somherkalurn

Nu har november sprungit ifatt oss, hann om oktober med stora kliv. På ett sätt hoppas jag att november tar lite mindre steg och låter december vänta ett tag. Men det är också bra om november skyndar på, december är en månad där mycket händer, allt blir ljusare, både inne och ute. Nu spelar det ingen roll vad jag tycker, får acceptera att november är här. Det känns bara som att tiden går fortare och fortare när man blir äldre.  

 

Vad finns det för saker att glädjas åt under november? Farsdag?  Alla Helgons Dag? Bus eller godis? Det är ingenting som jag längtar efter. Snön och halkan? Både ja och nej, snön kan vara bra när den kommer, det blir ljusare då. Fast jag vill inte ha en massa blötsnö som är tung att skotta. Halkan gillar jag inte alls, problem både när man kör bil och när man promenerar. En annan sak jag vill klaga över, det är att det är så mörkt och trist ute. Träden saknar blad, de står där kalla och stela. Blomrabatterna vill jag inte ens titta på. Bladen håller på att vissna, några stackars blommor som blommat sent ser ut att frysa. Det är mörkt när jag lägger mig och lika mörkt när jag vaknar. Nu tycker ni att jag är en gnällkärring. Visst är jag det, fullt medveten om mina brister. Man får tycka som man vill, eller hur?

 

Skall visa några bilder som jag tog under november månad (inte i år). Bilderna visar att trista november kan vara vacker på sitt sätt.

 

 

 

Nu är det oktober månad och vi går mot tristare tider, tycker jag i alla fall. Jag har inte fotat några höstbilder i år men hösten ser likadan ut varje år (nästan). Jag visar därför bilder jag tagit tidigare. Hösten kommer inte exakt på samma tid, det kan variera med temperatur och nederbörd. En sak är säker, naturen är fantastisk, den kommer tillbaka år efter år hur vi än tar hand om den.

 

Mina bilder visar, hoppas jag, hur vädret kan varierat under oktober månad.

 

 

 

Då har den här sommaren gjort sitt. Det känns som att det nyss var vår och vi hade sommaren framför oss. Sommaren kom som den skulle, den skötte sig bra tycker jag. Tyvärr har den gått så fort. Det är lite vemodigt att säga hejdå till sommaren och hej till hösten.

 

Jag har inget emot hösten, det är en fin årstid. Luften är klar och hög, träden får så vackra färger. Det trista med hösten är när vi kommer in oktober / november. Träden har inga löv kvar, det blir mörk tidigt på kvällen och är mörkt på morgonen. Helst vill man vara inne med en bok och en tänd  brasa i öppenspisen.

 

Snart är det dags att göra höst i trädgården. Krukor och urnor skall tömmas på sommarblommor och plockas undan. Rabatterna tar jag hand om till våren. Lite längre fram när mina vindruvor är mogna, är det dags att börja morgnarna med ett glas vindruvsjuice. Det ser jag fram emot.

 

 

Här kommer några bilder som jag fotat när jag promenerat runt elljusspåret och "bingorundan".

 

Den här bilden visar min favoritutsikt under bingorundan.

 

 

 

 

 

 

Tänk vad utvecklingen gått framåt och fort dessutom. När jag började arbeta på kontor på 60-talet, hade jag aldrig hört talas om datorer. Det fanns inte heller någon dator på Länsarbetsnämnden där jag då fick jobb. 1970 till 1979 var jag hemma med mina barn. September 1979 började jag yrkesarbeta igen, fick då anställning hos Fr Ramströms AB. Där fanns det moderna maskiner, skrivmaskinerna hade en raderknapp - en fantastisk uppfinning tyckte jag då. Fax fanns det också, man skrev faxet och ur maskinen kom en lång remsa med en massa hål som sen skulle skickas iväg i en annan maskin. Det gick inte att se om man hade skrivit fel. Jag var livrädd för faxmaskinen, speciellt när jag skulle skicka ett fax till Tyskland. Det hände en gång när ett fax måste skickas och den kvinna som arbetade mot utlandet var ledig. Jag kan nämligen inte ett ord tyska. En data fanns det också, en stor maskin. Jag har förträngt hur man jobbade med den, kommer inte ihåg ett dugg. 1980 sökte jag och fick jobb hos Härnösands kommun, på socialförvaltningen. Ingen data så långt ögat nådde. Skrivmaskin med raderknapp var mitt arbetsredskap. Stencilapparater användes när det skulle göras många exemplar av något. Det fanns också mera avancerade skrivmaskiner som användes för att skriva ut protokollen från socialnämndens sammanträden. Det tillhörde inte mitt arbetsområde utan sköttes av en annan anställd.

