Topp tre av fyra
Nu blev du allt nyfiken. Vad kan vara topp tre av fyra? Jo, jag tänker på årstiderna. De fyra årstiderna är ju vår, sommar, höst och vinter. För mig är det tre som leder; vår, sommar och höst. Jag kan inte säga vilken av dem som jag tycker är bäst, alla har sina fördelar. Men att vintern inte ligger på topp, det kan jag säga. Tänkte försöka skriva hur jag känner och visa lite bilder på de olika årstiderna.
Januari och februari är egentligen inte något att hurra för. Det är kallt, massor med snö eller isbelagda gator och trottoarer och det känns väldigt långt till våren.
Mars månad känns rätt så bra, livskrafterna kommer tillbaka. Det droppar från taken, snön sjunker ihop. Det finns hopp då våren är på ingång.
Tänk dig april månad, snön har nästan försvunnit, isen på sjöarna har tunnats ut och börjar brista, tussilago tittar fram i soliga lägen. I maj lyser det vitt av vitsippor, björken har musöron, snön är borta och solen värmer. Visst är det en underbar tid.
Så blir det juni, gräsmattorna grönskar, liljekonvaljer och syren slår ut. Barnen slutar skolan för terminen och midsommar står för dörren. Alla är förväntasfulla inför den kommande sommaren. De som har sommarstugor flyttar ut så fort som möjligt. När mina barn var små, hade vi en sommarstuga. Jag minns känslan och lukten när vi flyttade ut till stugan. Under många år sedan stugan var såld, kunde jag längta efter den speciella känslan jag fick när vi kom till stugan på våren.
Nu har vi hunnit till juli. Semesterplaneringen är i full gång, allt skall hinnas med under fyra veckor. Det blommar på ängar och i rabatter. Vattnet i sjöar och i havet värms upp, kylväskor packas med fika för en dag på stranden. Grannar som inte sett varandra på hela vintern och våren träffas och pratar. Gräsklipparna går för fullt för att få till den bästa gräsmattan. Visst är det härligt att kunna sitta ute på morgonen med en kopp the och läsa tidningen.
I början av augusti har vi fortfarande sommarkänslan kvar. Men när vi hunnit till den senare delen av månaden, blir vi påminda av att hösten nalkas. Blommorna i krukor och lådor börjar se ledsna ut och behöver bytas ut. Alla har kommit tillbaka till jobbet efter semestrarna. Skolstarten nalkas, till glädje för vissa och med bävan för andra.
September har hunnit ifatt oss. Kvällar och nätter kan vara kyliga. Löven på träden börjar så sakta att ändra färg. Nu kommer den årstid som jag tycker är vackrast. När mina barn var små tyckte de jag var tjatig, då jag alltid påpekade hur vackert det var under hösten.
I oktober börjar det mörkna ute, träden tappar löven. Men det kan också vara vackert när det varit en kall natt och det är frost på träd och buskar.
När vi är framme i november, finns det inte så mycket att njuta av. Det kan vara halt ute och ibland kommer snön alldeles för tidigt. Om det är något som jag inte tycker om så är det halkan. Det mörknar tidigt på kvällen och är även mörkt på morgnarna.
Nu har vi kommit fram till december. Den enda fördelen med december är att det är advent, lucia och snart jul. Alla ljusslingor, adventsljusstakar och julstjärnor lyser upp mörkret. Får man vara inne, tända en massa ljus och elda i öppenspisen så går det väl an. Men ute vräker snön ner, det är kallt och trist. Det ska skottas snö, rutorna ska skrapas på bilen och snön sopas undan innan man kan köra iväg.
Nu har jag gått igenom alla månader. Det här är naturligtvis mina tankar om årstiderna. Jag vet att det finns de som tycker precis tvärtemot. Skidåkning, skoterkörning, fjällvistelser och mycket annat är det väldigt många som ser fram emot. Vilket tur att vi har fyra årstider så alla har chans att ha sin egen favoritårstid.
Januari och februari är egentligen inte något att hurra för. Det är kallt, massor med snö eller isbelagda gator och trottoarer och det känns väldigt långt till våren.
Mars månad känns rätt så bra, livskrafterna kommer tillbaka. Det droppar från taken, snön sjunker ihop. Det finns hopp då våren är på ingång.
Tänk dig april månad, snön har nästan försvunnit, isen på sjöarna har tunnats ut och börjar brista, tussilago tittar fram i soliga lägen. I maj lyser det vitt av vitsippor, björken har musöron, snön är borta och solen värmer. Visst är det en underbar tid.
