Kyrkvaktarens barn
Att vara barn till kyrkvaktmästaren var som att vara barn till vem som helst. Men det fanns några fördelar. När jag var barn, bollade flickorna. Först använde man två bollar, när man blev skickligare använde man tre bollar samtidigt. Bollarna kastades mot en vägg efter ett speciellt schema. Jag har för mig att det var tio olika spel i en serie. De första var enkla, sedan blev det svårare allt eftersom. Man kastade bakom ryggen, under benet m.m. Det var en fördel att ha en slät vägg att kasta mot och det hade jag. Kyrkväggen var helt underbar att kasta mot, bred, slät och hög.
Det fanns en lång kälke som användes under vintertiden att dra kistor mellan gravkapellet och kyrkan. Vi barn använde kälken och åke utför backarna med den, det rymdes många på den.
Det fanns också en gammal begravningsvagn som hade dragits av hästar, en stor svart vagn med fransar och tofsar. Vagnen förvarades i det gamla kyrkstallet och där lekte vi indianer och cowboy och vagnen var diligiens.
Vi klättrade ofta upp i kyrktornet, utsikten var fin. Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde där, det kanske min bror kommer ihåg och kan skriva en kommentar om det.
Vid ett tillfälle när pappa grävde en grav, kom det fram skelett från en gammal grav. Min bror tog då hem ett kranium och satte det i sitt fönster. Det var sommar och vi sov på "storvinden" där vi gjort iordning rum till oss. På natten drömde min bror att det var mycket flugor i rummet och kraniet försökte äta flugorna, den gapade och försökte tugga flugorna som flög ut och in genom munnen. På morgonen gick han tillbaka till kyrkogården med kraniet.
Nu tänkte jag berätta lite om kyrkoherden som fanns i Ullånger under den tid pappa var kyrkvaktmästare där. Det var en stor (till växten) och bestämd man. När det var regementets dag i Ullånger 1955 hade kaptenen ett förslag att biskopen skulle komma och förrätta korum. Kyrkoherden blev upprörd över detta och utmanade kaptenen på armbrytning. Kyrkoherden vann och fick förrättade korumet. Kaptenen visste inte att kyrkoherden hade varit svensk mästare i fribrottning.
Som en liten avvikelse kan jag berätta att jag kommer ihåg regementets dag. Det gick av stapeln i vår grannby Klappsta, kanske 700 - 800 meter från vårt hem. Jag och min kamrat var där och tittade, det var väldigt spännande med alla soldater, hästar, vagnar och vapen. Några soldater pratade med oss och frågade om vi hade några systrar. Jag svarade att det hade jag, soldaterna blev väldigt intresserade. Men deras intresse svalnade snabbt då de fick veta att systrarna var två respektive sex år.
Åter till kyrkoherden. Det hände emellanåt att det kom paket med bussen till kyrkoherden. Paketen lämnades på vårt mjölkbord vid riksväg 13. Kyrkoherden sade till min bror eller mig att vi skulle hämta paketet och gå med det till prästgården som låg ca 500 meter från vårt hem. Som tack för hjälpen fick vi en sockerbit eller en bit tunnbröd med sirap på.
Jag gick i söndagskolan som hölls av kyrkoherden i kyrkan. När jag blev lite större ville jag sluta i söndagskolan. Mamma och pappa gick med på det och jag stannade hemma på söndagmorgonen. Men kyrkoherden godtog inte detta, han kom och hämtade mig och tog mig med till kyrkan.
I dag tror jag inte att folk har lika stor respekt för kyrkoherdar, läkare, sjuksköterskor, lärare m.m. som det var när jag växte upp. Man kan inte bedöma folk efter deras titel, under den finns ju människan som alla är olika.
Grönt är skönt
Så här ser det ut i dag utanför växthuset. Det tar inte så lång tid förrän det är blommor, buskar och träd där det ligger snö idag.
Här är det full fart med att plantera rötter till perenner. Det är många tusen rötter som skall vara i krukor och klara till försäljning när kunderna vill börja i sina trädgårdar.
