det är något nytt på den fronten.
Sen är det dags för köket och det går ganska fort. Om det är disk i diskmaskinen skall den plockas ur, annars ska temuggen och smörkniv i maskinen. Tidningen bär jag ner till källaren där mina återvinningspåsar finns. Fåglarna behöver mera fågelfrö, dags att fylla på dagsransonen.
Klockan är nu 10, det är dags för min förmiddagspromenad. Jag går "bingospåret", halva sträckan ungefär, vänder och går tillbaka. Promenaden tar 50 minuter, det var skönt ute. Avslutar med att kolla i brevlådan om det kommit nån post. Det var bara ett brev till samfällighetsföreningen där jag är kassör. När jag kommer hem har jag gjort rätt för en kopp kaffe.
Dricker mitt kaffe och tar det lugnt en stund innan jag börjar förbereda lunch. Min syster kommer och äter lunch med mig idag. Vi ska äta kåldolmar och potatis. Jag gjorde kåldolmar förra veckan, det är minst 15 år sedan sist, förstår nu varför. Egentligen är det inte så svårt, det tar bara så lång tid att göra. Men gott blir det.
Det var trevligt med lunchsällskap. I vanliga fall när jag äter lunch, går det ganska fort. Jag äter, plockar undan och sen är det klart. När min syster gått tillbaka till arbetet, plockar jag in disken i diskmaskinen och startar den.
Hämtar tidningar, kartonger, plast och glas som skall till återvinningsstationen som ligger nedanför Högslätten. Tar bilen fast det inte är långt, det är tungt att bära kassarna. När jag kom hem, träffade jag en liten pojke, 3-4 år, från grannhuset. Vi hade ett intressant samtal, han kunde inte prata riktigt rent men fick fram det han ville säga. Bl.a. sa han att tanter kunde också vara flickor, att han inte fick säga gubbe till en farbror. Han berättade att när mamma kom hem skulle de åka till Jang och hyra en stuga där. När man hyrde en stuga försvann den. Han kunde inte förklara det närmare.
Pratar i telefonen med min äldsta dotter i ca 20 minuter, vi pratar om ditt och datt.
Nu är klockan 15.30 och sedan jag kommit tillbaka från återvinningsturen, har jag satt upp gardinstänger i vardagsrummet. Har inte haft gardiner där under sommaren och inga stänger sedan det blev nytapetserat. Nu är stängerna på plats och det ser ganska rakt ut. Tror inte att jag hänger upp gardiner idag, kanske imorgon. En kopp kaffe och en muffins blev belöningen för mitt arbete.
Klockan är 16.30, jag har slötittat lite på TV, Moreus med mera - repris. Sesste ville att jag skulle sitta i fåtöljen så hon kunde ligga i mitt knä. Vad gör man inte för sin katt. Funderar på vad det blir till middag. Det blir något lättare då lunchen var rejäl.
Min son kommer och behöver en penna, han skall till Högslätten på sin sons ishockeyträning och har glömt sin penna. När han gått äter jag min middag, fick broccoligratäng och ugnstekt frukostkorv. Dricker en kopp kaffe efter maten och tittar på dr Phil under tiden.
Klockan 18.00 är det dags att titta på Rapport. Efter det blir jag kvar vid TV:n och tittar på Gokväll. Lasse Berghagen underhåller och Majgull Axelsson bjuder på middag. Det här är början på min TV-kväll. Nästa program blir En plats på landet på 8:an. När det slutar klockan 20.00 tittar jag på galan för Världens Barn. Jag tänder också en brasa i öppenspisen och häller upp ett glas vin.
Jag tittar inte på hela galan utan klockan 21.00 knäpper jag över till kanal 8 igen. Där börjar Inspector Lynleys mysteries, klockan 23.00 har han löst fallet och mördaren är fast.
Dags att gå till sängs. Jag släcker ner alla lampor, borstar tänderna, ropar på Sesste och vi kryper ner i sängen. Simon är inte inne, han vill gärna ta en kvällspromenad innan han lägger sig och sover i våningssängen.
Myter, sanningar eller ????
Idag när jag promenerade till stan, var det fullt med höstlöv på trottoaren. Jag kunde inte låta bli att sparka i lövhögarna, det är en härlig känsla. När jag var barn sa föräldrar till sina barn; Ni får inte sparka i löven, ni kan få barnförlamning. Tack och lov har det inte drabbat mig fast jag sparkat i lövhögar sedan jag var barn.
Det fanns också andra förmaningar man fick, t.ex. att om man äter snö fick man mask i magen. Alla barn, tror jag, har nån gång ätit snö. Undrar hur många som fått mask utav det? Att man inte bör äta snö är väl av en annan anledning. Snön är inte så ren, speciellt i stan och efter gator och vägar.
