Båt med dans

På mormors torp fanns en bagarstuga som innehöll ett rum och kokvrå. När vi flyttade till Härnösand 1957 använde vi stugan som sommarstuga. Så här såg vårt sommarparadis ut (scanningen blev inte så bra, ha överseende).


Det jag ska berätta om hände för ca 50 år sedan. Det var under pappas semester och det var sommar. Jag var nog 15 år och min bror ett år äldre. Vi hade bestämt oss att åka tillsammans med andra ungdomar från Ullånger till Ulvön. Resan skulle gå med båten Kusttrafik. Några av de som var med på resan var klasskamrater som jag hade haft när jag gick i Ullångers skola.

Det var två traumatiska händelser som skedde under den här resan. Kanske de har påverkat mitt liv, kanske inte. Då det är ganska många år sen det hände, har jag inte så mycket minnen mer än dessa två händelser.

Väl framme på Ulvön visade det sig att det var dans på en utedansbana. Det kan ju vara trevligt tycker man.
Det var inte så mycket folk men vi som hade åkt dit tillsammans stod och hängde runt banan. Folk dansade och hade det trevligt. Efter ett tag kom en kille som gått i min klass, Bengt, och bjöd upp mig. Detta är den första traumatiska händelsen. Jag kunde inte dansa, hade aldrig försökt. Naturligtvis skulle jag ha sagt det till honom men var för feg. Dansen blev inte lyckad, jag hade två vänsterfötter. Fy vad jag skämdes. När vi hade snubblat runt en dans lämnade han mig. Jag blev inte uppbjuden mera den kvällen. De andra hade stått och tittat på oss och sett eländet. Något år efter händelsen lärde jag mig dansa och jag blev ganska duktig, om jag får säja det själv.

Kvällen tog slut och vid midnatt var det dags för båten att gå tillbaka till Ullånger. Här kommer den andra traumatiska händelsen. Det hade blivit dimmigt har jag för mig. Resan från Ulvön till Ullånger tar några timmar och snart närmade vi oss slutmålet. Då tvärstannade båten med ett brak och lutade ordentligt. Vi blev naturligt väldigt rädda. Kapten kom rusande och ropade: "ingen panik, ingen panik". Det visade sig då att Kusttrafik hade gått upp på land, hade kört upp på riks 13 som E4 hette då. Vi fick försöka ta oss upp på vägen och vänta på en buss som körde oss in till Ullånger. Ingen av passagerarna blev skadade, båten och kaptenen var väl förlorarna den här gången.

Jag ska erkänna att det egentligen inte var traumatiska händelser, jag överdrev lite. Dansen var mycket pinsam och ganska hemsk, grundstötningen var lite otäck men väldigt spännande.



Vad vore livet utan böcker?

Jag läser mycket och har alltid gjort det. När vi bodde i Ullånger och jag gick i skolan lånade jag ofta böcker på skolbiblioteket. En gång när jag var kanske 9-10 år blev jag sjuk. Kommer inte ihåg vilken sjukdom jag hade, men jag fick vara hemma från skolan någon eller några veckor. Mamma handlade på Edlunds livs och hade förmodligen talat om att jag låg hemma och var sjuk. Då fick jag låna alla Kulla-Gullaböcker, hela serien som deras dotter hade, vilken lycka.

När vi flyttade till Härnösand 1957 började jag låna böcker på barn- och ungdomsbiblioteket. Jag tror att jag läste alla ungdomsböcker som fanns där och till slut måste jag börja gå till vuxenbiblioteket som låt i en annan byggnad, var kanske 15 - 16 år då. Kommer ihåg att det var jättejobbigt för det fanns så mycket böcker och jag visste inte vilka böcker som var lämpliga för mig. Det gjorde att jag inte lånade så många böcker då, det tog några år innan jag kom in i lånandet igen.


Jag läser gärna deckare men även romaner av skilda slag. Kan inte ha två böcker på gång samtidigt, måste läsa ut en innan jag börjar med nästa. Jag är jättedålig på att komma ihåg författare och boktitlar. Det händer därför många gånger att när jag kommer hem från biblioteket med böcker, upptäcker jag när jag börjar läsa att jag läst boken tidigare. Jag är en skumläsare, skummar över texten för att se vad som är onödigt för mig. Står det en massa om naturen, vädret och sånt tycker jag att det är oväsentligt och hoppar över det. Varje gång jag börjar med en ny bok är jag inställd på att läsa varenda ord, men efter några sidor skummar jag igen. Jag kan inte ligga i sängen och läsa utan måste sitta i fåtöljen eller soffan. På somrarna är det härligt att sitta ute under parasollet och läsa.