 

Det tog ett antal år innan datorer var ett arbetsredskap som alla skulle använda i sitt arbete. Idag är det väl inte nån som inte arbetar med data. I mitten av 90-talet fick vi erbjudande om att köpa en hemdata genom kommunen, kostnaden drogs på lönen under några år. Jag nappade på erbjudandet och fick hem min första data. 2004 kom ett nytt erbjudande och jag bytte då ut min gamla mot en fräschare. Efter nio år var den trött och slut. Under dessa år har den krånglat ibland, bl.a. en datakrasch med hårddiskbyte som följd. Som tur är har jag en svärson som är min räddare i nöden. Han kan fixa problemen som dykt upp. Förra veckan när jag satt och skrev, fick datan ett eget liv. Den lade till bokstäver i orden, bokstäver som inte passade in. Först trodde jag att mina fingrar var darriga, men upptäckte snart att det var datan som bråkade. Det tog bara en liten stund tills tangentbordet strejkade helt. Jag bytte batterier men det hjälpte inte. Då datan en längre tid varit seg, den vilade sig när jag ville göra något, stod och tuggade på samma ställe, då bestämde jag att det var dags för en ny data. Vände mig till svärsonen som hjälpte mig att välja, det blev en laptop den här gången.

 

 

Jag är kassör i samfällighetsföreningen där jag bor. Bokföringsprogrammet jag hade i den gamla datan, var ett gammalt program och nu passade jag på att byta till ett modernare. Fick hem brev idag om hur jag skall installera programmet. Skall gruva mig ett tag, tar kanske nån dag innan jag vågar installera.

 

Förra stycket skrev jag för igår. Måste nu erkänna en sak. Jag installerade inte bokföringsprogrammet. Min snälle svärson gjorde det. Tack!

 

Visst är det underligt med dessa datorer.

 

 

 

 

 

 

Vi brukar ta bilen och åka till någon plats i Sverige varje sommar och vara borta 4 - 5 dagar. I år hade vi planerat resan annorlunda. Vi bokade tågbiljett till Stockholm och hotellrum på hotell Kung Carl under tre nätter. Den 15 juli startade vår resa från Härnösand. Tåget tog oss till resmålet utan problem eller förseningar. Sedan vi köpt SL-kort för tre dygn, sökte vi oss till hotellet och checkade in.

 

Det var ett härligt väder, solen sken och det var varmt. När vi installerat oss på hotellet, tog vi en promenad och strosade i Gamla stan. På vägen dit passerade vi slottet.

 

 

 Stockholm är en trevlig stad att vistas i. Man behöver inte göra så mycket. Sitter man på en bänk och tittar på folk, räcker det. Vi satt en stund i Kungsträdgården och bara njöt av vädret, folket och allt runtomkring oss.

 

Nästa dag efter hotellfrukosten skulle vi utforska Söders höjder. Jag hade hittat en vandringsguide på nätet hur man kan vandra där. Jag skall berätta om några ställen som vi såg. Mosebacke eller Fiskartorget som det hette från början, har allt sedan 1600-talet varit en omtyckt utflyktsplats. I Katarina Kyrka lät Kristian Tyrann bränna och begrava liken efter de adelsmän han avrättat vid Stockholms blodbad 1520 samt liken efter Sten Sture den yngre och hans son.

 

Det här är Stockholms minsta hus, det lilla trähuset som är sammanbyggt med ett större gult stenhus.

 

Fjällgatan är Stockholms kanske populäraste utsiktspunkt.

 

I Ersta Diakonsällskaps trädgård står ett ensamt träkors, ett minnesmärke som skapats av en anhörig till ett av offren vid Estonia katastrofen.

 

 

Vi hittade också ett koloniområde med små stugor där blomsterprakten var enastående.

 

 

Efter vår promenad på Söder tog vi bussen till Gustavsberg. Mina pensionärskamrater hade sagt att där finns ett konditori som har fantastiska bakverk. Där finns också Gustavsbergs porslinsfabrik med 2:a sorteringsbutik. Outletaffärer för bl.a. Iittala.