Alla kommer väl ihåg att att man måste vänta en timma efter maten innan man får bada, annars kan man få kramp. Jag undrar om föräldrar säger så idag också. Jag läste en artikel i en tidning att det är en myt, kroppen reagerar inte så. Därför är det helt ok att bada direkt när du ätit. Fast visst är det skönt att bara sitta och slöa en stund efter maten, så vänta därför med att hoppa i.
Att man ska låta maten tysta munnen tycker jag inte stämmer. Förr var detta något som föräldrar sa till sina barn, barn skulle synas men inte höras. Numera träffas de flesta familjer kanske endast under måltiderna, de är så upptagna under veckorna. Det är jobb, skola, dagis och aktiviteter för alla familjemedlemmar. Måltiderna är ett ypperligt tillfälle att hinna prata med varandra.
Det fanns också andra förmaningar man fick, t.ex. att om man äter snö fick man mask i magen. Alla barn, tror jag, har nån gång ätit snö. Undrar hur många som fått mask utav det? Att man inte bör äta snö är väl av en annan anledning. Snön är inte så ren, speciellt i stan och efter gator och vägar.
Alla kommer väl ihåg att att man måste vänta en timma efter maten innan man får bada, annars kan man få kramp. Jag undrar om föräldrar säger så idag också. Jag läste en artikel i en tidning att det är en myt, kroppen reagerar inte så. Därför är det helt ok att bada direkt när du ätit. Fast visst är det skönt att bara sitta och slöa en stund efter maten, så vänta därför med att hoppa i.
Att man ska låta maten tysta munnen tycker jag inte stämmer. Förr var detta något som föräldrar sa till sina barn, barn skulle synas men inte höras. Numera träffas de flesta familjer kanske endast under måltiderna, de är så upptagna under veckorna. Det är jobb, skola, dagis och aktiviteter för alla familjemedlemmar. Måltiderna är ett ypperligt tillfälle att hinna prata med varandra.
Du blir förkyld om du glömmer mössan. Det finns ett visst samband mellan kallt väder och förkylning, men det är inte så enkelt som att man blir sjuk bara för att man går ut utan mössa eller jacka. Vanligaste orsaken till förkylningar är virus som sprids bäst inomhus. Min mamma sa att våren var förrädisk, man skulle inte gå barfota eftersom det fortfarande var kallt på marken. Kan ligga något i det, men om man blev förkyld på grund av det är frågan. Tänk på vinterbadarna, de blir minsann inte förkylda eller?????
Alla har väl förmanats av sina föräldrar att inte slicka på metall (stolpar, ledstänger mm). Hur många av er har ändå testat detta för att se vad som händer? 
Du skadar ögonen om du läser i mörkret eller sitter för nära tv:n. Det finns ingen forskning som styrker detta. Om man läser i dåligt ljus kan man däremot bli trött i ögonen, men det är inte farligt. Man ökar inte risken för närsynthet heller. Nu kanske det verkar som att jag tror att jag vet allt, men jag har faktiskt läst detta i en tidningsartikel.
Sväljer du tuggummit ligger det i magen flera år. Två populär myter: Den första är att om du sväljer tuggummi så binder det ihop våra inälvor och den andra är att det kan stanna i våra magar i upp till tio år. Inget är sant givetvis, har du någonsin hört någon som dött av någon av de här åkommorna? Tuggummi följer den vanliga vägen som all annan mat.
Den som sjunger på morgonen får gråta innan kvällen. Nu skulle jag aldrig komma på tanken att sjunga på morgonen eftersom jag inte tycker om morgnar. Hur som helst så tror jag inte på det heller.
När jag började skriva det här inlägget, kom jag efterhand på de olika myter - klokord - sanningar eller vad man nu ska kalla det hela. Det finns säkert mycket mera tänkvärt om hur vi skall vara och göra. Vore kul att veta om du kommer ihåg några fler kloka eller okloka saker.
Hösta in
Nu har jag höstat in. Visst är det ett bra begrepp, man höstar in. Det är lite trist när det är dags att göra ett avslut för sommaren. Tycker att det var alldeles nyss då trädgårdsmöbeln skulle tas fram, blomurnor och amplar skulle fyllas med blommor, perennerna i rabatterna tittade fram och träden grönskade. Nu går det åt andra hållet, trädgårdsmöbeln ställs undan, urnor och amplar töms och perennerna vissnar. Det är inte länge sedan Spirståndet blommade med gula blommor, nu har de vissnat och är bruna och tråkiga.
Sommarblommorna har tagits upp ur rabatten och sopsäckarna väntar på containern som skall ta hand om resterna av sommaren.
Det är precis som med livet, först går det framåt men sen kommer det att avslutas. Det kan kännas vemodigt, både med sommaren och med livet. Det går så fort, speciellt när man börjar komma upp i åren, då går allt snabbare och snabbare.