Det är så härligt att barn och barnbarn gärna läser. Jag tror att om man läser för barnen när de är små fortsätter de när de blir så stora att de kan läsa själva. En gång fick jag en fin komplimang av ett av mina barnbarn när jag läste godnattsaga för henne. Hon sa: "Mormor, du låter som Astrid Lindgren när du läser". Det var väl en komplimang som heter duga. En annan gång när jag satt barnvakt till två av mina barnbarn, fyra och sex år gamla, skulle jag läsa godnattsaga för dem i tur och ordning. Jag började med den lilla, hon hade valt ut den bok vi skulle läsa. Jag skrattade gott när det visade sig att det var "Boken om barnsjukdomar" hon valt. Hon kunde mycket om barnsjukdomar, hade tydligen läst den tidigare. När jag kom till barn nummer två så hade hon valt bok och det var "Boken om döden". Man kan tro att föräldrarna är hypokondriker men så är inte fallet. De är helt normala människor som tar hand om sina barn på ett förträffligt sätt.  

Tidigare har jag haft bokhyllor med många böcker i, tycker det är vackert med böcker. Men för ett antal år sedan gjorde jag mig av med alla böckerna, mycket på grund av platsbrist. Nu lånar jag för det mesta böcker på biblioteket eller köper pocketböcker.



Visst är det härligt med en trave olästa böcker, helst tjocka med många sidor. Så mina vänner, läs och upplev spänning, romantik, lär känna olika människoöden, läs om hela världen, fördjupa dig i det som intresserar dig. 


Bröllop 1942

Härom dagen sökte jag i en låda efter ett kort, hittade då lite annat smått och gott. Jo, jag hittade också kortet som jag sökte. I en mapp fanns bl.a. bröllopstelegrammen som skickades till våra föräldrar när dom gifte sig den 15 november 1942. Bröllopsfesten hölls hos mammas syster och svåger som hade ett hotell i Torrom, hotell Lindfors. Bland papperna fanns också deras bröllopskort. Visst var dom vackra.



Det är fantastiskt att telegrammen som skickades för 70 år sedan påminner om de telegram som skickas idag. Här kommer några av telegrammen:

Avsändaren färdig mottagaren klar
högtalaren kommer om 270 dar
---
Hilma tänkte i det sista
Knut får jag dock icke mista
hon försökte han blev kär
och nu ni båda lycklig är
---
Endast de som av kärlek lider
gifter sig i dessa tider
---
Lyckan är långt ifrån slut
när Hilma nu fått sin Knut
---
Nu snickare och frisörska får ni se till
att det blir några Berglundare till
---
Till eget hem ni tågar
där Hilma vågar
och Knut sågar
---


Här kommer lite information om pappas uppväxt. Pappa växte upp i Getberg, en liten by i Ullånger. Familjen levde på sitt jordbruk. Pappa hade sex syskon, han var nummer tre i syskonskaran. Två av syskonen dog som barn. Hans föräldrar avled 1930 respektive 1931, barnen var då mellan 9 och 16 år. Barnen bodde sedan kvar på gården och skötte den. Som jag tidigare berättat växte mamma upp med sin mamma och en syster. Hennes pappa och två syskon hade dött tidigt.

Mamma berättade att hon och pappa träffades på bio. Fast de båda bodde i Ullånger var det inte säkert att de kände varandra så väl. Byarna de växte upp i ligger någon mil ifrån varandra. Mamma var två år äldre än pappa, födda 1914 och 1916. Den gången de träffades på bion hade de hamnat bredvid varandra och pappa la sin hatt i mammas knä (männen hade hatt på den tiden). Det måste ha sagt klickt då.

Få se nu då, de gifte sig i november 1942 och min storebror är född i april 1943. Oj då, så det kan gå. 






 


Min barndoms mat


Jag kommer inte ihåg vad vi åt för mat hemma när jag var barn. Varför gör jag inte det? Nånting borde jag komma ihåg, men tyvärr är det som bortblåst.