Så blir det juni, gräsmattorna grönskar, liljekonvaljer och syren slår ut. Barnen slutar skolan för terminen och midsommar står för dörren. Alla är förväntasfulla inför den kommande sommaren. De som har sommarstugor flyttar ut så fort som möjligt. När mina barn var små, hade vi en sommarstuga. Jag minns känslan och lukten när vi flyttade ut till stugan. Under många år sedan stugan var såld, kunde jag längta efter den speciella känslan jag fick när vi kom till stugan på våren.
Nu har vi hunnit till juli. Semesterplaneringen är i full gång, allt skall hinnas med under fyra veckor. Det blommar på ängar och i rabatter. Vattnet i sjöar och i havet värms upp, kylväskor packas med fika för en dag på stranden. Grannar som inte sett varandra på hela vintern och våren träffas och pratar. Gräsklipparna går för fullt för att få till den bästa gräsmattan. Visst är det härligt att kunna sitta ute på morgonen med en kopp the och läsa tidningen.
I början av augusti har vi fortfarande sommarkänslan kvar. Men när vi hunnit till den senare delen av månaden, blir vi påminda av att hösten nalkas. Blommorna i krukor och lådor börjar se ledsna ut och behöver bytas ut. Alla har kommit tillbaka till jobbet efter semestrarna. Skolstarten nalkas, till glädje för vissa och med bävan för andra.
September har hunnit ifatt oss. Kvällar och nätter kan vara kyliga. Löven på träden börjar så sakta att ändra färg. Nu kommer den årstid som jag tycker är vackrast. När mina barn var små tyckte de jag var tjatig, då jag alltid påpekade hur vackert det var under hösten.
I oktober börjar det mörkna ute, träden tappar löven. Men det kan också vara vackert när det varit en kall natt och det är frost på träd och buskar.
När vi är framme i november, finns det inte så mycket att njuta av. Det kan vara halt ute och ibland kommer snön alldeles för tidigt. Om det är något som jag inte tycker om så är det halkan. Det mörknar tidigt på kvällen och är även mörkt på morgnarna.
Nu har vi kommit fram till december. Den enda fördelen med december är att det är advent, lucia och snart jul. Alla ljusslingor, adventsljusstakar och julstjärnor lyser upp mörkret. Får man vara inne, tända en massa ljus och elda i öppenspisen så går det väl an. Men ute vräker snön ner, det är kallt och trist. Det ska skottas snö, rutorna ska skrapas på bilen och snön sopas undan innan man kan köra iväg.
Nu har jag gått igenom alla månader. Det här är naturligtvis mina tankar om årstiderna. Jag vet att det finns de som tycker precis tvärtemot. Skidåkning, skoterkörning, fjällvistelser och mycket annat är det väldigt många som ser fram emot. Vilket tur att vi har fyra årstider så alla har chans att ha sin egen favoritårstid.
Mitt år på folkhögskola
När jag gått åtta år i grundskolan plus ett frivilligt nionde år, gick jag ett år på yrkesskolan i Härnösand, en detaljhandelskurs. Årskurs sju till nio var jobbiga år för mig. Jag har inte så mycket minnen från den tiden, har nästan förträngt åren. Jag var inte mobbad men jag kände mig aldrig riktigt hemma i skolan. Detaljhandelskursen på yrkesskolan innehöll både affärs- och kontorsutbildning och klasskamraterna var i min ålder eller äldre. Det var ett trevligt år, helt annorlunda än åren före.
När utbildningen var avslutad sökte jag jobb. Det här var 1961. Jag fick arbete på en gång, det var i en bosättningsaffär i Härnösand. I affären såldes glas, porslin och prydnadssaker av fin kvalite. Det visade sig att damen som ägde affären var en mycket bestämd dam och kanske inte den allra trevligaste affärsinnehavaren. Hon hade svårt att behålla anställda, ingen stannade särskilt länge. Det var mitt första arbete, jag var 17 år och väldigt blyg. Jag klarade av en månad där, sen slutade jag. Kommer ihåg att jag inte vågade gå tillbaka och hämta min lön utan min bror och en kamrat till honom hämtade ut lönen åt mig.