Det var väl egentligen avslutningen på sommaren jag hade tänkt skriva om men kom in på ett sidospår om livet. Jag har levt i 67 år, hoppas naturligtvis att jag får leva många år till. Om jag tänker 10 år tillbaka känns det inte som att det var så länge sedan. Då var jag 57 år, arbetade fortfarande och hade åtta år till pension. Tio år framåt är jag 77 år, det känns overkligt när jag tänker på det. Hur kommer jag att vara då, är jag pigg och bor här, lever jag, är jag dement eller har jag många andra krämpor? För tio år sedan var mitt yngsta barnbarn sex år, tio år framåt är hon 26 år och har kanske egna barn. Tio år är så kort tid egentligen, men ändå så hinner så mycket hända.
Ibland när jag tittar i spegeln, undrar jag vem det är som tittar tillbaka på mig. Det är något bekant med den äldre damen som står där och stirrar. Inom mig känner jag mig inte som jag ser ut på utsidan. Naturligtvis finns det många dagar då jag verkligen är lika gammal på insidan som på utsidan.
Jag kan ibland bli deprimerad och det känns som jag ramlat ner i en grop och inte kommer upp. Som tur är så brukar det gå över ganska fort, jag lyckas klättra upp ur gropen. Det finns många människor som har det mycket värre, jag har inget att klaga över. Det bästa i mitt liv är mina tre barn och deras familjer. Vilken lycka, jag har åtta underbara barnbarn. Familjen är de som hjälper mig att klättra upp ur gropen när jag ramlat ner. Jag har egentligen inget att klaga över, det enda är att jag måste bli vän med den gamla kvinnan i spegeln.
Tänker avsluta med en bild som inte har något med ovanstående att göra. Jag tycker bara att den visar hur fantastisk naturen är, vad små otäcka djur som spindlar kan få till. Ja, jag erkänner att jag inte tycker om spindlar men beundrar deras hantverk.
Sommarblommorna har tagits upp ur rabatten och sopsäckarna väntar på containern som skall ta hand om resterna av sommaren.
Det är precis som med livet, först går det framåt men sen kommer det att avslutas. Det kan kännas vemodigt, både med sommaren och med livet. Det går så fort, speciellt när man börjar komma upp i åren, då går allt snabbare och snabbare.
Det var väl egentligen avslutningen på sommaren jag hade tänkt skriva om men kom in på ett sidospår om livet. Jag har levt i 67 år, hoppas naturligtvis att jag får leva många år till. Om jag tänker 10 år tillbaka känns det inte som att det var så länge sedan. Då var jag 57 år, arbetade fortfarande och hade åtta år till pension. Tio år framåt är jag 77 år, det känns overkligt när jag tänker på det. Hur kommer jag att vara då, är jag pigg och bor här, lever jag, är jag dement eller har jag många andra krämpor? För tio år sedan var mitt yngsta barnbarn sex år, tio år framåt är hon 26 år och har kanske egna barn. Tio år är så kort tid egentligen, men ändå så hinner så mycket hända.
Ibland när jag tittar i spegeln, undrar jag vem det är som tittar tillbaka på mig. Det är något bekant med den äldre damen som står där och stirrar. Inom mig känner jag mig inte som jag ser ut på utsidan. Naturligtvis finns det många dagar då jag verkligen är lika gammal på insidan som på utsidan.
Jag kan ibland bli deprimerad och det känns som jag ramlat ner i en grop och inte kommer upp. Som tur är så brukar det gå över ganska fort, jag lyckas klättra upp ur gropen. Det finns många människor som har det mycket värre, jag har inget att klaga över. Det bästa i mitt liv är mina tre barn och deras familjer. Vilken lycka, jag har åtta underbara barnbarn. Familjen är de som hjälper mig att klättra upp ur gropen när jag ramlat ner. Jag har egentligen inget att klaga över, det enda är att jag måste bli vän med den gamla kvinnan i spegeln.
Tänker avsluta med en bild som inte har något med ovanstående att göra. Jag tycker bara att den visar hur fantastisk naturen är, vad små otäcka djur som spindlar kan få till. Ja, jag erkänner att jag inte tycker om spindlar men beundrar deras hantverk.
Pappas kåseri från 1967
Vår pappa som var född 1916 var en mycket duktig finsnickare. Att han också var duktig att skriva, vet kanske inte alla. Under 1960-talet skrev han kåserier i VA (tidningen Västernorrlands Allehanda). Häromdan hittade jag ett kåseri som var infört i VA den 3 november 1967. Skulle pappa ha levt idag och haft en data, skulle han säkert haft en egen blogg och skrivit en massa klokheter. Jag tror att han sitter i sin himmel och ler och är stolt att två av hans döttrar (Karin och jag), två barnbarn (Sofia, Lina) och ett barnbarnsbarn (Ylva) har bloggar och skriver om allt möjligt.