Jag minns iallafall att när vi fick plättar hos mormor Karolina, gräddade hon plättarna så de blev väldigt mörka. Hon lade dem i oordning på fatet allt eftersom hon gräddade. När jag gräddar plättar (småplättar) så lägger jag dem i högar, lika många som laggen har.

Den mat i skolan (Ullånger) som jag minns, var den mat som inte var god. Det var leverkaka och stek saltsill som var värst. Här måste jag erkänna att jag inte var riktigt snäll när jag gick i skolan. Det var de gånger vi fick saltsill. I vår klass gick det en flicka som hette Eivor. Hon kom från en familj med många barn och dålig ekonomi. Eivor var liten och mager, hon och hennes syskon var dåligt klädda och inte riktigt rena. Nu kommer det tråkiga, jag skäms när jag tänker på det. När vi fick saltsill i skolan gav Aino och jag vår sill till Eivor och såg till att hon åt upp den. Vi fick nämligen inte lämna på tallriken. Eivor åt snällt upp vår sill. Jag vet inte om hon tyckte om sill, om hon var hungrig eller om hon var rädd för oss. När vi hade 40-års jubileum (40 år sedan vi slutat sjunde klass) återsåg jag Eivor. Nu var hon liten och rund, en grå liten tant. Jag pratade inte med henne om sillen, vågade inte ta upp det.

Nästa matminne är när jag tillbringade någon sommarvecka i Vamsjönäs hos min faster och fabror och deras sex barn. Vamsjönäs ligger lite över en mil från Vallen där vi bodde. Under några somrar från det jag var 10 år cyklade jag ensam till Vamsjönäs. Kommer ihåg att det alltid var väldigt varmt, att jag var livrädd att det skulle komma ormar på vägen och att jag tyckte det var väldigt långt dit. Men framme där så var det som att vara i paradiset. Vamsjönäs ligger på en udde med vatten på tre sidor. På ena sidan är det en härlig sandstrand, på den andra sidan bra abborrvatten. Vi barn badade, fiskade och lekte mest hela dagarna känns det som. Inte var det nån som brydde sig om att man skulle tvätta sig eller borsta tänderna. Men åter till maten. På Vamsjönäs fanns det inte elström. De hade gasollampa i köket, gasolplatta att laga mat på under somrarna. På vintern använde de vedspisen. De hade ett mindre jordbruk så mjölk fanns det gott om. Till frukost/lunch fick vi alltid mannagrynsgröt, mjölk och tunnbrödssmörgås. Till middag var det alltid kokt abborre och potatis. Abborren fick vi barn fiska upp. Varje dag var vi ute med roddbåten (utan flytvästar naturligtvis) och fiskade.
 
Även om jag inte kommer ihåg vilken mat vi åt hemma så kommer jag ihåg att mamma  alltid hade hembakat vetebröd. Vi hade ingen frys när vi bodde i Ullånger. Bullarna hon bakade var längder, klippta och släta. Hon förvarade dem i en hög rund plåtburk. Efter ett tag blev de naturligtvis torra men då doppade vi dem i saft eller mjölk. När de var riktigt torra så stekte mamma dem och doppade dem i socker, det var så gott.


Relikskrin

Hit till Vallen flyttade vi från Skidsta 1952 eller 1953. Det var mamma, pappa, min storebror, jag och vår lillasyster. I maj 1953 fick vi ytterligare en lillasyster. Vår bostad låg i församlingsgården, vi bodde i ena delen av huset. Storleken på bostaden var enorm om man jämförde med vår tidigare bostad. Nu hade vi kök, vardagsrum, tre sovrum och en möblerbar hall. I källaren fanns badkar och tvättstuga.
Nu skall jag berätta om relikskrinet som ni säkert läst om och sett på TV. Det stals från Ullångers kyrka 1999 och fördes till Spanien. Relikskrinet är från 1200-talet och mycket värdefullt. Det återbördades 2010 till Ullångers församling.



