Ja de e våren, ja de e våren......
Nu är det vår igen, nyss var det vinter och kallt. Det känns som våren har väldigt bråttom i år, hoppas den inte ångrar sig. Men visst är det härligt när snön försvinner och det tittar upp snödroppar och krokus i rabatten. Man kan inte bli annat än glad. Det finns mycket att glädja sig åt när våren är på gång. Jag har ställt undan vinterkängorna, broddarna är på plats i en låda och får förhoppningsvis ligga kvar där till nästa höst/vinter. Det känns så lätt att promenera när "springskorna" sitter på fötterna. Nu ska ni inte tro att jag springer bara för att jag har springskor. Men vad ska man kalla skorna för? Tidigare sa man tennisskor, men jag spelar inte tennis heller. Det känns fånigt att kalla skorna för gåskor. Har sett i annonser att affärerna säljer wolkingshoes, alltså promenadskor. Pratar jag om promenadskor, då menar jag inte skor som jag använder för att promenera i motionssyfte utan menar då snyggare vardagskor i skinn t.ex. Det här blev ett sidospår från våren, åter till ämnet.
Vilken skön känsla det är att sitta i solen med en kopp kaffe och bara njuta. Fåglarna kvittrar, solen är varm och skön. Det är spännande att titta i rabatterna och se om perennerna är på gång.
Skräphögen
Jag har städat lite på min lilla tomt. I botten på den här högen finns grenar från vinrankan som jag klippte i slutet av november. Ovanpå det ligger tallriset jag hade inne under julen. Det översta lagret är torra kvistar från blommorna i rabatterna som jag plockade bort häromdagen. I säcken finns lite smått och gott; fågelfrö, gammalt gräs, platspåsar, papper som blåst in från gångvägen, torkade vindruvor, kattbajs m.m m.m
Perennerna är på gång
Förra sommaren flyttade jag några perenner, nu kommer jag inte ihåg vilka och vart jag flyttade dem. Nu är det bara att vänta på att de sticker upp huvudet och visar var de är. Jag njuter av att bara gå och titta i rabatterna och på buskarna och trädens knoppar, de sviker inte utan kommer tillbaka varje år.
Vinrankan vilar sig ännu
Min vinranka ser kal ut, men den är vacker ändå. Snart börjar knopparna visa sig, sen dröjer det inte länge förrän bladen brer ut sig som ett tak ovanför mina fönster.
Småplantor hos Wedins trädgård
Jag vandrade genom växthusen på Wedins trädgård igår. Det är en fröjd att se alla plantor som är på tillväxt och andra plantor som snart är färdiga att säljas. Den 12 april öppnar Wedins för säsongen och då kommer det att blomma för fullt där.
Våren ångrade sig
I morse när jag vaknade och tittade ut, hade våren tagit ett kliv bakåt. Det var alldeles vitt på marken. Som tur är värmer solen bra när den tittar fram. Nu har den mesta snön töat bort. Det är inte lika varm i luften som det varit ett tag, men huvudsaken är att solen skiner.
Slutet av juni 2011
Även om våren stannar upp ett litet tag, går det fort och allt händer nästan på en gång. Snart är det grönt överallt, blommorna lyser i all sin prakt. Den här bilden knäppte jag i slutet av juni förra året och det dröjer inte länge innan det grönskar och blommar lika mycket i år.
Nu när vi har en härlig tid framför oss, låt oss ta det lugnt och njuta av naturen, våra familjer och våra vänner.
Vilken skön känsla det är att sitta i solen med en kopp kaffe och bara njuta. Fåglarna kvittrar, solen är varm och skön. Det är spännande att titta i rabatterna och se om perennerna är på gång.
Skräphögen
Jag har städat lite på min lilla tomt. I botten på den här högen finns grenar från vinrankan som jag klippte i slutet av november. Ovanpå det ligger tallriset jag hade inne under julen. Det översta lagret är torra kvistar från blommorna i rabatterna som jag plockade bort häromdagen. I säcken finns lite smått och gott; fågelfrö, gammalt gräs, platspåsar, papper som blåst in från gångvägen, torkade vindruvor, kattbajs m.m m.m
Perennerna är på gång
Förra sommaren flyttade jag några perenner, nu kommer jag inte ihåg vilka och vart jag flyttade dem. Nu är det bara att vänta på att de sticker upp huvudet och visar var de är. Jag njuter av att bara gå och titta i rabatterna och på buskarna och trädens knoppar, de sviker inte utan kommer tillbaka varje år.
Vinrankan vilar sig ännu
Min vinranka ser kal ut, men den är vacker ändå. Snart börjar knopparna visa sig, sen dröjer det inte länge förrän bladen brer ut sig som ett tak ovanför mina fönster.
Småplantor hos Wedins trädgård
Jag vandrade genom växthusen på Wedins trädgård igår. Det är en fröjd att se alla plantor som är på tillväxt och andra plantor som snart är färdiga att säljas. Den 12 april öppnar Wedins för säsongen och då kommer det att blomma för fullt där.
Våren ångrade sig
I morse när jag vaknade och tittade ut, hade våren tagit ett kliv bakåt. Det var alldeles vitt på marken. Som tur är värmer solen bra när den tittar fram. Nu har den mesta snön töat bort. Det är inte lika varm i luften som det varit ett tag, men huvudsaken är att solen skiner.
Slutet av juni 2011
Även om våren stannar upp ett litet tag, går det fort och allt händer nästan på en gång. Snart är det grönt överallt, blommorna lyser i all sin prakt. Den här bilden knäppte jag i slutet av juni förra året och det dröjer inte länge innan det grönskar och blommar lika mycket i år.
Nu när vi har en härlig tid framför oss, låt oss ta det lugnt och njuta av naturen, våra familjer och våra vänner.