Fick ett nytt arbete på en gång efter bosättningsaffären. På den tiden var det inte svårt att få ett arbete. Mitt nya jobb var på Carl I Isakssons AB, en grossistfirma som sålde livsmedel till affärer runt om i länet. Jag var anställd som det står i mitt betyg: "Fröken Berglund har deltagit i faktureringsarbete (Rheinmetall och adremasystem) samt förekommande kontors- och kollningsarbete."
Jag blev kvar i två år och trivdes rätt bra. Men jag kände att jag skulle vilja göra något annat. Därför sökte jag till Hola Folkhögskola. Utbildningen jag sökte var en tvåårig teoretisk kurs. Jag kom inte in på den men blev erbjuden att gå en ettårig praktisk kurs. Jag tackade ja till detta och i augusti 1963 började mitt nya liv.
På Hola delade jag rum med en tjej från Härnösand, Ulla. Vi som gick i praktiska kursen bodde i Bikupan, som huset kallades. Flickor och pojkar bodde inte i samma hus. Man fick inte heller besöka eller ta emot besök av det motsatta könet mer än några timmar under helgen. Totalt gick det ca 120 elever på Hola, uppdelat på allmänpraktiska - 25 stycken, första och årskursen på teoretiska linjen - ca 100 stycken. Vår klass bestod enbart av flickor, de andra klasserna bestod av både flickor och pojkar.
Det här var mina klasskamrater.
Ämnena i den praktiska kursen bestod av både teoretiska och praktiska ämnen. Vi läste bl.a. svenska, engelska, samhällslära, matematik och psykologi under halva tiden. Resterande tid undervisades vi i hemkunskap, sömnad och vävning.
I hemkunskap hade vi fru Olsson som lärare. Det var en medelålders rejäl kvinna. Hon hade alltid ett hemmagjort ordspåk till det mesta. Hon kunde säga; "Visa mig din disktrasa och jag skall säga vem du är". Nästa gång kunde det vara; "Visa mig ditt köksgolv och jag skall säga vem du är".
En dag i skolköket, jag är en av dem som serverar.
I vävning fick vi lära oss att sätta upp en väv, fick väva bl.a handdukar, dukar och en pläd. Jag har glömt namnet på vår lärare, tror att hon hette Eva.
Läraren i sömnad hette Maja Näs. Vi fick brodera, sy kläder efter mönster, knyppla om vi ville plus säkert annat också som jag glömt. Maja var i medelåldern, ogift och vegetarian. Hon var den som organiserade det årliga luciafirandet. Jag var med i skolans kör, hade ljust hår och många tyckte att jag skulle passa som lucia. Men se det tyckte inte Maja, hon ville inte ha med mig i tåget överhuvudtaget. Jag hade nämligen på sylektionerna sytt en svart klänning "den lilla svarta". Det var en snäv lite urringad klänning som jag skulle ha när jag gick ut och dansade hemma i Härnösand. Maja ansåg att klänningen var utmanande och omoralisk, därför fick jag inte vara med i luciatåget.
Detta är luciatåget jag inte platsade i.
Varje morgon var det morgonsamling i aulan innan skolarbetet startade. Vi sjöng också mycket på skolan, ofta innan en lektion började valde vi ut en sång vi ville sjunga. En flicka som gick i min klass var lite speciell. Hon var dotter till en kantor, umgicks inte så mycket med oss andra, var ordentlig och pryd. Hon reagerade på en sång som vi sjöng, hon blev alldeles röd i ansiktet och vägrade sjunga med. Det var sången Flicka från Backafall, versen där de här raderna ingår:
"tänk då att jag är en yr ollonborr,
som utan lov tar en törn mot din tinning,
och - medan du med små händerna slår -
letar sej ner under bluslivets linning"
Det var en härlig tid på folkhögskolan. Jag trivdes både med skolan och med att bo på "internat". Många av oss åkte inte hem till helgerna utan stannade kvar på skolan. Vi som var kvar träffades på lördagkvällarna i ett samlingsrum och dansade till grammonmusik eller satt bara och pratade.
Några gånger ordnades filmvisning i gymnastiksalen. Den enda film jag kommer ihåg var Sorbas Dans. Ibland var det samkväm där elever och lärare stod för underhållningen.
Jag platsade inte i det här luciatåget heller, det ingick i ett luciasamkväm.