Min bror och jag fick börja hjälpa till med vissa sysslor ganska tidigt. När vi var 10 - 11 år krattade vi gravarna på kyrkogården inför helgerna. När det kom turister och ville se kyrkan, låste vi upp och följde med och guidade. Min bror som är ett år äldre än jag var duktigare på att visa kyrkan. Ofta fick vi en slant av besökarna så det gällde att vara snabb att hämta nyckeln och min bror hann oftast först.
Vi var i kyrkan mycket, så vi kunde den väl. I kryptan under sakristian fanns relikskrinet. Jag har hållit i det, kan ni tänka er att jag hållit i en sån dyrgrip. På den tiden förstod vi inte vilket värde det var. Skrinet förvarades i ett låst utrymme bakom ett glasdörr i en tegelvägg, det fanns inget handtag på dörren. För att öppna tog man ett svärd som hängde på väggen och stack in det i en springa mellan några tegelstenar och då öppnades dörren. Jag har inget minne av att vi tog ner turisterna dit och visade hur man öppnade. Förmodligen hade vi blivit tillsagda att inte göra det. Jag antar att skrinet förvaras på annat sätt idag så mitt avslöjande om hur det förvarades på 50-talet gör nog inget. 


Trasmattor



Jag kopplar av med att väva mattor. Så här ser min vävstuga ut där jag sitter och dunkar. Har inte vävt trasmattor på ett tag så det känns kul att ha börjat med det igen. Före den här mattomgången vävde jag traslöpare.

Det är mycket som måste göras innan det går att börja väva. Varp ska beställas, sen ska det förskedas. Vävstolen skall ställas i ordning för pådragning av varpen. När varpen är pådragen skall den solvas. Sen ska tramporna och lattorna knytas upp. Det här var information om startande av vävning i väldigt korta drag. 

När det är dags att börja väva måste det finnas mattrasor. Nu ska ni få lite mattraseinformation, kalla det onödig information om ni vill.


Om en matta ska vara 2.5 meter lång går det åt ca 3 kg mattrasor.

1 st underlakan till enkelsäng väger ca 400-500 gr
1 st dubbelunderlakan väger ca 700 gr
1 påslakan till enkelsäng väger ca 750 gr
1 dubbelpåslakan väger ca 1 kg

Till en matta på 2,5 m går det åt ca 4 enkelpåslakan. De påslakan jag har är oftast väldigt olika i färg och mönster, därför är det ett pussel att kombinera ihop mattrasor till en matta. Jag vill helst göra mattor som inte är för röriga. Det är roligt att sitta och försöka klura ut hur mattan ska se ut i färdigt skick. 

Eftersom jag är bekväm av mig så gör jag för det mesta mattrasor av lakan. Förr i världen tog man rätt på allt, gamla kläder, tygrester mm och använde till mattrasor. Men det är inte något för mig.

På somrarna sitter jag här på min terass och river sönder påslakan och lakan. Det är skönt att sitta under parasollet och tillverka mattrasor.

Innan jag väver syr jag ihop ändarna på trasorna för att göra vävningen enklare. Men det är ett arbete som jag inte gör under parasollen utan det får vänta till hösten och vintern.

Som ni förstår går det åt en massa lakan och påslakan till mina mattor. Om ni har lakan som ni inte har någon användning för, det gör inget om de är trasiga, får ni gärna skänka dem till mig.








Förkylningstider - huskurer

Jag avskyr att vara förkyld. Brukar inte vara det så ofta, men nu är det andra gången sedan början av december. Den här gången är lindrigare än förra gången som inte var så kul. Jag har sökt på nätet efter huskurer och vill gärna dela med mig av dem. Vanliga kurer som honungsvatten, halsduk och varma sockar, C-vitamin och
Kan Jang känner du säkert till. Här kommer mera;



Istället för nässpray
Skala en gul lök, stick hål i den med en grov nål eller smal spik. Andas sedan i ångorna från hålet. Löken kan användas tills du stuckit hål överallt.

Vítlök i öronen
Skala små vitlöksklyftor och stoppa i öronen när du ska sova. Linda in dem i gasbinda, det kan uppstå brännskada annars. Tvätta öronen efteråt.

Oleum Basileum
Fyll handfatet eller en bunke med kokande vatten, tillsätt Oleum Basileum. Häng en handduk över huvudet och andas i ångorna. Värm vattnet när det kallnar.

Våtvärmande omslag
Har du ont i lungorna eller tungt att andas för att du är förkyld? Smörj in bröstet med ricinolja eller senap. Lägg på en handduk eller något annat värmande tyg. Lägg på en varmvattenflaska eller vetekudde och vila.