 

Vi fikade på konditoriet och promenerade sedan till butikerna där det fanns oändligt med porslin. Även om det var 2:a sortering tyckte jag det var dyrt. Jag handlade inte något, sparade pengarna till annat.

 

Dagen avslutade vi med bio, vi såg Tyskungen av Camilla Läckberg.

 

Vår tredje dag åkte vi spårvagn till Rosendals trädgård. Vädret var ett riktigt sommarväder, varmt - riktigt varmt. Det gällde att hitta en skuggig plats när det dags för fika. Trädgården är vacker och det var mycket folk där som strövade omkring, handlade i butiken och fikade.

 

När vi kom tillbaka från utflykten strosade vi omkring lite på måfå. Vi avslutade vår Stockholmviselse med att äta en god middag på en restaurang vid Drottninggatan. Vi satt på uteserveringen vid trottoaren och tittade på alla som gick där.

 

Nästa morgon efter frukost packade vi ihop och gick till Centralen för att åka hem med tåget. Min systers yngsta dotter  med make och son kom med ett tåg från Sköve (Stenstorp) och vi åke tillsammans med dem till Härnösand.

   

Jag är arg på den som tog min stubbe. Stubben har jag haft i flera år, min pappa  tog hem den från USA (tror jag) när han var där och hälsade på vår bror. När pappa dog tog jag hand om stubben. Den har inget ekonomiskt värde, men jag tycker om den helt enkelt. 

 

 

Stubben är ihålig, det är bara barken som håller ihop den. Jag använder den som ytterkruka ute på sommaren. Förra sommaren hade jag prydnadsgräs i den, gräset och stubben passade bra ihop.

 

I onsdags åkte jag hemifrån på morgonen för att hjälpa till på Wedins trädgård. Tittade förmodligen inte åt det håll där stubben stod, så jag vet inte om den försvann på natten eller under dagen. På eftermiddan när jag kom hem, låste upp dörren och skulle gå in, såg jag att stubben var borta. Du ser tomrummet i mitten bland stenarna till vänster om ytterdörren, där har den stått. 

 

 

Först trodde jag att det var nån av mina kära grannar som skojat med mig. Men det visade sig att ingen hade tagit den eller sett till den. Vi kollade runt husen men ingen stubbe syntes till nånstans.

 

Nu tycker ni kanske att jag gör en höna av en fjäder. Men det är inte förlusten av stubben som gör mig mest besviken. Jag blir besviken över att någon kan gå och ta en sak från en tomt. Det har ingen betydelse om det är en liten billig sak eller en dyrbar sak. Man går inte in på andras tomter och tar saker. Om det är ett barn som tagit hem stubben, måste väl föräldrarna fundera på var den kommer ifrån. Är det en vuxen som tagit den, är det ännu mera upprörande. Hur skall våra barn lära sig rätt och fel om vi vuxna inte kan hålla fingrarna i styr?

 

Jag förstår att stubben inte kommer tillbaka. Men jag vill kunna lita på folk, jag vill ha saker ute över natten utan att de skall försvinna. Vill inte bli misstänksam när någon främmande går förbi. De flesta människorna kan man lita på. Tyvärr finns det rötägg som gör att vi misstror varandra.

 

Ibland går saker fel, jag tänker berätta en liten händelse runt ett grönt kuvert eller rättare sagt runt tre gröna kuvert. Min storebror skulle fylla år, 70 jämna, och jag och min syster tänkte skicka en present till honom. Då han bor i USA kunde vi inte gratulera honom personligt men ville naturligtvis skicka något.

 

Vi köpte några böcker som handlade om Härnösand. Jag tog på mig ansvaret att skicka dem till honom och gick till OK/Q8 för att köpa ett grönt vadderat kuvert. Hade tagit mått på böckerna för att hitta ett lämpligt kuvert. Hittade ett som jag trodde skulle räcka till. När jag betalat, frågade jag expediten om jag fick byta om det var för litet. Naturligtvis, sa hon, bara jag sparade kvittot. Jag tackade och skulle gå ut ur affären, gick några steg och passerade då en papperskorg. Gissa vad jag gör? Jo, jag knycklar ihop kvittot och slänger det i papperskorgen.