Vi flickor som bodde i samma korridor umgicks mycket på fritiden. Det fanns en affär, en kiosk och en korvkiosk i Prästmon på den tiden. Många av oss hade inte mycket pengar att röra oss med så vi var inga storkunder. Vi gick ofta till korvkiosken och köpte ett grillat korvbröd med senap och ketchup. Tror inte att korvgubben gillade det så mycket. Föräldrarna till en av flickorna hade en lanthandel i Kårböle. När hon hade varit hemma på besök, kunde hon ha med sig godsaker från affären. Hon delade alltid med sig till oss andra i korridoren, det var populärt.
Det här är en natt när vi tog ut våra madrasser och sov i korridoren. Bilden är lite suddig, tog med den bara för att visa att vi alla hade papiljotter i håret. Man lade upp håret på kvällen och sov i hårda, vassa papiljotter hela natten.
När andra terminen började gå mot sitt slut, anmälde jag mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen i Härnösand. En dag fick jag ett meddelande från rektorsexpeditionen att jag skulle infinna mig där. Blev naturligtvis väldigt nervös, visste inte varför jag blev kallad till expeditionen. Det visade sig att en herre vid namn Werner Goetzinger ville träffa mig. Han var chef för Arbetsvården inom Länsarbetsnämnden och behövde en kontorist. Han hade själv gått på Hola folkhögskola som ung och när han kollade på arbetssökande hittade han mitt namn och såg att jag gick på Hola. Han brydde sig egentligen inte om vad jag gjort tidigare eller mina betyg, Hola var det som gjorde att jag blev anställd.
När mina barn var små kunde dom be mig: "mamma, berätta om Hola". Då berättade jag om allt tokigt vi gjorde, om bus och om spännande saker som hände på skolan och när vi var lediga. Barnen tyckte det var så roliga historier. Men jag berättade inte allt för dem, en mamma har rätt att ha hemligheter för sina barn.
Mitt år på folkhögskolan glömmer jag inte. Innan jag började folkhögskolan var jag mycket blyg och hade väldigt dåligt självförtroende. Jag växte under tiden jag gick där, lärde mig en hel del om livet. Mitt självförtroende stärktes och min blyghet blev lite mindre. Jag fick också många nya vänner. För några veckor sedan åkte jag på en båttur med Ådalen III tillsammans med en av mina klasskamrater från Hola. Vi brukar ringa till varandra några gånger per år och träffas ibland. Det var ungefär 15 år sedan vi träffades sist, men det är lika roligt varje gång. Naturligtvis måste vi då prata om Hola. Hon har kontakt med flera som gick på skolan samtidigt som vi.
När utbildningen var avslutad sökte jag jobb. Det här var 1961. Jag fick arbete på en gång, det var i en bosättningsaffär i Härnösand. I affären såldes glas, porslin och prydnadssaker av fin kvalite. Det visade sig att damen som ägde affären var en mycket bestämd dam och kanske inte den allra trevligaste affärsinnehavaren. Hon hade svårt att behålla anställda, ingen stannade särskilt länge. Det var mitt första arbete, jag var 17 år och väldigt blyg. Jag klarade av en månad där, sen slutade jag. Kommer ihåg att jag inte vågade gå tillbaka och hämta min lön utan min bror och en kamrat till honom hämtade ut lönen åt mig.
Fick ett nytt arbete på en gång efter bosättningsaffären. På den tiden var det inte svårt att få ett arbete. Mitt nya jobb var på Carl I Isakssons AB, en grossistfirma som sålde livsmedel till affärer runt om i länet. Jag var anställd som det står i mitt betyg: "Fröken Berglund har deltagit i faktureringsarbete (Rheinmetall och adremasystem) samt förekommande kontors- och kollningsarbete."
Jag blev kvar i två år och trivdes rätt bra. Men jag kände att jag skulle vilja göra något annat. Därför sökte jag till Hola Folkhögskola. Utbildningen jag sökte var en tvåårig teoretisk kurs. Jag kom inte in på den men blev erbjuden att gå en ettårig praktisk kurs. Jag tackade ja till detta och i augusti 1963 började mitt nya liv.
På Hola delade jag rum med en tjej från Härnösand, Ulla. Vi som gick i praktiska kursen bodde i Bikupan, som huset kallades. Flickor och pojkar bodde inte i samma hus. Man fick inte heller besöka eller ta emot besök av det motsatta könet mer än några timmar under helgen. Totalt gick det ca 120 elever på Hola, uppdelat på allmänpraktiska - 25 stycken, första och årskursen på teoretiska linjen - ca 100 stycken. Vår klass bestod enbart av flickor, de andra klasserna bestod av både flickor och pojkar.