Av det här blir det många plantor av Fänrikshjärta. Det gäller att kunna reda ut röran av rötter och få ner varje rotplanta i en kruka.
Här är rötterna i krukor och etiketterna på plats. Plantorna ställs undan i väntan på placering ute i bänkgården. Det är ofattbara mängder perenner som står och väntar på att få komma ut i vårvärmen.
I växthusen är det full fart. Närmast är det begonier som skall planteras i större krukor. Det övriga ni ser är lite av varje. Pelargonier av olika sorter och färger tar upp de flesta borden.
Visst är den söt den lilla blomman som tittar sig omkring för att se hur långt kompisarna har hunnit.
Här är det småplantor som skall plantera i egna krukor. Det är rätt många eller hur?
Detta är en liten del av alla penséer som finns på flera ställer i trädgården. Det är många, många tusen som snart kommer att blomma.
Visst är det skönt med grönt?
Nattfundering om livet
Men hur blir det då efter ytterligare 30 år, finns det något kvar av den lilla söta flickan eller den glada 30-åringen? Här kommer resultatet av forskningen.
Om ytterligare 30 år skulle jag vara 90 år men förmodligen finns det inget fotografi på mig då.
Jag tycker inte om att bli fotograferad men visar dessa kort i "forskningens" syfte.
Tänk vad mycket den lilla flickan har framför sig, allt som hon skall lära sig. Alla nya människor som kommer att finnas i hennes omgivning, alla som kommer att försvinna för henne. Det går inte att räkna alla som kommit och gått i livet. Först bodde jag i Skidsta och hade kamrater där, flyttade till Vallen, hade samma klasskamrater men fick nya vänner i grannskapet. Efter det blev det Härnösand, nya klasskamrater och nya vänner. Började yrkesskolan och fick nya vänner. Var med i en förening, SBU, och fick vänner där. Fick ett arbete med arbetskamrater. Hola folkhögskola efter det, nya vänner igen. Nytt jobb nya vänner. Började vara ute och dansa och lärde känna en massa människor. Sen blev det fästman, flytt hemifrån, giftermål och barn och i samband med detta nya vänner. Flyttning till annan ort med familjen ett antal gånger, nya bekantskaper igen. Barnen börjar skolan, dags att lära känna kamraternas föräldrar. Jag börjar jobba och får nya kamrater, byter jobb med nya kamrater. Skilsmässa med flytt, nya grannar. Så där håller det på, hur många människor som jag lärt känna går inte att uppskatta. Många kommer jag inte ihåg men många finns kvar i mitt liv.
Redan som liten börjar läran om livet. Tänk vad många motgångar och medgångar en människa får gå igenom under sitt liv. Det är inte enkelt att leva, inte för någon. Många gånger känns det som att ingenting kommer att bli bättre och sen kan allt ändras och livet leker igen. Tyvärr är det många som under hela sitt liv bara har motgångar och inte kan njuta av livet fullt ut. Alla som lever i länder med krig, naturkatastrofer, fattigdom m.m. har inte valt att leva livet så men har ingen annan möjlighet. Vi måste ta vara på vårt liv och göra det bästa av det.
Jag har också funderat på hur tillfälligheter har styrt vårt liv. Den person som kommer in i ens liv gör att vägen går åt ett visst håll. Hade det varit en annan person kanske allt hade blivit annorlunda. Om jag inte fått mina barn med min f.d. man, hur hade då mina barn varit? Kanske jag inte hade haft barn, kanske jag hade bott i Kina och odlat ris. Tack och lov att min väg korsades av mina barns pappa. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina barn.
Tillfälligheter gör ofta också vilket jobb man får, åtminstone var det så förr. Hade det funnits flera alternativ än hushålls- och kontorslinje när jag skulle välja inriktning i 7:e klass kanske jag inte jobbat inom kontor under mitt verksamma liv. Idag finns det så många olika valmöjligheter när barnen skall välja utbildning, det är kanske också tillfälligheter vilken linje de väljer. Det kan vara påtryckning av föräldrarna, kompisar eller skolleda eller sökande efter frihet men också efter intresse.