 

När jag kommer hem skulle jag stoppa in böckerna i kuvertet, de gick nätt och jämt in. Då kom jag på att gratulationskortet låg på bordet, inte tillsammans med presenten i kuvertet. Samtidigt kom jag på att jag hade kastat kvittot och kunde inte byta. Det var nästa omöjligt att få ur böckerna igen, kortet kunde jag inte stoppa in om böckerna var kvar i kuvertet. Till slut var böckerna ute och kortet låg tillsammans med dem. Nu gick det inte att få in dem i igen, de fastnade nånstans på vägen in. Upptäckte då att jag förstört vadderingen med mitt pulande in och ut. Det var bara att kasta det i papperskorgen, kunde inte skicka ett kuvert fullt med skräp. Dessutom rymdes inte böckerna nu.

 

Nästa dag åkte jag till Coop för att handla mat, det blev två kassar. Gick till postavdelningen där och köpte ett större grönt kuvert. Åkte hem och plockade ur det jag handlat, bl.a. hade jag köpt strömmingsflundror. Började göra iordning strömmingen då det plötsligt gick det upp för mig att jag inte sett det gröna kuvertet. Kolla runt omkring, inget kuvert. Gick ut till bilen och hoppades att det skulle ligga där. Nej då, det fanns inte, jag måste ha glömt det på Coop. Ringer Coop och pratar med killen i postavdelningen som kommer ihåg mig. Han säger att jag hade kuvertet i handen när jag gick. Förmodligen hade jag glömt det i kundvagnen. Han går ut och kollar i vagnarna, där finns inget grönt kuvert. Något har tagit rätt på det.

 

Nästa dag åkte jag till Coop och köpte kuvert nummer tre. Håller det stadigt i min hand hela vägen hem. Det var lite svårt att styra bilen, tur att jag har en automatväxlad bil så jag slapp växla.

 

Det var en lättnad att få skicka iväg brevet till 70-åringen. När jag fått bekräftelse att det anlänt till honom, kunde jag pusta ut. Vem vet, hade oturen följ mig, hade posten nog tappat bort brevet.

 

I höstas satte jag krokuslök i en balkonglåda. Kunde se framför mig hur det skulle se ut till våren när krokusen blommade. Lådan fick stå ute under vintern. Snön kom och lade sig som ett täcke över lådan. När snön äntligen började tina, gjorde den det först vid väggen där lådan med lökarna stod. Så fort snön var borta, tittade krokusbladen upp. Det verkade som de flesta lökarna hade överlevt vintern. Jag tyckte att de växte sakta, men skyllde på den sega våren. Efter ett tag ställde jag fram lådan på altanen.

 

 

Men det hände ändå ingenting, ingen knopp syntes. Jag synade bladen noga. Såg då att de verkade skadade, nån måste ha ätit på dem. Jag har aldrig sett råddjur eller harar i mitt radhusområde, har dessutom staket runt min lilla tomt. Trodde inte att de kunde vara krokusätarna. Kunde det vara sniglar? Nej, några sniglar har jag inte sett än. Funderade på om lökarna hade drabbats av nån sjukdom eller var det jorden som inte passade.

 

En dag när jag satt ute på altanen och tog en kopp kaffe, såg jag vem som åt på mina krokusar. Det var min egen katt, Sesste. Kunde väl inte misstänka henne, hon är ju en familjemedlem. Men som ordspråket säger; i de lugnaste vattnen går de största fiskarna. Det ordspråket passar kanske inte till just det här, men jag hittar inget bättre.

 

 

Måns, ett av mina barnbarn, sådde kattgräs i en kruka och gav till Sesste. När jag visade henne gräset, provåt hon några strån. Men jag misstänker att hon vill äta upp krokusbladen först och ha Måns gräs till efterrätt för gräset står nästan orört.

 

Mitt inlägg idag handlar om att vänta på våren. Idag (14 april 2013) är det en skön vårdag. Solen skiner och gatorna är fria från snö så det går att promenera i "springskor". Men tyvärr är det en massa snö kvar på alla andra ställen. Visst blir man mycket gladare när solen skiner. Nu har den lyst över oss ett längre tag, men vi är inte riktigt nöjd ändå. Nätterna har varit kalla och temperaturen har inte stigit så mycket under dagarna. Våren har inte haft sällskap med solen. Men nu känns det att det finns hopp. Jag längtar tills det är dags att börja rensa bort torra blommor och skräp ur rabatterna.

 

Än är det för tidigt att börja städa på tomten. Snön måste bort och sen måste det torka upp en aning. Min tomt är inte så stor, det finns ändå en hel del saker som skall göras.