Fläderblomsdryck
När fläderbusken blommat över bildas svarta bär. Ta en deciliter bär och två deciliter brännvin. Låt det stå och dra nån vecka. När förkylningen kommer, drick då ett litet glas. Vips är man frisk igen.

En inte så god dryck
3 dl honung, 3 vitlöksklyftor och en hel citron. Pressa vitlöken samt citronen och blanda i honung. Håll för näsan och drick. Du kommer att känna dig bättre på nolltid.

Förkylningsthé
Riv ingefära (hur mycket är ej angett, ta på en höft). Lägg rivet i ett kaffefilter och häll kokande vatten över. Häll i en kapsyl rom, lite honung och en svätt mjölk.

Cocacola  + vitlök
Pressa 2 vitlöksklyftor i ett halvt glas cola, svep och skölj genast med ett till glas cola så all vitlök far ner. Vänta in svettningarna som kommer efter 30-60 minuter.

Ingefära och honung
2 glas mjölk, 2 msk honung, 1 tsk ingefära, 2 msk fårtalg (kan beställas vid köttdisken)
Blanda ingredienserna i en kastrull. Koka upp och drick varmt.

Jag har inte testat nåt av dem, så förkyld och så modig är jag inte. Om du gör det så hör av dig, mycket spännande att veta resultatet.





Barnhemsbarn

"Upprättelseutredningens utredare föreslår att barnhems- och fosterbarn som utsatts för vanvård ska få en ersättning på 250 000 per person. Det ska ses som en ersättning för samhällets svek och för en bekräftelse för deras lidande."

Det här var en rubrik i en tidning häromdan.

När jag hörde och läste om det, tänkte jag på de barn som bodde på Mäja barnhem i Ullånger. Undrar hur de barnen hade det? Har inget minne av barnhemsbarnen som gick i vår skola, de kan inte har skiljt sig så mycket från oss andra. Tycker annars att jag skulle ha kommit ihåg det. Ordet barnhemsbarn hade inte en bra klang, så var det förmodligen. Jag kommer ihåg en gång i början av 1950-talet, jag var kanske 7-8 år. Vi fick höra att några pojkar rymt från barnhemmet.  Vi vågade inte vara ute på kvällarna och leka eftersom pojkarna rymt. Det var ganska långt, flera kilometer, från Mäja till Skidsta där vi bodde. Sannolikheten att de skulle komma till vår by var väldigt liten, men det förstod vi nog inte. Vad var vi egentligen rädda för undrar jag, vad trodde vi de skulle göra om de kom till oss.

Några år senare gick en av barnhemspojkarna i min brors klass och dom blev kamrater. Det var en trevligt kille, förmodligen som många av barnen på hemmet var. En gång ville min bror att kamraten skulle få sova hos oss över helgen. Men det var inte så enkelt. Hade det varit en "vanlig" pojke så hade det väl varit självklart att han skulle få sova över. I det här fallet fick barnavårdsnämnden ha ett extra sammanträde för att ta ställning till övernattningen. Som tur var så fick han tillåtelse att sova över.

Tänk alla barn som fick fara illa, det finns massor som är vuxna idag och inte kan glömma. Tyvärr har många barn det likadant fortfarande. Orkar alla som farit illa gå igenom det igen för att få ersättning för sitt lidande?  Ska de måsta bevisa att de farit illa och hur ska de göra det? Tänk om de inte blir trodda för att ingen kan eller vill vittna till deras fördel. Kommer det att utnyttjas av personer som inte har rätt till ersättningen? Går det att ersätta lidandet med pengar?



Detta är Mäja barnhem. Jag vet inte hur länge det var ett barnhem. Idag är det en privatbostad. Huset ligger på en kulle med fin utsikt över Ullångersfjärden.


Katterna i mitt liv

Jag har två katter, en som jag köpt för pengar och en som har flyttat in till mig (objuden). Först har jag då Sesste, en skogskatt till hälften, den andra hälften är okänd. Jag köpte henne för 10 kronor hösten 2000. Sen har jag Simon, svart/vit bondkatt, som bott på heltid hos mig i snart ett år.

Detta är Sesste, hon är en enmanskatt. Hon tycker inte om nån förutom mig. Ingen får gosa med henne eller klappa henne. Det finns några som hon accepterar lite, de  kan kanske få klappa henne om hon är på det humöret. Det är min syster, min bror och mina döttrar som nån gång kan ha fått tillåtelse av henne att röra henne. 