Det här var mina klasskamrater.
Ämnena i den praktiska kursen bestod av både teoretiska och praktiska ämnen. Vi läste bl.a. svenska, engelska, samhällslära, matematik och psykologi under halva tiden. Resterande tid undervisades vi i hemkunskap, sömnad och vävning.
I hemkunskap hade vi fru Olsson som lärare. Det var en medelålders rejäl kvinna. Hon hade alltid ett hemmagjort ordspåk till det mesta. Hon kunde säga; "Visa mig din disktrasa och jag skall säga vem du är". Nästa gång kunde det vara; "Visa mig ditt köksgolv och jag skall säga vem du är".
En dag i skolköket, jag är en av dem som serverar.
I vävning fick vi lära oss att sätta upp en väv, fick väva bl.a handdukar, dukar och en pläd. Jag har glömt namnet på vår lärare, tror att hon hette Eva.
Läraren i sömnad hette Maja Näs. Vi fick brodera, sy kläder efter mönster, knyppla om vi ville plus säkert annat också som jag glömt. Maja var i medelåldern, ogift och vegetarian. Hon var den som organiserade det årliga luciafirandet. Jag var med i skolans kör, hade ljust hår och många tyckte att jag skulle passa som lucia. Men se det tyckte inte Maja, hon ville inte ha med mig i tåget överhuvudtaget. Jag hade nämligen på sylektionerna sytt en svart klänning "den lilla svarta". Det var en snäv lite urringad klänning som jag skulle ha när jag gick ut och dansade hemma i Härnösand. Maja ansåg att klänningen var utmanande och omoralisk, därför fick jag inte vara med i luciatåget.
Detta är luciatåget jag inte platsade i.
Varje morgon var det morgonsamling i aulan innan skolarbetet startade. Vi sjöng också mycket på skolan, ofta innan en lektion började valde vi ut en sång vi ville sjunga. En flicka som gick i min klass var lite speciell. Hon var dotter till en kantor, umgicks inte så mycket med oss andra, var ordentlig och pryd. Hon reagerade på en sång som vi sjöng, hon blev alldeles röd i ansiktet och vägrade sjunga med. Det var sången Flicka från Backafall, versen där de här raderna ingår:
"tänk då att jag är en yr ollonborr,
som utan lov tar en törn mot din tinning,
och - medan du med små händerna slår -
letar sej ner under bluslivets linning"
Det var en härlig tid på folkhögskolan. Jag trivdes både med skolan och med att bo på "internat". Många av oss åkte inte hem till helgerna utan stannade kvar på skolan. Vi som var kvar träffades på lördagkvällarna i ett samlingsrum och dansade till grammonmusik eller satt bara och pratade.
Några gånger ordnades filmvisning i gymnastiksalen. Den enda film jag kommer ihåg var Sorbas Dans. Ibland var det samkväm där elever och lärare stod för underhållningen.
Jag platsade inte i det här luciatåget heller, det ingick i ett luciasamkväm.
Vi flickor som bodde i samma korridor umgicks mycket på fritiden. Det fanns en affär, en kiosk och en korvkiosk i Prästmon på den tiden. Många av oss hade inte mycket pengar att röra oss med så vi var inga storkunder. Vi gick ofta till korvkiosken och köpte ett grillat korvbröd med senap och ketchup. Tror inte att korvgubben gillade det så mycket. Föräldrarna till en av flickorna hade en lanthandel i Kårböle. När hon hade varit hemma på besök, kunde hon ha med sig godsaker från affären. Hon delade alltid med sig till oss andra i korridoren, det var populärt.
Det här är en natt när vi tog ut våra madrasser och sov i korridoren. Bilden är lite suddig, tog med den bara för att visa att vi alla hade papiljotter i håret. Man lade upp håret på kvällen och sov i hårda, vassa papiljotter hela natten.
När andra terminen började gå mot sitt slut, anmälde jag mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen i Härnösand. En dag fick jag ett meddelande från rektorsexpeditionen att jag skulle infinna mig där. Blev naturligtvis väldigt nervös, visste inte varför jag blev kallad till expeditionen. Det visade sig att en herre vid namn Werner Goetzinger ville träffa mig. Han var chef för Arbetsvården inom Länsarbetsnämnden och behövde en kontorist. Han hade själv gått på Hola folkhögskola som ung och när han kollade på arbetssökande hittade han mitt namn och såg att jag gick på Hola. Han brydde sig egentligen inte om vad jag gjort tidigare eller mina betyg, Hola var det som gjorde att jag blev anställd.
