Hösta in
Nu har jag höstat in. Visst är det ett bra begrepp, man höstar in. Det är lite trist när det är dags att göra ett avslut för sommaren. Tycker att det var alldeles nyss då trädgårdsmöbeln skulle tas fram, blomurnor och amplar skulle fyllas med blommor, perennerna i rabatterna tittade fram och träden grönskade. Nu går det åt andra hållet, trädgårdsmöbeln ställs undan, urnor och amplar töms och perennerna vissnar. Det är inte länge sedan Spirståndet blommade med gula blommor, nu har de vissnat och är bruna och tråkiga.
Sommarblommorna har tagits upp ur rabatten och sopsäckarna väntar på containern som skall ta hand om resterna av sommaren.
Det är precis som med livet, först går det framåt men sen kommer det att avslutas. Det kan kännas vemodigt, både med sommaren och med livet. Det går så fort, speciellt när man börjar komma upp i åren, då går allt snabbare och snabbare.
Det var väl egentligen avslutningen på sommaren jag hade tänkt skriva om men kom in på ett sidospår om livet. Jag har levt i 67 år, hoppas naturligtvis att jag får leva många år till. Om jag tänker 10 år tillbaka känns det inte som att det var så länge sedan. Då var jag 57 år, arbetade fortfarande och hade åtta år till pension. Tio år framåt är jag 77 år, det känns overkligt när jag tänker på det. Hur kommer jag att vara då, är jag pigg och bor här, lever jag, är jag dement eller har jag många andra krämpor? För tio år sedan var mitt yngsta barnbarn sex år, tio år framåt är hon 26 år och har kanske egna barn. Tio år är så kort tid egentligen, men ändå så hinner så mycket hända.
Ibland när jag tittar i spegeln, undrar jag vem det är som tittar tillbaka på mig. Det är något bekant med den äldre damen som står där och stirrar. Inom mig känner jag mig inte som jag ser ut på utsidan. Naturligtvis finns det många dagar då jag verkligen är lika gammal på insidan som på utsidan.
Jag kan ibland bli deprimerad och det känns som jag ramlat ner i en grop och inte kommer upp. Som tur är så brukar det gå över ganska fort, jag lyckas klättra upp ur gropen. Det finns många människor som har det mycket värre, jag har inget att klaga över. Det bästa i mitt liv är mina tre barn och deras familjer. Vilken lycka, jag har åtta underbara barnbarn. Familjen är de som hjälper mig att klättra upp ur gropen när jag ramlat ner. Jag har egentligen inget att klaga över, det enda är att jag måste bli vän med den gamla kvinnan i spegeln.
Tänker avsluta med en bild som inte har något med ovanstående att göra. Jag tycker bara att den visar hur fantastisk naturen är, vad små otäcka djur som spindlar kan få till. Ja, jag erkänner att jag inte tycker om spindlar men beundrar deras hantverk.
Sommarblommorna har tagits upp ur rabatten och sopsäckarna väntar på containern som skall ta hand om resterna av sommaren.
Det är precis som med livet, först går det framåt men sen kommer det att avslutas. Det kan kännas vemodigt, både med sommaren och med livet. Det går så fort, speciellt när man börjar komma upp i åren, då går allt snabbare och snabbare.
Det var väl egentligen avslutningen på sommaren jag hade tänkt skriva om men kom in på ett sidospår om livet. Jag har levt i 67 år, hoppas naturligtvis att jag får leva många år till. Om jag tänker 10 år tillbaka känns det inte som att det var så länge sedan. Då var jag 57 år, arbetade fortfarande och hade åtta år till pension. Tio år framåt är jag 77 år, det känns overkligt när jag tänker på det. Hur kommer jag att vara då, är jag pigg och bor här, lever jag, är jag dement eller har jag många andra krämpor? För tio år sedan var mitt yngsta barnbarn sex år, tio år framåt är hon 26 år och har kanske egna barn. Tio år är så kort tid egentligen, men ändå så hinner så mycket hända.
Ibland när jag tittar i spegeln, undrar jag vem det är som tittar tillbaka på mig. Det är något bekant med den äldre damen som står där och stirrar. Inom mig känner jag mig inte som jag ser ut på utsidan. Naturligtvis finns det många dagar då jag verkligen är lika gammal på insidan som på utsidan.
Jag kan ibland bli deprimerad och det känns som jag ramlat ner i en grop och inte kommer upp. Som tur är så brukar det gå över ganska fort, jag lyckas klättra upp ur gropen. Det finns många människor som har det mycket värre, jag har inget att klaga över. Det bästa i mitt liv är mina tre barn och deras familjer. Vilken lycka, jag har åtta underbara barnbarn. Familjen är de som hjälper mig att klättra upp ur gropen när jag ramlat ner. Jag har egentligen inget att klaga över, det enda är att jag måste bli vän med den gamla kvinnan i spegeln.
Tänker avsluta med en bild som inte har något med ovanstående att göra. Jag tycker bara att den visar hur fantastisk naturen är, vad små otäcka djur som spindlar kan få till. Ja, jag erkänner att jag inte tycker om spindlar men beundrar deras hantverk.
Kommentarer
Postat av: Söstra
Jag håller med dig på alla punkter. Det läskiga är att våra barn och barnbarn, samt alla andra som är yngre förmodligen också ser oss som vi ser oss själva i spegeln, inte som vi känner oss inuti! Men bäst före datum har inte gått ut än!!!
Trackback