Det här är mamma och pappa nån gång i början av 60-talet.
Jag skall nu skriva ner pappas kåseri:
"Kickelina
Härförleden klagade jag min bittra nöd för er, gode och trogne. Saken var ju den att jag såg min och min familjs existens å det gruvligaste hotade av allsköns fyrfota och bevingade matvrak som dråsar in i det hem som lär skall vara en borg. Det sista tillskottet var som den samvetsgranne och minnesgode läsaren vet, en katt som hotade att genom sitt frossande förorsaka husets rubbande från knutstenarna.
Men låna mig ert öra go vänner! Lyssna och säg sen om inte en mild och om sina skyldigheter medveten försyn när den spottar i nävarna ändå åstadkommer ett och annat vilket jag som blivit hulpen gärna vill katalogisera som ett underverk, visserligen inte i paritet med världens sju, men någonting i den riktningen. Det var så att nyheten om den kattberikelse som drabbat oss, även skulle meddelas vår äldsta dotter som är gift och allting och har sin vistelse i Älandsbro. Den goda modern rang (ett bra ord) till sin dotter och förtalte den stora nyheten och dottern sa "oh" och "kan man tänka sig", "men va´ sött" samt "helledudande då" och andra lika träffande och originella kommentarer lämpade för tillfället.
Men så kom den verkliga snilleblixten. Hon, dottern, ville ha kattkräket! Kom sen och säg att föräldrar inte har glädje av sina barn. Jag har under ungarnas uppväxt ofta och med stort allvar predikat för dem att när deras föräldrar samlats till sina fäder och övriga på samma ställe paradisterande anförvanter så skulle ungarna vara så goda och komma ihåg att de inte kunde vänta sig en enda sekin i arv till bilbyte eller andra investeringsobjekt, men efter prov på sådan omtanke som vår dotter visade kommer jag att ändra mina dispositioner och se till att det kommer att fördelas en och annan tummad femma till därav förtjänte.
Efter exporten av Kickelina (vilket kattnamn va´?) har dagligen tidender inlupit till oss, rapporter om de förehavanden som det enligt den nya matten, fullständigt unika resultatet av en tillfällig förälskelse någon gång på senvintern mellan en kärlekskrank katt-tjej och en på förlustelser begiven kattkille har för sig. Enligt sagesmannen är katten antagligen Nordeuropas intelligentaste, sötaste, älskligaste, mjukaste och raraste väsen som någonsin bitit en människa i tårna vid halvfemtiden en morgon. Den unga familjens livsföring har på väsentliga punkter fått lov att ändras för att något så när passa för det liv som en energisk och impulsiv kattunge anser vara det rätta.
Men prisad vare hon som räddat mitt hus från att renrakas på stora mängder ätbarheter. / Kåbé"
Dottern som räddade pappa från katten, det var jag. Jag tror att min syster har kvar flera av pappas kåserier. Det här är det enda som jag har. Pappa skrev under många år dagligen dagbok . Alla dagböcker har vår bror tagit hand om.
Hittade ett kort på den fantastiska katten.
Det här är mamma och pappa nån gång i början av 60-talet.
Jag skall nu skriva ner pappas kåseri:
"Kickelina
Härförleden klagade jag min bittra nöd för er, gode och trogne. Saken var ju den att jag såg min och min familjs existens å det gruvligaste hotade av allsköns fyrfota och bevingade matvrak som dråsar in i det hem som lär skall vara en borg. Det sista tillskottet var som den samvetsgranne och minnesgode läsaren vet, en katt som hotade att genom sitt frossande förorsaka husets rubbande från knutstenarna.
Men låna mig ert öra go vänner! Lyssna och säg sen om inte en mild och om sina skyldigheter medveten försyn när den spottar i nävarna ändå åstadkommer ett och annat vilket jag som blivit hulpen gärna vill katalogisera som ett underverk, visserligen inte i paritet med världens sju, men någonting i den riktningen. Det var så att nyheten om den kattberikelse som drabbat oss, även skulle meddelas vår äldsta dotter som är gift och allting och har sin vistelse i Älandsbro. Den goda modern rang (ett bra ord) till sin dotter och förtalte den stora nyheten och dottern sa "oh" och "kan man tänka sig", "men va´ sött" samt "helledudande då" och andra lika träffande och originella kommentarer lämpade för tillfället.