När det gäller olyckor av olika slag kan tillfälligheten avgöra om man blir inblandad i olyckan eller ej. Ta till exempel en bilolycka, personen som blir påkörd hade klarat sig om han stannat hemma en minut längre. Kvinnan som fått en istapp från taket i huvudet, hade klarat sig om hon inte stannat och tittat i skyltfönstret. Tillfälligheterna finns där hela tiden. Vissa säger att det är ödet som styr, men är inte ödet samma som tillfälligheter?
Det här blev kanske ett svammel, men jag har försökt få ner nattens tankar. Förhoppningsvis så sover jag gott inatt och slipper fundera på det som inte går att få svar på.
Jag vill inte räkna hur många gånger jag har använt ordet "tillfälligheter" i det jag skrivit. Hittar inget annat ord som passar så ni får ha överseende (om ni nu orkat läsa till slutet).
Kantorn
Jag kommer ihåg kantorn som en inställsam man, en man som skulle vara alla till lags. I mina ögon var han gammal, förmodligen var han 35 - 40 år.
När det var symöten eller församlingsafton i församlingshemmet (vi bodde i samma hus) var både prästen och kantorn med. Mamma brukade hjälpa till med kaffet och jag var ofta där med henne. Varje gång hände följande under kvällens lopp. Prästen säger: "Nu ska kantor Mellberg sjunga en sång för oss". Kantorn ställer sig upp och vrider sina händer, tittar ner i golvet och säger med mild röst: "Ja, jag är inte så bra i halsen idag men jag ska göra så gott jag kan". Sen sjunger han "Jag har hört om en stad ovan molnen". Nu är detta nästan 60 år sedan, kanske det inte var den sången han sjöng varje gång, kanske han inte sa den meningen varje gång. Men i mitt minne är det så.
Han var ingen bra lärare, kunde inte sätta sig i respekt. På den tiden hade man respekt för sina lärare men inte i det här fallet. Några av pojkarna i klassen satt längst fram i klassrummet och när lektionen började tog de fram vattenpistoler och sköt på den stackars mannen. Först försökte han ignorera det men han blev ju blöt. Han blev inte arg och sa till grabbarna utan gick bara ut ur klassrummet. Vad som hände efter det kommer jag inte ihåg. Det kan förmodligen inte har blivit nån större affär av det inträffade, det borde jag ha kommit ihåg i så fall.
Promenader och sömnlöshet
Fiffig titel, eller hur? I mitt huvud finns tankar runt det hela, ska försöka få ihop det på slutet. På soc. hade vi en manlig arbetskamrat som var duktig att prata, han pratade mycket och ofta. Han kom alltid in på sidospår efter sidospår när han pratade. Vi som lyssnade visste till slut inte vad han hade börjat att prata om, men det visste han. Han lyckades alltid komma tillbaka till början av samtalet. Får se om jag kommer att lyckas knyta ihop mina tankar.
Jag tycker om att promenera, brukar gå ca en timma per dag om vädret och jag är överens. Har några olika vägar att välja mellan. På bilden ser du favoritvägen som den såg ut för några veckor sedan. Det är skönt att ha nära till promenadvägar när man bor i stan. Jag blir inte less att gå samma väg nästan varje dag, det är istället händelserikt att gå samma väg. Naturen och växlingar av årstiderna upplever jag mycket bättre när jag känner vägen. Nu dröjer det inte länge förrän det växer tussilago i dikena, vet var de brukar dyka upp först.
Det finns en sak som är både märklig och trevlig när man promenerar efter dessa vägar. När man möter okända personer hälsar de flesta. Det känns som man går på en landsväg på landet.
Ibland sover jag dåligt om nätterna, kan ligga vaken flera timmar och vrida mig i sängen. Vissa gånger kan jag inte somna när jag lagt mig. Andra gånger somnar jag och vaknar efter någon timma och kan inte somna om. Kroppen verkar tro att den sovit klart och accepterar inte att sova igen. På den tiden jag jobbade var det väldigt stressande när jag inte kunde sova. Då visste jag att på morgonen måste jag kliva upp, gå till jobbet och uppträda vänligt mot arbetskamrater och övriga som jag mötte samt vara klar i huvudet och jobba. Nu när jag inte kan sova blir jag lite irriterad men inte stressad. Jag har inte något krav på mig utan kan ta det lungt nästa dag.