När mina barn var små kunde dom be mig: "mamma, berätta om Hola". Då berättade jag om allt tokigt vi gjorde, om bus och om spännande saker som hände på skolan och när vi var lediga. Barnen tyckte det var så roliga historier. Men jag berättade inte allt för dem, en mamma har rätt att ha hemligheter för sina barn.
Mitt år på folkhögskolan glömmer jag inte. Innan jag började folkhögskolan var jag mycket blyg och hade väldigt dåligt självförtroende. Jag växte under tiden jag gick där, lärde mig en hel del om livet. Mitt självförtroende stärktes och min blyghet blev lite mindre. Jag fick också många nya vänner. För några veckor sedan åkte jag på en båttur med Ådalen III tillsammans med en av mina klasskamrater från Hola. Vi brukar ringa till varandra några gånger per år och träffas ibland. Det var ungefär 15 år sedan vi träffades sist, men det är lika roligt varje gång. Naturligtvis måste vi då prata om Hola. Hon har kontakt med flera som gick på skolan samtidigt som vi.
Mina resor till USA - nr 3
Den 18 mars 2005 reste jag till USA för tredje gången. Den här gången var min syster med mig och vi såg båda fram emot att få umgås med vår bror under några veckor. Resans mål var San Diego där vår bror bor.
När vi steg ombord på planet i Stockholm på väg till Chicago såg vi att Lill-Eva var en av flygvärdinnorna. Lill-Eva var dagbarn hos vår mamma från det hon var 6 månader och tills hon inte längre behövde en dagmamma. Hon blev som en lillasyster för oss. Jag var ofta barnvakt till henne. Vi fick börja vår resa med champagne som Lill-Eva serverade oss och hon gav oss en utomordentlig service under resan.
Framme i Chicago skulle vi passera tullen. Det blev mycket stressigt att hinna med planet till San Diego, det tog tid med alla kontroller som skulle göras. Förra gången jag reste till USA, 1999, var det enklare att gå igenom tullen. Efter 11 september hade allt blivit mycket noggrannare.
När vår bror mötte oss på flygplatsen i San Diego, kändes det skönt att få fast mark under fötterna efter så lång tid i luften. Vi åkte till hans lägenhet där han bor tillsammans med sin sambo. Lägenheten ligger i ett stort, ja ett jättestort hus. Receptionen i entrén är bemannad dygnet runt, man kommer inte in utan tillåtelse. Från början hade vi svårt att hitta ut och in, det var korridorer och hissar kors och tvärs. I huset fanns bl.a. ett gym som lägenhetsinnehavarna kan använda och naturligtvis en pool.
Efter en skön natts sömn och frukost visade vår bror oss San Diego. Det fanns mycket att se, det är en stor och trevlig stad. Nästa dag åkte vi till See World där vi tillbringade dagen tillsammans med vår bror. Det var mycket varmt, solen sken utan uppehåll. Vi fick skaffa oss kepsar och solglasögon för att kunna sitta och titta på showen som späckhuggare, sjölejon och delfiner bjöd på.
En dag tog vår brors sambo med oss till ett ställe där vi fick manikyr och pedikyr. Det var något som jag aldrig gjort tidigare. Det kändes lyxigt att sitta bekvämt bakåtlutad och njuta av att någon tog hand om händer och fötter.
Dagen därpå åkte vi alla fyra till Mexico, till en stad som heter Puerto Nuevo. Där fanns det mycket att titta på och att köpa i små affärer, typ marknadsstånd.
Vi åt hummer på en hummerrestaurang, jättegott. Jag hade aldrig ätit hummer tidigare och jag kan lova att det smakade bra.
Vissa dagar promenerade jag och min syster i omgivningarna. Ett ställe som heter Seaport Village med trevliga affärer och restauranger blev ett favorittillhåll. Där kunde man sitta och titta på folk som flanerade, äta gott och handla roliga saker. Det var många familjer som flög med drakar av olika slag.
Den 27 mars startade vi, vi tre syskon, en resa till San Francisco. Vårt första stopp blev i Los Angeles och Hollywood. Det är en upplevelse att flanera på stjärnornas gator och åka runt och se alla fantastiska hus där berömdheter bor.
Vi lämnade Los Angeles och åkte vidare mot San Fransisco. Vi sov över på ett motell i en liten stad, Morro Bay.