Men så kom den verkliga snilleblixten. Hon, dottern, ville ha kattkräket! Kom sen och säg att föräldrar inte har glädje av sina barn. Jag har under ungarnas uppväxt ofta och med stort allvar predikat för dem att när deras föräldrar samlats till sina fäder och övriga på samma ställe paradisterande anförvanter så skulle ungarna vara så goda och komma ihåg att de inte kunde vänta sig en enda sekin i arv till bilbyte eller andra investeringsobjekt, men efter prov på sådan omtanke som vår dotter visade kommer jag att ändra mina dispositioner och se till att det kommer att fördelas en och annan tummad femma till därav förtjänte.
Efter exporten av Kickelina (vilket kattnamn va´?) har dagligen tidender inlupit till oss, rapporter om de förehavanden som det enligt den nya matten, fullständigt unika resultatet av en tillfällig förälskelse någon gång på senvintern mellan en kärlekskrank katt-tjej och en på förlustelser begiven kattkille har för sig. Enligt sagesmannen är katten antagligen Nordeuropas intelligentaste, sötaste, älskligaste, mjukaste och raraste väsen som någonsin bitit en människa i tårna vid halvfemtiden en morgon. Den unga familjens livsföring har på väsentliga punkter fått lov att ändras för att något så när passa för det liv som en energisk och impulsiv kattunge anser vara det rätta.
Men prisad vare hon som räddat mitt hus från att renrakas på stora mängder ätbarheter. / Kåbé"
Dottern som räddade pappa från katten, det var jag. Jag tror att min syster har kvar flera av pappas kåserier. Det här är det enda som jag har. Pappa skrev under många år dagligen dagbok . Alla dagböcker har vår bror tagit hand om.
Hittade ett kort på den fantastiska katten.
Semestrar med familjen
Min yngsta dotter kom med ett förslag på blogginlägg. Hon tyckte att jag skulle skriva om våra semestrar, när vi åkte hela familjen. Jag funderade lite på det men blev förskräckt. Visst kommer jag ihåg att vi åkte på semesterresor i Sverige, men vart och när? Jag kommer ihåg vissa situationer, men kan inte säga vilket år och var det hände. Det är visserligen minst 30 år sedan, men jag borde väl komma ihåg lite grann iallafall. Försökte förtränga det hela, men kunde inte sluta upp att tänka på det jag inte ville tänka på.
Plockade fram fotoalbum för att få lite ledning. När jag och min man skilde oss, delade vi upp albumen på så sätt att vi tog vartannat album i tidsordning. På grund av det har jag inte foton från alla år. Som tur var hittade jag lite kort och det fanns antecknat vilka år det var. Det var skönt, med ledning av korten poppade flera minnen fram ur databasen i hjärnan.
Våra resor gjordes vanligtvis under sommaren, endera före slåttern eller efter slåttern. Vi bodde på en jordbruksfastighet och även om vi inte hade djur under alla år, skulle höet slås för att sedan säljas. Två resor till fjällen under vintertid gjorde vi.
April 1979 åkte vi till fjällen tillsammans med goda vänner, en familj med en son som var några år äldre än våra barn. Vi bodde i en stuga i Klimpfjäll. Vår yngsta dotter, som var 5 år, fick stanna hemma och bo hos mormor och morfar. Det jag kommer ihåg från den resan var att det var mycket snö, inte mycket turister. Vi åkte skidor på längden och fiskade. Kommer ihåg att vi lyssnade på Schlagerfestivalen på radion, Israel vann med låten "Halleluja". Tror att vi gjorde ett besök i gruvan i Stekenjokk. Men jag är inte riktigt säkert att det var så, kanske jag har drömt det.
Nästa år åkte vi tillsammans med samma familj till Borgafjäll. Den här gången fick vår yngsta dotter följa med. Vi åkte skidor på längden, sonen i den andra familjen åkte slalom. Visst är det konstiga saker man kommer ihåg, jag minns att våra vänners son åt "elefantöra" när vi stannade på hemresan för att äta . Märkligt, jag kommer ihåg vad en person åt, men inte om vi gjorde ett besök i en gruva.
Sommaren 1979 åkte vi på semester till Dalarna. Vi hyrde eller lånade en husvagn och jag tror att vi campade i Mora. Jag antar att vi gjorde det turister gör; badar, handlar, grillar, tittar på omgivningen m.m.
1981 var vi också i Dalarna. Det här kortet är från Leksand.
Vi åkte till Finland 1982, utan husvagn den här gången. Barnen var 14, 12 och 8 år och vi åkte i en liten Golf. Hur gick det till? När jag tänker på det, förstår jag inte hur vi rymdes i bilen. Jag antar att barnen hade sina kuddar med sig och den yngsta hade naturligtvis med ett gosedjur. Vi hyrde stugor under resan, i de flesta stugor var det fyra sängar, porslin m.m för fyra personer. Men kunde vi åka fem personer i en liten Golf, gick det jättebra att sova fem stycken i en fyrabäddars stuga.
Den här bilden är från nån stad i Finland, naturligtvis har jag glömt vilken. Min familj ser inte så munter ut, det kanske beror på fotografen.