Hon har en bestämd vilja, ser till att TV-fåtöljen delas lika av oss två. Fram till klockan 19.30 anser hon att fåtöljen är hennes plats. Därefter kan jag få sitta där.
Nu tycker ni att jag är en idiot som låter katten bestämma. Ja, det är helt sant, jag är en idiot.

Om jag är uppe för länge på kvällen påpekar hon det. När hon ser att jag är klar att gå och lägga mig är hon först på väg upp till sovrummet. Hon ligger i min säng hela natten, kliver inte upp förrän jag kliver upp. Hon är så klok min lilla katt.


Detta är Simon. Han kom till vårt radhusområde för några år sedan, var inte så gammal. Han hade ett halsband men inget telefonnummer på det. Halsbandet hade blivit för litet för honom, det satt hårt runt halsen så håret hade nötts bort. En granne tog hand om honom. Hon hade redan tidigare tre katter. Efter några månader började han titta in till mig. Jag har kattlucka i altandörren så den vägen tog han. Från början kom han bara in för att äta, sen kunde han stanna och sova en stund. Så småningom bodde han växelvis hos mig och hos grannen för att sedan flytta för gott till mig. Före flyttningen hade grannen sett till att han blev kastrerad. Kanske han blev sur på henne för det och flyttade därför. Han är social till skillnad för Sesste. Han är en trevlig katt (det är Sesste också), spinner ofta och vill ligga i mitt knä. Han vill gärna bli klappad och kliad av den som hälsar på oss.



Tyvärr tycker Sesste inte om Simon. Från början kunde hon inte ligga på platser där han legat, det var kattpojkbaciller där. Nu går det lite bättre, det har hänt att båda legat i min säng men på var sida av sängen. Om de möts på golvet, springer Sesste åt sidan även om han inte gör något. Han har gett sig på henne många gånger, de har slagits och han har jagat iväg henne. Ibland har jag tänkt att ta bort honom men eftersom han är en trevlig katt är det svårt. Han var inte heller snäll med den ena av grannens katter när han bodde där. Han borde få komma till nån annan och vara ensamkatt där.

Grannen och jag hade tidigare också delad vårdnad om en katt som flyttade in hos oss. Jag kallade honon Ivan. Det var samma sak med honom. Först flyttade han in till grannen, sen bodde han hos oss båda och sedan flyttade han in på heltid till mig. Som tur var så lyckades vi få honom bortadopterad och han flyttade till Klockestrand.  

Nån annan gång ska jag berätta några sanna katthistorier;

Katten Syrran och kattungarna
Malte och svansen
Keekeelee och svag is
Katten och kloakdiket
Svante med benet ur led


Ångermanlandsbruden

Vår mormor Karolina föddes 1884, hon blev änka vid 31 års ålder. Hennes man Johan var 35 år när han avled. De hade fyra barn varav två dog i tidig ålder. Vår mamma var ett år när hennes pappa dog och hennes syster var (tror jag) 8 år. Om deras två syskon avled före eller efter pappan vet jag inte.

Mormor hade ett torp i Skidsta by i Ullånger där hon hade några kor.

För att försöja sig och sina barn var mormor hemsömmerska. Hon utförde också dagsverken hos bönderna i trakten. Vid ett tillfälle när hon hjälpte till med slåttern hos en bonde, hade hon sett att det fanns en klocka som användes som landgång i höladan där golvet saknades. Framsidan var nedåtvänd så de gick på baksidan av klockan. När bonden frågade henne hur mycket hon ville ha betalt för dagsverket, sa hon att hon ville ha klockan och det fick hon. Det visade sig att klockan var en ångermanlandsbrud.

Det är fantastiskt att mormor som hade dåligt ställt och fick arbeta hårt för att få ekonomin att gå ihop valde en onyttig sak som lön. Men hon fick istället en klocka som var både till nytta och en prydnad i sitt hem.

När mormor dog, 83 år gammal, blev det vår mamma som fick ta hand om klockan. Den har funnits hos våra föräldrar tills 2004 då  klockan fick flytta hem till mig.