 

Den första bilden är från 30 mars 2012.      Nästa bild är från 14 april 2013

                                

 

Det ser ganska ruffigt ut i rabatten. Det inplastade paketet är min "springvattensten" som snart skall sättas igång och porla rogivande. Sesste ligger och njuter i solskenet, hon är nöjd med tillvaron. Strax bakom henne har en snödroppe kommit fram.  

 

Häromdan gick jag en promenad till Sälsten. Så här såg det ut, en massa isflak i olika storlekar flöt i vattnet. Snart kommer vi att se vita segel istället för isflak.

Mitt första alster som jag stickade var förmodligen en pannlapp som alla flickor skulle göra i syslöjden. På min skoltid gick inga pojkar i syslöjd och inga flickor i träslöjd, ordning och reda skulle det vara. När jag kom i tonåren, började jag sticka på allvar. Det blev många tröjor till små och stora. När jag sedan bildade familj och fick barn, stickade jag mycket till dem. På den tiden fanns inte fleectröjor utan alla hade stickade tröjor för att hålla sig varma. När nån i släkten eller en vän väntade barn, köpte jag garn och stickade små gulliga uppsättningar. Längre fram var det inte så modernt med stickat, då avtog stickande för min del. Visst har jag ändå stickat lite under årens lopp. Det har blivit några tröjor, halsdukar, ganska mycket sockar, fuskollar och en massa andra saker. Jag har åtta barnbarn och jag har stickat en filt till varje barnbarn som fötts, alltså har det blivit åtta babyfiltar.

 

Till jularna brukar det bli stickat till några men i år blev det inte så mycket av den varan. Mitt äldsta barnbarn fick en ponco och ett par sockar, min syster fick också ett par sockar.

 

 

Årets julklapp från min syster är en förtjusande glasskulptur - en fisk?

  

Mitt äldsta barnbarn har en blogg http://ylvaminnie.wordpress.com som jag naturligtvis alltid läser. Hon har ett blogginlägg "veckans utmaning". Den här veckan är "hösten" temat och det gäller motsatser. Uppmaningen är att ta en bild som visar vad som är bra med hösten och en bild som visar vad som är mindre bra. Jag skall visa några bilder som för mig är motsatser när det gäller hösten.

 

Hösten är så vacker med sina färger. Kan man annat än att bli glad när man tittar upp i ett träd som lyser så starkt.

 

 

Motsatsen är vägen som är lerig med stora vattenpölar och regnet som ligger i luften.

 

  

 

 

 

I dag när jag tog min morgonpromenad sken solen från en blå himmel. Det var 9 grader varmt och vindstilla, en härlig dag. Jag gick bingorundan som är fem kilometer lång. Det var inte så många andra ute. En skolklass från högstadiet var ute och letade en kontroll, vissa med släpande fötter och andra hade mera fart i benen. Mötte en kvinna som kom ridande på en brun häst. Stannade och pratade med en man som gick och satte upp vägstickor inför vintern. Han sa att flyttfåglarna var klara med flytten från norr så nu kunde snön komma när som helst. Vi var överens om att det var bäst att njuta av det vackra vädret vi har idag. Polisen hade träning vid skjutbanan. Hörde; jobba, jobba, jobba - bra, snyggt. Därefter sköt de en massa skott, förhoppningsvis inte på varandra. En dam med hund gick och pratade i telefonen, ett yngre par kom spingande och några äldre kom gående efter vägen i ett lugnare tempo.

 

Det är lätt att tankarna hoppar runt i huvudet under en promenad. Tänkte på sommaren som gått, som har gått väldigt fort dessutom. Det är inte så länge sen vårblommorna skulle planteras och trädgårdsmöbeln tas ut. Nu är det den 3 oktober och det är dags att ta in möbeln. När jag kom tillbaka efter promenaden, började jag förbereda lite inför vintern. Till helgen har föreningen beställt en container där vi kan lämna trädgårdsavfall.

 

På framsidan av huset har jag höstblommor i blomlådan under köksfönstret.

 

På baksidan blommor fortfarande sommarblommorna. De vet tydligen inte att det är dags att lägga av nu.

Penseerna blommor fortfarande för fullt. Det är andra gången de blommar i år. När de blommat klart i juli, klippte jag ner dem helt och sedan kom de tillbaka och har blommat jättefint.

 

Femtungan har blommat sedan juni och tänker tydligen inte lägga av. Tyvärr kommer den att åka i containern till helgen. Nästa år kommer jag att ha en ny femtunga, gillar verkligen den blomman.