Piteå havsbad fick också besök av oss, det var sommaren 1983.
Stockholm har vi också besökt tillsammans, 1984 turistade vi där. På kortet ser ni yngsta dottern och vår son, på Djurgårdsfärjan (tror jag).
Det verkar som vi trivdes i Dalarna, vi var där 1985 också.
För år 1980 har jag inget album och inga kort, de är förmodligen hos min f.d. man. Eftersom mitt minne sviker mig, kan jag inte berätta var vi semestrade detta år. Ett år var vi i Norge, kanske var det 1980. Vi bodde på en camping i Trondheim eller Röros. Vad jag minns av den resan var att jag var så rädd när vi åkte på de smala, branta och slingrande vägarna med husvagnen efter bilen. När man är på semester blir det mycket godis, chips och onyttigheter. I Trondheim skulle vi också köpa gott till kvällen, vi köpte bl.a. friterade fläsksvålar. Ingen av oss tyckte det var gott. Men barnens pappa var av den åsikten att inget fick slängas. Han åt därför upp allt, tyckte inte att det var speciellt gott. Fint att han ställde upp för oss.
Vi var inga vana husvagnscampare när vi började med husvagn. Mitt ex hade under många år kört tankbil med släp, han var en utomordentlig chaufför så att köra husvagnen gick jättebra. Första gången vi hade ett förtält med, var vi på en camping på Frösön. När man kommer till en camping, sitter folk och kollar på nyinkomna gäster. Är vädret dåligt, sitter de i fönstren och tittar, annars sitter de bekvämt tillbakalutad i solstolen och hoppas på att nåt ska gå på tok. Alltid roligt att se när nån annan gör bort sig. Att sätta upp ett förtält utan att ha gjort det tidigare är inte så lätt. Vi började i fel ände och det fungerade naturligtvis inte. Efter att ha försökt ett längre tag, kom en man och frågade oss om vi aldrig gjort detta tidigare, han frågade med ett leende på läpparna. Sen visade han oss hur det skulle gå till.
En annan gång när vi en kväll checkade in på en camping i Ljusdal, regnade det ordentligt. Kommer inte ihåg vart vi varit, men vi hade åkt ganska långt. Mitt ex hade ögon som en hök. Fast han körde bilen såg han "vägpinnar" som kunde ligga en bit från vägen. Ni vet såna där pinnar som sätts upp till vintern för att plogbilarna ska se var diket är. Pinnarna är oranga med en reflexremsa på, de hade förmodligen åkt iväg en bit när det plogades vintern innan. Nästkommande år satts nya pinnar upp, de gamla fick ligga kvar. Mitt ex tänkte att pinnarna skulle vara jättebra i skogen för att markera gränsen mellan vår skog och grannens. Maken stannade husvagnen så fort han såg en pinne, kastade in pinnen i husvagnen och körde vidare. Det blev ett antal pinnar som låg i vagnen. Den här kvällen blev vi anvisad en plats som var nyanlag. Det hade regnat flera dagar och efter allt regnande, sjönk hjulen ner i jorden, det gick inte att få ner stöden och få vagnen rak. Folk satt i fönstren och tittade som man gör. Såna här gånger blir många män hjälpsamma och kommer med råd och armkraft. Men för att komma åt vissa redskap i vagnen, måste vi ta ut alla pinnar ur husvagnen först. Det var pinsamt, jag ville bara försvinna. Vad skulle folk tänka om oss? De undrade säkert varför vi fraktade alla dessa pinnar i husvagnen.
Ni kan aldrig gissa vad vi lyssnade på när vi satt i bilen. Skulle egentligen ha en pristävling om detta, men ingen skulle vinna. Jo, vi lyssnade på älglock. Exet hade ett band med älglock, han ville lära sig att locka till sig älgar när han var på älgjakt. Nu tror jag inte att bandet var med på alla våra resor, men nån resa hade vi lyckan att få lyssna på älglock.
Minigolf, det är inte kul. Som ni säkert alla vet, så ska man spela minigolf när man är på semester. De flesta campingar har minigolfbanor som vi naturligtvis måste testa. Nu var vi fem personer som skulle spela och det var många andra familjer som också spelade. Barnens far tyckte inte att vi skulle hindra andra spelare. Han skyndade på oss, sa att det räcker med högst fem slag på varje bana. Eftersom vi inte var speciellt duktiga, behövde de flesta av oss alla slag vi kunde få. Men se det var onödigt, tyckte fadern. Om det var nån annan som stod och väntade på sin tur, skyndade han på oss, ville helst att vi skulle avsluta och ta nästa bana - om den var ledig alltså. Om banan var upptagen var det helt ok att hoppa över den, enligt faderns egna regler. Jag vet inte om det bara var jag av familjen som upplevde detta som en mardröm. Kanske barnen inte brydde sig, fadern var helt nöjd med sina egna regler. Han gjorde detta med omtanke för andra, att andra inte hade samma omtanke om oss, det gjorde inget.