Du är den du är
Häromdan var jag på en välkomstträff för nya SPF-medlemmar. För Er som inte vet vad SPF är, kan jag tala om att det är en pensionärsförening. Två av mina bästa vänner är också nyblivna medlemmar och vi gick dit tillsammans. Det var ungefär 20 personer med på träffen. Vi blev informerade om föreningen och fick kaffe och smörgås. Några av personerna som var där kände jag lite, men de flesta var obekanta. Jag kom då att tänka på att det är skönt när man träffar nya personer som man inte vet någonting om. Det hände nog ibland när jag var i arbetslivet och träffade nya bekantskaper, att jag frågade vad de jobbade med. När man träffar en person i pensionärssammanhang är yrket oväsentliga, vad man gjort tidigare har ingen betydelse. Nu sitter vi i samma båt, vi har alla yrkeslivet bakom oss.
Min mamma hade stor respekt för folk med titlar. Antar att många i den generationen kände sig underlägsna de som hade studerat till något "fint" yrke. Vissa yrken i början och mitten av 1900-talet ansågs nog som "fina". Lärare, doktorer, präster och även sjuksköterskor var de som mamma ansåg var mer betydelsefulla än vad hon tyckte hon själv var.
Jag kan erkänna att om jag träffar någon, kanske en hjärnkirurg eller en stjärnadvokat, så har jag svårt att prata normalt med den personen. Det beror kanske på att jag har lite dåligt självförtroende. Fortfarande finns det säkert många som ser upp till folk med titlar och pengar.
Jag kommer ihåg en rolig sak som hände för många år sedan, kanske nån gång på 80- eller 90-talet. Fackföreningen som jag var med i, hade en fest på S:t Petrilogen. Vi var flera från mitt jobb som anmälde oss till festen, vi fick ta med våra respektive. Jag och min dåvarande man satt tillsammans med några från jobbet, de hade också sina män med sig. Min man och och en av de andra männen fann varandra och hade väldigt trevligt, de hade mycket gemensamt. När vi åkte hem efter festen, frågade jag min man om han visste vem det var han hade haft så trevligt med. Nej, det gjorde han inte. Då berättade jag för honom att det var landstingsdirektören. Han blev riktigt chockad, undrade varför jag inte berättat det tidigare. Om jag hade berättat det innan festen började, tror jag inte att min man hade kunnat vara sig själv och ha så trevligt.
När man träffar folk i olika sammanhang, är det skönt att själv få bilda sig en uppfattning hur personerna är. Även om hjärnkirurgen och stjärnadvokaten kan vara hur lättsamma och trevliga som helst, men om jag vet vad de jobbar med, då skulle jag bli stel och onaturlig om de började prata med mig, tungan skulle växa i munnen och mina ord skulle komma ut baklänges.
Ponera att jag träffar ett trevligt par på en träff som SPF anordnar. Vi pratar, får en bra kontakt och umgås lite smått. Långt senare får jag reda på att de i sitt yrkesverksamma liv arbetade som hjärnkirurg och stjärnadvokat. Eftersom jag har lärt känna dem som trevliga pensionärer, har det ingen betydelse vad de gjort tidigare. Vi trivs tillsammans för att vi respekterar varandra som människor. Vissa personer trivs man med och vissa passar man inte ihop med.
Min mamma hade stor respekt för folk med titlar. Antar att många i den generationen kände sig underlägsna de som hade studerat till något "fint" yrke. Vissa yrken i början och mitten av 1900-talet ansågs nog som "fina". Lärare, doktorer, präster och även sjuksköterskor var de som mamma ansåg var mer betydelsefulla än vad hon tyckte hon själv var.
Jag kan erkänna att om jag träffar någon, kanske en hjärnkirurg eller en stjärnadvokat, så har jag svårt att prata normalt med den personen. Det beror kanske på att jag har lite dåligt självförtroende. Fortfarande finns det säkert många som ser upp till folk med titlar och pengar.
Jag kommer ihåg en rolig sak som hände för många år sedan, kanske nån gång på 80- eller 90-talet. Fackföreningen som jag var med i, hade en fest på S:t Petrilogen. Vi var flera från mitt jobb som anmälde oss till festen, vi fick ta med våra respektive. Jag och min dåvarande man satt tillsammans med några från jobbet, de hade också sina män med sig. Min man och och en av de andra männen fann varandra och hade väldigt trevligt, de hade mycket gemensamt. När vi åkte hem efter festen, frågade jag min man om han visste vem det var han hade haft så trevligt med. Nej, det gjorde han inte. Då berättade jag för honom att det var landstingsdirektören. Han blev riktigt chockad, undrade varför jag inte berättat det tidigare. Om jag hade berättat det innan festen började, tror jag inte att min man hade kunnat vara sig själv och ha så trevligt.
När man träffar folk i olika sammanhang, är det skönt att själv få bilda sig en uppfattning hur personerna är. Även om hjärnkirurgen och stjärnadvokaten kan vara hur lättsamma och trevliga som helst, men om jag vet vad de jobbar med, då skulle jag bli stel och onaturlig om de började prata med mig, tungan skulle växa i munnen och mina ord skulle komma ut baklänges.
Ponera att jag träffar ett trevligt par på en träff som SPF anordnar. Vi pratar, får en bra kontakt och umgås lite smått. Långt senare får jag reda på att de i sitt yrkesverksamma liv arbetade som hjärnkirurg och stjärnadvokat. Eftersom jag har lärt känna dem som trevliga pensionärer, har det ingen betydelse vad de gjort tidigare. Vi trivs tillsammans för att vi respekterar varandra som människor. Vissa personer trivs man med och vissa passar man inte ihop med.
