somherkalurn

Vår pappa hade ett uttryck som han använde då och då. Han sa att man kan aldrig säga för lite. Många gånger kan det stämma. Det är lätt att säga sånt som man ångrar, särskilt när man säger vad man tänker (utan att tänka). Ibland kan det såra en person om man säger sanningen, då är det kanske bättre att vara tyst eller komma med en nödlögn. Jag tycker inte om att ljuga, fast ibland gör jag det och det känns inte bra. Tidigare när det kom en försäljare, t.ex. en som sålde bröd vid dörren, kunde jag inte bara säga att jag inte ville köpa. Istället sa jag; "Nej tyvärr, jag bakar själv". Varför jag sa det, vet jag inte. Försäljaren var säkert inte ett dugg intresserad av om jag bakar eller inte. Den sortens förklaringar har jag slutat med nu. När nån säljer vid dörren eller en telefonförsäljare ringer, säger jag endast nej tack.  

Häromdan var jag och min yngsta dotter till Birsta. Vi var bl.a. till IKEA, köpte ljus och annat smått och gott. När vi kom till mattavdelningen, såg jag en röd- och vitrutig matta som inte föll mig i smaken. Jag säger till min dotter: "Den där mattan var ful". Hon skrattar då och talar om för mig att hennes syster (min äldsta dotter) nyss köpt mattan. En äldre dam med sin handikappade dotter i rullstol står bredvid oss och lyssnar till vårt samtal. Vi börjar prata om mattan, hon hade inte riktigt samma åsikt som jag. Hon accepterade mattan, men skulle inte kunna köpa den p.g.a. av att hon hade en ögonsjukdom som gjorde att när hon tittade på mattan, flimrade det för hennes ögon. Nu tror jag på henne, det var nog ingen nödlögn som hon tog till för att inte stöta sig med någon av oss. Jag var glad att min dotter (som köpt den rutiga mattan) inte hörde vad jag sa om hennes nyinköpta matta. Men lyckan höll inte i sig, när vi stod i kassakön ringde hon till mig. Min andra dotter "slet" telefonen ur min hand när hon hörde att det var hennes syster. Men hög och glad röst talade hon om för systern vad jag sagt om mattan. Dottern med mattan hade väldigt roligt åt det hela. Hon undrade vad jag skulle ha sagt om jag sett mattan på hennes golv utan att se den på IKEA först. Naturligtvis hade jag inte sagt att den var ful. Förmodligen hade jag sagt något trevligt om mattan. Jag har pratat med matt-dottern efteråt och hon har tröstat mig och fått mig att inte ha dåligt samvete, vi har kunnat skratta åt det hela.

Jag har tänkt en del på detta med att vara uppriktig eller inte. Många gånger när man skall köpa kläder och provar, kan expediten säga att man passa så väldigt bra i kläderna fast man själv ser att det inte alls ser bra ut.  Är exediten ärlig eller vill hon bara sälja?. Jag hoppas att jag är uppriktig när någon frågar mig om råd om olika saker. Sen har vi alla olika smak, tycker jag inte om en sak, kanske den andra personen älskar den. Det går en dansk/svensk deckare, Bron, på TV1 på onsdagar. Den kvinnliga polisen är en speciell kvinna. Hon säger precis vad hon tycker och tänker utan att tänka på följderna. Hon trampar i klaveret hur många gånger som helst på grund av att hon är så uppriktig. Man retar sig på henne samtidigt som man måste gilla henne, hon saknar varje form av empati. Hon förstår inte att hon sårar och retar folk när hon är så uppriktig. Jag tror att de flesta människor inte är helt uppriktiga för att inte behöva såra andra. Vad är då rätt eller fel? Ska man vara uppriktig fast man vet att någon blir sårad eller ska man tänka sig för innan man säger vad man tycker? Jag personligen kan må illa när jag sagt något som jag tror kan ha missförståtts eller gjort någon ledsen. Då ältar jag det fram och tillbaka och ångrar att jag inte var tyst. Jag vill inte såra andra, vill inte säga sånt som kan missförstås.