När barnen växte upp och klarade sig själva, ville de inte längre följa med utan stannade hemma, då vi åkte på tu man hand med vår husvagn. Vi spelade aldrig minigolf då, jag vägrade. Våra semesterturer var cirka en vecka varje sommar. Kommer inte heller ihåg på rak arm vart vi åkte utan barnen. Jag hade en anteckningsbok i husvagnen där jag skrev var vi campade. Anteckningsboken tillhörde vagnen och blev kvar där när jag flyttade.
Som det framgår av ovanstående, minns jag inte så väldigt mycket av våra semestrar. Undrar hur mycket andra kommer ihåg av sina semestrar för 25 -30 år sedan? Jag tror att vi hade trevliga resor, har inget minne av att vi blev osams och bråkade.
Plockade fram fotoalbum för att få lite ledning. När jag och min man skilde oss, delade vi upp albumen på så sätt att vi tog vartannat album i tidsordning. På grund av det har jag inte foton från alla år. Som tur var hittade jag lite kort och det fanns antecknat vilka år det var. Det var skönt, med ledning av korten poppade flera minnen fram ur databasen i hjärnan.
Våra resor gjordes vanligtvis under sommaren, endera före slåttern eller efter slåttern. Vi bodde på en jordbruksfastighet och även om vi inte hade djur under alla år, skulle höet slås för att sedan säljas. Två resor till fjällen under vintertid gjorde vi.
April 1979 åkte vi till fjällen tillsammans med goda vänner, en familj med en son som var några år äldre än våra barn. Vi bodde i en stuga i Klimpfjäll. Vår yngsta dotter, som var 5 år, fick stanna hemma och bo hos mormor och morfar. Det jag kommer ihåg från den resan var att det var mycket snö, inte mycket turister. Vi åkte skidor på längden och fiskade. Kommer ihåg att vi lyssnade på Schlagerfestivalen på radion, Israel vann med låten "Halleluja". Tror att vi gjorde ett besök i gruvan i Stekenjokk. Men jag är inte riktigt säkert att det var så, kanske jag har drömt det.
Nästa år åkte vi tillsammans med samma familj till Borgafjäll. Den här gången fick vår yngsta dotter följa med. Vi åkte skidor på längden, sonen i den andra familjen åkte slalom. Visst är det konstiga saker man kommer ihåg, jag minns att våra vänners son åt "elefantöra" när vi stannade på hemresan för att äta . Märkligt, jag kommer ihåg vad en person åt, men inte om vi gjorde ett besök i en gruva.
Sommaren 1979 åkte vi på semester till Dalarna. Vi hyrde eller lånade en husvagn och jag tror att vi campade i Mora. Jag antar att vi gjorde det turister gör; badar, handlar, grillar, tittar på omgivningen m.m.
1981 var vi också i Dalarna. Det här kortet är från Leksand.
Vi åkte till Finland 1982, utan husvagn den här gången. Barnen var 14, 12 och 8 år och vi åkte i en liten Golf. Hur gick det till? När jag tänker på det, förstår jag inte hur vi rymdes i bilen. Jag antar att barnen hade sina kuddar med sig och den yngsta hade naturligtvis med ett gosedjur. Vi hyrde stugor under resan, i de flesta stugor var det fyra sängar, porslin m.m för fyra personer. Men kunde vi åka fem personer i en liten Golf, gick det jättebra att sova fem stycken i en fyrabäddars stuga.
Den här bilden är från nån stad i Finland, naturligtvis har jag glömt vilken. Min familj ser inte så munter ut, det kanske beror på fotografen.
Piteå havsbad fick också besök av oss, det var sommaren 1983.
Stockholm har vi också besökt tillsammans, 1984 turistade vi där. På kortet ser ni yngsta dottern och vår son, på Djurgårdsfärjan (tror jag).
Det verkar som vi trivdes i Dalarna, vi var där 1985 också.
För år 1980 har jag inget album och inga kort, de är förmodligen hos min f.d. man. Eftersom mitt minne sviker mig, kan jag inte berätta var vi semestrade detta år. Ett år var vi i Norge, kanske var det 1980. Vi bodde på en camping i Trondheim eller Röros. Vad jag minns av den resan var att jag var så rädd när vi åkte på de smala, branta och slingrande vägarna med husvagnen efter bilen. När man är på semester blir det mycket godis, chips och onyttigheter. I Trondheim skulle vi också köpa gott till kvällen, vi köpte bl.a. friterade fläsksvålar. Ingen av oss tyckte det var gott. Men barnens pappa var av den åsikten att inget fick slängas. Han åt därför upp allt, tyckte inte att det var speciellt gott. Fint att han ställde upp för oss.