Som du ser har jag nu pratat om rubriken; promenader och sömnlöshet. Tanken runt det var just tanken.
Har du tänkt på att man har olika tankar vid olika tider? När jag inte kan sova går tankarna runt i huvudet, för det mesta är det jobbiga tankar. Allt känns svårt, lösningar på problem blir stora och går nästan inte att överblicka.
När jag är ute och promenerar och tankarna går runt i huvudet, är det en annans sorts tankar. Problem som finns är inte alls så stora som de var under natten då jag inte kunde sova. Jag får många ideér om ditt och datt och jag blir glad av att promenera.
Det finns säkert nåt bra svar på varför det är så här, varför man har olika tankar vid olika tider. Det vore bra om man kunde ställa om tankarna på natten och endast ha bra tankar då. Jag tror att det skulle vara lättare att somna då.
Jag och mina syskon
När min bror föddes fick mamma och han vistas på Örnsköldsviks sjukhus några månader då de inte mådde bra före och efter förlossningen. Efter några månader blev mamma gravid igen. På grund av hur den första graviditeten hade varit, tyckte läkaren att den här borde avbrytas. Det var säkert ovanligt att en läkare på den tiden rådde en kvinna till abort. Vilket tur att det inte blev så, tänk om jag inte skulle ha funnits. Men jag föddes och mådde hur bra som helst. Fast jag var lillasyster tog jag hand om min bror. Om vi fick nånting såg jag alltid till att han fick först. Det sägs att jag sa: "bara Göran får så är det bra". Det tog lite tid för min bror att växa till sig, jag var välmående redan från början. Många gånger under min uppväxt fick jag höra att jag var rejäl och präktig. Det var beröm, man skulle inte vara smal och tanig. Så hela mitt liv har jag varit rejäl och präktig.
På bilden är vi på väg från pappas snickeri till mormors hus med ved.
Vår lillasyster föddes när vi äldre syskon var fem respektive sex år. Det måste ha varit jobbigt för mamma att ha tre barn i en liten lägenhet utan vatten och avlopp. När vår lillasyster var åtta månder fick vi kikhosta alla tre, det var november/december (vår lillasyster var född i mars). Tänk vilket jobb att ta hand om all tvätt som blev när tre barn kräktes av hostan. Det fanns inte rinnande vatten i huset, inte heller nån tvättmaskin. Förmodligen hade de inte så mycket sängkläder att byta till. Under varmare perioder tvättades vittvätten nere vid ån, ca 500 meter från huset. Men hur gjorde mamma under vintern? Vår lillasyster höll inte på att klara av kikhostan eftersom hon var så liten. Jag har inget minne från tiden då lillasyster var baby. Då hon var fem år yngre än jag, hade vi inte så mycket sällskap av varandra. Hon kunde läsa väldigt tidigt och det var ett problem för mig. Jag fick inte ha mina böcker ifred. Hon gömde dem för mig då hon inte hade läst klart. Det här var innan hon började skolan. När hon skulle börja första klass fick hon hoppa över den och börja i andra klass direkt. Det var mycket tufft för henne. När det gällde undervisningen klarade hon av det, men hon fick jobbigt med kamrater då hon var ett år yngre än de andra i klassen.
Sist kom då minsta flickan. Jag var då nio år och tyckte för det mesta att det var roligt med en levande docka. Det var roligare att passa henne än hennes syster som var fem år. När jag och min kompis tyckte att det var dags för henne att börja gå, band vi ett rep runt hennes midja och höll i var ända av repet och drog. Vi lyckades inte lära henne, hon gjorde det själv senare. När min bror och jag arbetade med att kratta gravarna på kyrkogården fick vi ha lillasyster med oss. Hon kunde inte gå och vi placerade henne på nån grav en bit bort. Där fick hon sitta med en hink och spade och leka tills det var dags att kratta den graven. Då lyfte vi henne till nästa grav. En gång när vi kom för att lyfta bort henne, såg vi hur gravstenen började tippa. Nån av oss, kommer inte ihåg vem, hann fram och rycka undan henne innan stenen föll platt till marken. Det var riktigt otäckt.