             

Ensamhet på gott och ont

                                       

Idag på min förmiddagspromenad funderade jag på ensamhet sett ur mitt perspektiv. Eftersom jag inte har musik i mina öron när jag promenerar, går tankarna från det ena till det andra. Ensamhet kan vara både på gott och ont. Jag har valt att vara ensam och då är det naturligtvis enklare än om man blir ensam utan att själv ha fått bestämma. Det finns många människor som är ensamma, som inte har någon släkt. Speciellt när man blir äldre måste det vara jobbigt att inte ha barn och barnbarn eller syskon. Nu finns det personer som har släkt men som inte har någon kontakt med dem. Det är svårt att förstå det, men naturligtvis är det omständigheter som gjort att det blivit så. Jag är så tacksam för att jag har min familj och min släkt i närheten.

    
Detta är nästan hela släkten, sju personer  saknas på kortet.

Nu har det gått 11 år sedan jag flyttade till stan och blev ensamboende. Naturligtvis har det varit upp och ner under den tiden. Första tiden var jobbig, det skall jag inte förneka. Men jag trivs med att vara ensam. Tänk vad skönt att få göra precis som man vill. Jag har makten över TV-dosan, kan byta kanal hur många gånger som helst utan att någon protesterar. Jag ser mina favoritprogram, behöver inte titta på sporten om jag inte vill. Det är lätt att bli lite pedantisk när man är ensam, inte pedantisk när det gäller städning för det är jag inte. Men pedantisk när det gäller att lägga saker på rätt ställe. Har jag lagt en sak på ett ställe så ligger den kvar. Det är skönt att vara ensam och kunna bestämma när jag skall gå ut, skall lägga mig, skall köpa något eller strunta i att göra det som inte är kul. Men det är tråkigt att sitta och äta ensam, måltiderna går i regel väldigt fort. Det som gör att jag kan känna mig ensam är att inte ha någon att planera saker tillsammans med. Det kan vara frågor som "Skall jag tapetsera om i vardagsrummet? Vilken firma skall jag välja? Vilka tapeter vill jag ha? Ska jag byta bil". Det är så svårt att komma till skott och bestämma när man själv måste ta tag i saken. Jag har mina barn som jag frågar om praktiska saker, men det är i allafall jag som måste se till att det blir gjort. Det kan också kännas ensamt när jag tittar på ett TV-program, läser en bok eller tidning och känner att jag vill kommentera något. Som det är nu så får mina två katter vara bollplank, men tyvärr struntar de fullständigt i vad jag säger. Jag kan ibland känna lite avundsjuka när jag hör ett par planera saker tillsammans. Avundsjukan är ändå inte så stor så den blir jobbig, det är bara en liten tagg som sticker till.

För mig är fördelarna att vara ensam större än nackdelarna så jag kommer att fortsätta att vara ensamboende. Skulle prinsen komma ridande över gräsmattan på en vit häst, skall jag naturligtvis ta en funderar om han får komma in. Men när jag tänker efter så är jag är lite rädd för hästar, så förmodligen får han rida vidare.


Geleormar

Varför finns det inte geleormar i Härnösand? Ja ja, jag vet att det är onyttigt godis men jag vill ändå få äta en geleorm. Förr kunde man köpa geleormar på alla godisaffärer, nu finns det bara geleråttor och det är inte samma sak.

När jag var barn bodde vi på övervåningen hos mormor. Lägenheten bestod av 1 rum, 1 alkov och kök. Det var mina föräldrar, min storebror, min lillasyster och jag som bodde där. Vad har det med geleormar att göra undrar ni? Det har ingenting med det att göra, nu kommer förklaringen till geleormar. Jag kommer ihåg när vår farbror Allan kom på cykel till oss för att leverera smör som vår faster hade kärnat. Han hade då med sig geleormar till oss barn. Om detta hände en gång eller om han levererade smör till oss ofta, det minns jag inte. Vi fick förmodligen väldigt sällan godis så detta var en höjdpunkt för oss. Jag skulle gärna vilja äta en geleorm och få minnas  en sommardag på landet när jag var barn. För naturligtvis var det en solig och varm dag vi fick geleormen, det minns jag med säkerhet.

Det finns inte heller bilder på geleormar, det är tragiskt. Hittade bara den här och den är inte kul. Men man tager vad man haver.