Nästa morgon startade vi tidigt och stannade vid Hearst Castle där vi gick en guidad tur. Mediakungen William Randolph Hearst byggde sin egen privata ranch på mark som han ärvt, bygget pågick i perioder från 1922 och en bit in på 1940-talet. 1957 skänktes det till delstaten Kalifornien och är idag öppet för allmänheten.
Lämnar detta palats och åker kustvägen vid Stilla havet.
Framme i San Fransisco checkar vi in på ett hotell. Jag har varit i San Fransisco tidigare och tycker jättemycket om den staden. Nu var det kul att få återse den tillsammans med mina syskon.
Vi börjar nästa dag med ett besök i Chinatown. Åker sedan till Fishermans Worf där vi shoppar och äter lunch. Naturligtvis åker vi kabelspårvagn, det måste man när man är i San Fransisco. Därefter tar vår bror oss på en biltur runt om i staden, på branta gator upp och ner. Han är en utomordentlig guide.
Vi checkar ut från hotellet nästa dag och åker till Golden Gatebron. Där åker vi upp på berget vid bron, en fantastisk utsikt. Det var jättejobbigt då jag är fruktansvärt höjdrädd. Jag fick förmana mina syskon hela tiden, de stod för nära kanten, lyssnade inte på mig när jag förklarade att det var farligt.
Efter den hisnande upplevelsen startade vi den 80 mil långa resan tillbaka till San Diego. Vi åkte genom jordbruksdistrikten. Min syster blev förälskad under den resan. Hon var helt salig varje gång hon fick se en lastbil. Tror inte att hennes familj vet om hennes böjelser för dessa fordon. Jag tror att det var motorhuven hon fastnade för.
Vi stannade till vid en affär som sålde det som odlades i området. Frukten och grönsakerna var stora och fina. Det är vitlök som hänger i taket.
När vi kommit tillbaka till San Diego och vilat upp oss, åkte vi till en park med massor av rosor och kaktusar. En kväll åkte vi spårvagn till Old Town där vi åt middag.
Då vi skulle köpa presenter hem till barn och barnbarn tillbringade vi flera timmar i stora varuhus där det fanns ett stort utbud av allt som man kan behöva.
Kvällen innan vi skulle åka tillbaka till Sverige, åkte vi alla fyra till standen, Coronado, där vi tillbringa en del av dagen. På kvällen åt vi middag på en restaurang i Little Italy. Det är en stadsdel som mestadels består av italienska restuarangen och butiker. Var man där, skulle man dricka Margaritas och det var inte små glas utan rejäla doningar.
När vi kom tillbaka till lägenheten var det dags att packa våra väskor inför hemresan.
Den 3 april på morgonen startade resan hem och vi var framme på Midlanda den 4 april. Det var så trevligt att vi syskon fick umgås under flera dagar. Ett stort tack till vår storebror som tog väl hand om oss och visade oss sin del av Kalifornien.
När vi steg ombord på planet i Stockholm på väg till Chicago såg vi att Lill-Eva var en av flygvärdinnorna. Lill-Eva var dagbarn hos vår mamma från det hon var 6 månader och tills hon inte längre behövde en dagmamma. Hon blev som en lillasyster för oss. Jag var ofta barnvakt till henne. Vi fick börja vår resa med champagne som Lill-Eva serverade oss och hon gav oss en utomordentlig service under resan.
Framme i Chicago skulle vi passera tullen. Det blev mycket stressigt att hinna med planet till San Diego, det tog tid med alla kontroller som skulle göras. Förra gången jag reste till USA, 1999, var det enklare att gå igenom tullen. Efter 11 september hade allt blivit mycket noggrannare.
När vår bror mötte oss på flygplatsen i San Diego, kändes det skönt att få fast mark under fötterna efter så lång tid i luften. Vi åkte till hans lägenhet där han bor tillsammans med sin sambo. Lägenheten ligger i ett stort, ja ett jättestort hus. Receptionen i entrén är bemannad dygnet runt, man kommer inte in utan tillåtelse. Från början hade vi svårt att hitta ut och in, det var korridorer och hissar kors och tvärs. I huset fanns bl.a. ett gym som lägenhetsinnehavarna kan använda och naturligtvis en pool.