Jag är lyckligt lottad som fått växa upp med flera syskon. Visst har vi bråkat många gånger, precis som de flesta syskon gör. När vi blev äldre var det väl under vissa perioder som vi inte hade så mycket kontakt med varandra. Tyvärr är en av mina systrar inte längre i livet. Det är så sorgligt att ett syskon inte finns, att hon fattas oss. Mina två syskon som jag har kvar har jag ständigt kontakt med. Min bror bor i Kalifornien så vi träffas väldigt sällan. Vår kontakt har vi via internet och per telefon. Min syster är min bästa vän som jag har daglig kontakt med.
Fettisdag
Idag är det fettisdag och alla kommer att äta minst en semla. Men nuförtiden så har väl de flesta redan ätit semlor då de börjar tillverkas redan efter jul. Jag tillhör de som inte ätit nån än, men idag blev det av. Vi är några pensionärer (fem stycken) som träffas en gång i månaden, vi har arbetat på samma arbetsplats. Idag träffades vi på Tullportens konditori och drack kaffe och åt en semla, förutom det hann vi prata en massa. Semlan var god och kaffet smakade bra. Folk kom in på konditoriet och köpte semlor hela tiden vi satt där, det var en strykande åtgång. Nu får det dröja ett år till nästa gång det blir en semla. Flodins bageri gör alldeles rätt som endast bakar semlor till fettisdan. Tänk om det skulle finnas lussebullar till midsommar. Skulle du köpa och äta det då?
Jag kommer ihåg hur det var när jag gick i Ullångers skola på 50-talet. På fettisdan hade vi skidutflykt. Alla skulle åka, de som inte hade skidor fick låna av skolan. Det fanns ett lager av gamla slitna skidor som ingen egentligenville åka på.
På fettisdan skulle man äta bruna bönor med fläsk och semlor. Om vi fick det i skolan eller hemma kommer jag inte ihåg. Kommer däremot ihåg att mamma kokade knäck som vi fick ta med på skidutflykten, de flesta hade knäck med sig.
Kärt barn har många namn
Nu är min tolkning av ordspråket att det inte är "dopnamnen" som räknas som många namn. Det är kanske alla typer av smeknamn vi fått; gullunge, älsklingsbarn, tösen, gopojken och tusen andra smeknamn. Kan berätta att jag faktiskt har ett smeknamn, det användes när jag var barn. Jag kallades för Fräskekke, undrar varför.
Men vare sig vi har ett namn, många namn, inget smeknamn eller många smeknamn så hoppas jag att vi alla tillhör kategorin "kärt barn".
Ni undrar kanske vad det här har att göra med "Kärt barn....". Jag skall komma till det nu. Vår klassföreståndare, en man i medelåldern, hälsade mig välkommen till klassen. Han frågade vad jag hette och jag talade om det. Då frågade han om jag hade fler namn, jag svarade: "bara Kerstin". Han säger då: "kallas du för bara eller för Kerstin". Hela klassen skrattade och han också. Jag blev förmodligen röd i ansiktet och grinfärdig. Den gången hade jag velat haft två förnamn så han inte skulle ha kunnat göra sig löjlig över mig. Det är kanske inte en stor sak, men för mig som var ny, rädd och ensam så satte det spår. Jag tror inte att jag nån gång under sjunde klass räckte upp handen och svarade på nån fråga, var rädd att de skulle kunna skratta åt mig igen. En gång i matsalen fick vi nån mat som inte var god. Då sa jag på Ullångersmål: "vicken nåken mat". Alla skrattade, inte jag. Det lärde mig att inte säga för mycket, ingen skulle skratta åt mig.