Vi var inga vana husvagnscampare när vi började med husvagn. Mitt ex hade under många år kört tankbil med släp, han var en utomordentlig chaufför så att köra husvagnen gick jättebra. Första gången vi hade ett förtält med, var vi på en camping på Frösön. När man kommer till en camping, sitter folk och kollar på nyinkomna gäster. Är vädret dåligt, sitter de i fönstren och tittar, annars sitter de bekvämt tillbakalutad i solstolen och hoppas på att nåt ska gå på tok. Alltid roligt att se när nån annan gör bort sig. Att sätta upp ett förtält utan att ha gjort det tidigare är inte så lätt. Vi började i fel ände och det fungerade naturligtvis inte. Efter att ha försökt ett längre tag, kom en man och frågade oss om vi aldrig gjort detta tidigare, han frågade med ett leende på läpparna. Sen visade han oss hur det skulle gå till.
En annan gång när vi en kväll checkade in på en camping i Ljusdal, regnade det ordentligt. Kommer inte ihåg vart vi varit, men vi hade åkt ganska långt. Mitt ex hade ögon som en hök. Fast han körde bilen såg han "vägpinnar" som kunde ligga en bit från vägen. Ni vet såna där pinnar som sätts upp till vintern för att plogbilarna ska se var diket är. Pinnarna är oranga med en reflexremsa på, de hade förmodligen åkt iväg en bit när det plogades vintern innan. Nästkommande år satts nya pinnar upp, de gamla fick ligga kvar. Mitt ex tänkte att pinnarna skulle vara jättebra i skogen för att markera gränsen mellan vår skog och grannens. Maken stannade husvagnen så fort han såg en pinne, kastade in pinnen i husvagnen och körde vidare. Det blev ett antal pinnar som låg i vagnen. Den här kvällen blev vi anvisad en plats som var nyanlag. Det hade regnat flera dagar och efter allt regnande, sjönk hjulen ner i jorden, det gick inte att få ner stöden och få vagnen rak. Folk satt i fönstren och tittade som man gör. Såna här gånger blir många män hjälpsamma och kommer med råd och armkraft. Men för att komma åt vissa redskap i vagnen, måste vi ta ut alla pinnar ur husvagnen först. Det var pinsamt, jag ville bara försvinna. Vad skulle folk tänka om oss? De undrade säkert varför vi fraktade alla dessa pinnar i husvagnen.
Ni kan aldrig gissa vad vi lyssnade på när vi satt i bilen. Skulle egentligen ha en pristävling om detta, men ingen skulle vinna. Jo, vi lyssnade på älglock. Exet hade ett band med älglock, han ville lära sig att locka till sig älgar när han var på älgjakt. Nu tror jag inte att bandet var med på alla våra resor, men nån resa hade vi lyckan att få lyssna på älglock.
Minigolf, det är inte kul. Som ni säkert alla vet, så ska man spela minigolf när man är på semester. De flesta campingar har minigolfbanor som vi naturligtvis måste testa. Nu var vi fem personer som skulle spela och det var många andra familjer som också spelade. Barnens far tyckte inte att vi skulle hindra andra spelare. Han skyndade på oss, sa att det räcker med högst fem slag på varje bana. Eftersom vi inte var speciellt duktiga, behövde de flesta av oss alla slag vi kunde få. Men se det var onödigt, tyckte fadern. Om det var nån annan som stod och väntade på sin tur, skyndade han på oss, ville helst att vi skulle avsluta och ta nästa bana - om den var ledig alltså. Om banan var upptagen var det helt ok att hoppa över den, enligt faderns egna regler. Jag vet inte om det bara var jag av familjen som upplevde detta som en mardröm. Kanske barnen inte brydde sig, fadern var helt nöjd med sina egna regler. Han gjorde detta med omtanke för andra, att andra inte hade samma omtanke om oss, det gjorde inget.
När barnen växte upp och klarade sig själva, ville de inte längre följa med utan stannade hemma, då vi åkte på tu man hand med vår husvagn. Vi spelade aldrig minigolf då, jag vägrade. Våra semesterturer var cirka en vecka varje sommar. Kommer inte heller ihåg på rak arm vart vi åkte utan barnen. Jag hade en anteckningsbok i husvagnen där jag skrev var vi campade. Anteckningsboken tillhörde vagnen och blev kvar där när jag flyttade.
Som det framgår av ovanstående, minns jag inte så väldigt mycket av våra semestrar. Undrar hur mycket andra kommer ihåg av sina semestrar för 25 -30 år sedan? Jag tror att vi hade trevliga resor, har inget minne av att vi blev osams och bråkade.