Efter en skön natts sömn och frukost visade vår bror oss San Diego. Det fanns mycket att se, det är en stor och trevlig stad. Nästa dag åkte vi till See World där vi tillbringade dagen tillsammans med vår bror. Det var mycket varmt, solen sken utan uppehåll. Vi fick skaffa oss kepsar och solglasögon för att kunna sitta och titta på showen som späckhuggare, sjölejon och delfiner bjöd på.
En dag tog vår brors sambo med oss till ett ställe där vi fick manikyr och pedikyr. Det var något som jag aldrig gjort tidigare. Det kändes lyxigt att sitta bekvämt bakåtlutad och njuta av att någon tog hand om händer och fötter.
Dagen därpå åkte vi alla fyra till Mexico, till en stad som heter Puerto Nuevo. Där fanns det mycket att titta på och att köpa i små affärer, typ marknadsstånd.
Vi åt hummer på en hummerrestaurang, jättegott. Jag hade aldrig ätit hummer tidigare och jag kan lova att det smakade bra.
Vissa dagar promenerade jag och min syster i omgivningarna. Ett ställe som heter Seaport Village med trevliga affärer och restauranger blev ett favorittillhåll. Där kunde man sitta och titta på folk som flanerade, äta gott och handla roliga saker. Det var många familjer som flög med drakar av olika slag.
Den 27 mars startade vi, vi tre syskon, en resa till San Francisco. Vårt första stopp blev i Los Angeles och Hollywood. Det är en upplevelse att flanera på stjärnornas gator och åka runt och se alla fantastiska hus där berömdheter bor.
Vi lämnade Los Angeles och åkte vidare mot San Fransisco. Vi sov över på ett motell i en liten stad, Morro Bay.
Nästa morgon startade vi tidigt och stannade vid Hearst Castle där vi gick en guidad tur. Mediakungen William Randolph Hearst byggde sin egen privata ranch på mark som han ärvt, bygget pågick i perioder från 1922 och en bit in på 1940-talet. 1957 skänktes det till delstaten Kalifornien och är idag öppet för allmänheten.
Lämnar detta palats och åker kustvägen vid Stilla havet.
Framme i San Fransisco checkar vi in på ett hotell. Jag har varit i San Fransisco tidigare och tycker jättemycket om den staden. Nu var det kul att få återse den tillsammans med mina syskon.
Vi börjar nästa dag med ett besök i Chinatown. Åker sedan till Fishermans Worf där vi shoppar och äter lunch. Naturligtvis åker vi kabelspårvagn, det måste man när man är i San Fransisco. Därefter tar vår bror oss på en biltur runt om i staden, på branta gator upp och ner. Han är en utomordentlig guide.
Vi checkar ut från hotellet nästa dag och åker till Golden Gatebron. Där åker vi upp på berget vid bron, en fantastisk utsikt. Det var jättejobbigt då jag är fruktansvärt höjdrädd. Jag fick förmana mina syskon hela tiden, de stod för nära kanten, lyssnade inte på mig när jag förklarade att det var farligt.
Efter den hisnande upplevelsen startade vi den 80 mil långa resan tillbaka till San Diego. Vi åkte genom jordbruksdistrikten. Min syster blev förälskad under den resan. Hon var helt salig varje gång hon fick se en lastbil. Tror inte att hennes familj vet om hennes böjelser för dessa fordon. Jag tror att det var motorhuven hon fastnade för.
Vi stannade till vid en affär som sålde det som odlades i området. Frukten och grönsakerna var stora och fina. Det är vitlök som hänger i taket.
När vi kommit tillbaka till San Diego och vilat upp oss, åkte vi till en park med massor av rosor och kaktusar. En kväll åkte vi spårvagn till Old Town där vi åt middag.
Då vi skulle köpa presenter hem till barn och barnbarn tillbringade vi flera timmar i stora varuhus där det fanns ett stort utbud av allt som man kan behöva.
Kvällen innan vi skulle åka tillbaka till Sverige, åkte vi alla fyra till standen, Coronado, där vi tillbringa en del av dagen. På kvällen åt vi middag på en restaurang i Little Italy. Det är en stadsdel som mestadels består av italienska restuarangen och butiker. Var man där, skulle man dricka Margaritas och det var inte små glas utan rejäla doningar.
När vi kom tillbaka till lägenheten var det dags att packa våra väskor inför hemresan.
Den 3 april på morgonen startade resan hem och vi var framme på Midlanda den 4 april. Det var så trevligt att vi syskon fick umgås under flera dagar. Ett stort tack till vår storebror som tog väl hand om oss och visade oss sin del av Kalifornien.