Det som kommer nu är en utvikning från rubriken, men det är lätt att komma in på stickspår.
Vår klass delades när vi började i åttan, det blev då enbart flickor i klassen. Anledningen var att det fanns många stökiga barn i sjunde klass, men inte blev det bättre med 30 flickor i samma klass. När vi började nionde klass delades klassen igen, då blev det blandat pojkar och flickor. Jag kommer inte ihåg vilka som gick i min klass i sjuan och åttan. Nionde året var ett frivilligt skolår och det blev ett något lugnare år, kanske på grund av att det var frivilligt och att vi var lite äldre. Mina tre år på skolan har jag nästa förträngt.
Nu ska ni inte tycka synd om mig, jag har klarat mig bra, känner inte att jag blev mobbad. Men jag trivdes aldrig på skolan i Härnösand, det var en lättnad när skoltiden var slut. Året efter nian gick jag ett år på yrkesskola, Kontor och Distribution. Där hade jag inga problem med kamrater, trivdes jättebra med allt.
I en sal på lasarettet
Jag antar att de flesta känner igen sångtiteln i min rubrik, kanske inte de yngre läsarna. Det är ett skillingtryck från början av 1900-talet. Sången handlar om en liten flicka som har TBC och kommer till sjukhus där hon senare avlider. Lapp-Lisa sjöng in den 1948 och Maritza Horn 1978. Nu är det inte det jag skall skriva om idag utan det gäller mig själv i slutet av 1940-talet.
Som liten låg jag på sjukhus två gånger. Tror att jag var runt fem år gammal den första gången. Jag hade problem med öronen och fick åka till Sollefteå sjukhus. Mina föräldrar fick inte vara med mig där utan de måste lämna mig och åka hem. Jag har väldigt lite minnen från tiden och de minnen jag har är ganska diffusa. 
Jag minns iallafall sängen jag låg i och att vi låg flera på salen. Det är inte jag som ligger i sängen på bilden men jag tror att det såg ut så. Min närmaste sänggranne var en pojke som jag var väldigt rädd för. Jag hade fått en nallebjörn som var med mig på sjukhuset. Pojken tog nallen och slet av den huvudet. Nästa minne från den sjukhusvistelsen är när mamma och pappa hämtar mig. Mamma hade köpt en hatt, en röd sammetshatt med brätte som hade ett sidenband runt kullen, bandet hängde ner en liten bit på ryggen.
Nästa gång jag fick åka till sjukhus var jag sex år. Då hade jag fått scharlakansfeber och blev inlagd på Örnsköldsviks sjukhus. Under tiden jag låg där fick mamma sanera vår bostad. Allt skulle tvättas och lägenheten skulle skuras. Tänk vilken skillnad när barnen får scharlakansfeber idag, de får penicillin och vara hemma från skolan några dagar.
Jag har inte heller så mycket minnen från den vistelsen. Min mormor hade haft ett fosterbarn under flera år. Den flickan var nu vuxen och bodde i Örnsköldsvik. Hon kom till sjukhuset och lämnade en godispåse till mig. Hon fick inte träffa mig för jag låg på en isolerad avdelning. Mamma berättade att när hon och pappa kom för att hälsa på mig fick de stå utanför rummet och titta på mig genom en glasruta i dörren. Vilken fruktansvärd upplevelse det ska ha varit, både för dem och för mig. Jag antar att det hade varit bättre om de inte kommit. Ett litet barn på sex år får se sina föräldrar genom en glasruta och sen se hur de går därifrån och barnet inte får följa med.
Jag vet inte om det kan bero på att det var hemska upplevelser som gör att jag inte kommer ihåg nästan nånting från sjukhusvistelserna. Det jag kommer ihåg är hatten, nallen som pojken förstörde och godispåsen. Jag måste ha förträngt resten. Eller kanske det beror på att det är 60 år sedan det hände och att det är därför jag inte minns så mycket.
Det är tur att saker ändras med tiden. Nu får föräldrarna vara tillsammans med sina barn på sjukhuset. Så allt var inte bättre förr som vissa säger.