              

Jag kommer också ihåg när jag tuggade mitt första tuggummi, jag var 8 år. Pappa hade eget snickeri, tillverkade möbler. En dag fick vi besök av Ullångers kyrkoherde och det var naturligtvis väldigt stort att kyrkoherden kom hem till oss. Han kom på grund av att pappa skulle sluta med sitt snickeri och börja arbeta som kyrkvaktmästare. Vi skulle flytta från mormors hus till vaktmästarbostaden som låg i samma hus som församlingshemmet. Kyrkoherden gav då min bror och mig en bit tuggummi, jag tror det var Toy. Jag hade aldrig tidigare ätit tuggummi, tyckte inte att det var så gott och att det var underligt att det aldrig tog slut. Förmodligen svalde jag det efter en stund.


Zappa med TV-dosan

Jag tittar mycket på TV, väldigt mycket om sanningen ska fram. Det jag tittar på är deckare, spännande filmer, CSI, Location location location, Grand design, Top model, matlagningsprogram, inredningsprogram, nyheterna och mycket mera. Som ni ser så tittar jag på det mesta. Dessutom zappar jag runt med TV-dosan om det inte är något speciellt jag bestämt mig att se. Nu tror ni kanske att jag bara ser på underhållningsprogram, men tack vare att jag zappar runt hamnar jag ibland på dokumentärer och program som gör att man tänker till.

Ibland verkar det som det är lite fult att titta på TV. Det märkte jag när jag jobbade och det blev prat om TV-program. Många sa då att de tittade sällan på TV, de hade inte tid och det fanns så mycket annat intressant att göra. Det konstiga var att när man pratade om ett TV-program så hade dessa personer ändå sett programmet. Härom dan när jag zappade hamnade jag på en dokumentär på TV11.

Rubriken var: "Min mamma är toplessmodell". Det handlade om en toplessmodell med en dotter på 14 år, de bor i USA. Pappan fanns inte med i bilden. Mamman hade skönhetsopererat sig cirka 15 gånger, det var bröst, ansikte m.m. Hon försökte påverka sin dotter så att hon också skulle operera sig. När dottern var yngre hade hon tänkt att hon skulle operera brösten när hon blev äldre men kom på andra tankar längre fram. Flickan var elev på en dyr privatskola, hon älskade att vara på skolan och att studera. På helger och lov var hon hemma hos sin mamma. Flickan var väldigt söt, använde väldigt lite makeup, gillade den naturliga looken. Mamman behandlade henne som sin väninna, inte som sin dotter. De hade mycket fin kontakt, man såg att de älskade varandra. Mamman ville att dottern skulle sluta skolan och istället börja i hennes yrke, men dottern stod på sig. Hon skulle fortsätta skolan, ville bli biolog. De flög till Los Angels på en semestertripp och för mammans fotografering. I samband med flygresan flyttade mammas ena bröstinplantat på sig så hon måste få det opererat. Det visade sig att ingen läkare ville göra något på grund av alla operationer hon tidigare gjort. Till slut var det en läkare som förbarmade sig över henne och opererade henne. Tre timmar efter operationen fick hon återvända till hotellet där dottern fick ta hand om henne. Dottern hjälpte henne med dränaget och bandaget, hon fick vara mammans sjuksköterska. Då hon varit borta ett tag från skolan var hon oroad över att hon blivit efter i skolarbetet. Mamman brydde sig inte så mycket om det. Hon gick naturligtvis hos psykolog (som de flesta gör i USA) och dottern var med henne där vid ett besök. Psykologen försökte få mamman att förstå att hon inte kunde bara vara vän med dottern, hon måste också vara mamma. På något sätt förstod hon det till slut, hon inte kunde fortsätta som hon gjort. Hon erkände att hon känt sig underlägsen sin 14-åriga dotter, förstod inte alltid vad dottern pratade om. När de kom hem till sin stad ordnades hemundervisning till dottern innan hon åkte tillbaka till skolan. Programmet slutade med att mamman pratade med dottern och sa att hon ville att hon skulle fortsätta i skolan för att sedan studera vidare på universitet och skaffa sig en bra utbildning.

Detta är ett sammandrag av dokumentären. Jag kände så med dottern och beundrade henne för hennes beslutsamhet och klokhet. Tänk vad föräldrar kan förstöra sina barn om de vill. De kan både ha för stora krav som barnen inte klarar av eller så kan det vara som för den här flickan. Om inte dottern hade varit så stark och bestämd skulle hon inte orkat stå emot mamman utan förmodligen blivit toplessmodell hon också.

RSS 2.0