somherkalurn

Häromdan var jag på en välkomstträff för nya SPF-medlemmar. För Er som inte vet vad SPF är, kan jag tala om att det är en pensionärsförening. Två av mina bästa vänner är också nyblivna medlemmar och vi gick dit tillsammans. Det var ungefär 20 personer med på träffen. Vi blev informerade om föreningen och fick kaffe och smörgås. Några av personerna som var där kände jag lite, men de flesta var obekanta. Jag kom då att tänka på att det är skönt när man träffar nya personer som man inte vet någonting om. Det hände nog ibland när jag var i arbetslivet och träffade nya bekantskaper, att jag frågade vad de jobbade med. När man träffar en person i pensionärssammanhang är yrket oväsentliga, vad man gjort tidigare har ingen betydelse. Nu sitter vi i samma båt, vi har alla yrkeslivet bakom oss.

Min mamma hade stor respekt för folk med titlar. Antar att många i den generationen kände sig underlägsna de som hade studerat till något "fint" yrke. Vissa yrken i början och mitten av 1900-talet ansågs nog som "fina". Lärare, doktorer, präster och även sjuksköterskor var de som mamma ansåg var mer betydelsefulla än vad hon tyckte hon själv var.

Jag kan erkänna att om jag träffar någon, kanske en hjärnkirurg eller en stjärnadvokat, så har jag svårt att prata normalt med den personen. Det beror kanske på att jag har lite dåligt självförtroende. Fortfarande finns det säkert många som ser upp till folk med titlar och pengar.  

Jag kommer ihåg en rolig sak som hände för många år sedan, kanske nån gång på 80- eller 90-talet. Fackföreningen som jag var med i, hade en fest på S:t Petrilogen. Vi var flera från mitt jobb som anmälde oss till festen, vi fick ta med våra respektive. Jag och min dåvarande man satt tillsammans med några från jobbet, de hade också sina män med sig. Min man och och en av de andra männen fann varandra och hade väldigt trevligt, de hade mycket gemensamt. När vi åkte hem efter festen, frågade jag min man om han visste vem det var han hade haft så trevligt med. Nej, det gjorde han inte. Då berättade jag för honom att det var landstingsdirektören. Han blev riktigt chockad, undrade varför jag inte berättat det tidigare. Om jag hade berättat det innan festen började, tror jag inte att min man hade kunnat vara sig själv och ha så trevligt.

När man träffar folk i olika sammanhang, är det skönt att själv få bilda sig en uppfattning hur personerna är. Även om hjärnkirurgen och stjärnadvokaten kan vara hur lättsamma och trevliga som helst, men om jag vet vad de jobbar med, då skulle jag bli stel och onaturlig om de började prata med mig, tungan skulle växa i munnen och mina ord skulle komma ut baklänges.

                    

Ponera att jag träffar ett trevligt par på en träff som SPF anordnar. Vi pratar, får en bra kontakt och umgås lite smått. Långt senare får jag reda på att de i sitt yrkesverksamma liv arbetade som hjärnkirurg och stjärnadvokat. Eftersom jag har lärt känna dem som trevliga pensionärer, har det ingen betydelse vad de gjort tidigare. Vi trivs tillsammans för att vi respekterar varandra som människor. Vissa personer trivs man med och vissa passar man inte ihop med.