Krokus med förhinder
I höstas satte jag krokuslök i en balkonglåda. Kunde se framför mig hur det skulle se ut till våren när krokusen blommade. Lådan fick stå ute under vintern. Snön kom och lade sig som ett täcke över lådan. När snön äntligen började tina, gjorde den det först vid väggen där lådan med lökarna stod. Så fort snön var borta, tittade krokusbladen upp. Det verkade som de flesta lökarna hade överlevt vintern. Jag tyckte att de växte sakta, men skyllde på den sega våren. Efter ett tag ställde jag fram lådan på altanen.
Men det hände ändå ingenting, ingen knopp syntes. Jag synade bladen noga. Såg då att de verkade skadade, nån måste ha ätit på dem. Jag har aldrig sett råddjur eller harar i mitt radhusområde, har dessutom staket runt min lilla tomt. Trodde inte att de kunde vara krokusätarna. Kunde det vara sniglar? Nej, några sniglar har jag inte sett än. Funderade på om lökarna hade drabbats av nån sjukdom eller var det jorden som inte passade.
En dag när jag satt ute på altanen och tog en kopp kaffe, såg jag vem som åt på mina krokusar. Det var min egen katt, Sesste. Kunde väl inte misstänka henne, hon är ju en familjemedlem. Men som ordspråket säger; i de lugnaste vattnen går de största fiskarna. Det ordspråket passar kanske inte till just det här, men jag hittar inget bättre.
Måns, ett av mina barnbarn, sådde kattgräs i en kruka och gav till Sesste. När jag visade henne gräset, provåt hon några strån. Men jag misstänker att hon vill äta upp krokusbladen först och ha Måns gräs till efterrätt för gräset står nästan orört.
Undrar om jag kan ta reda på lökarna när hon ätit färdigt och spara dem till hösten för att sätta dem då en gång till. Måste fråga min måg trädgårdsmästaren om detta.
I väntans tider
Mitt inlägg idag handlar om att vänta på våren. Idag (14 april 2013) är det en skön vårdag. Solen skiner och gatorna är fria från snö så det går att promenera i "springskor". Men tyvärr är det en massa snö kvar på alla andra ställen. Visst blir man mycket gladare när solen skiner. Nu har den lyst över oss ett längre tag, men vi är inte riktigt nöjd ändå. Nätterna har varit kalla och temperaturen har inte stigit så mycket under dagarna. Våren har inte haft sällskap med solen. Men nu känns det att det finns hopp. Jag längtar tills det är dags att börja rensa bort torra blommor och skräp ur rabatterna.
Till veckan tänker jag åka till Wedins trädgård och införskaffa penseer till lådan under köksfönstret. Jag bryr mig inte om det kommer mera snö eller fortsätter vara kallt, är less på att se den döda ljungen och murgrönan i lådan. Nu vill jag ha blommor i massor av färger.
Än är det för tidigt att börja städa på tomten. Snön måste bort och sen måste det torka upp en aning. Min tomt är inte så stor, det finns ändå en hel del saker som skall göras.
Den första bilden är från 30 mars 2012. Nästa bild är från 14 april 2013
Det är svårt att tänka att inom en månad skall blommorna börja visa sig i min rabatt, höger på bilden. Jag ser fram mot att få hänga tvätten ute.
Vinrankan ser ganska tråkig ut för tillfället. Jag väntar bara på att små knoppar skall visa sig, dröjer kanske ett litet tag till. Ljusslingan från julen skall tas bort. Det har inte gått att göra det tidigare på grund av snön. Slingan har inte lyst sedan trettondagknut om det är någon som funderar på det.
Häromdan gick jag en promenad till Sälsten. Så här såg det ut, en massa isflak i olika storlekar flöt i vattnet. Snart kommer vi att se vita segel istället för isflak.
Nu gäller det att ta tillvara och njuta av våren när den äntligen kommer. Man måste strunta i att dammet inomhus syns mera när solen skiner eller att fönsterna behöver putsas efter vintern. Såna saker kan vi väl göra om det är mulet och grått nån dag.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.
Tre månader sen sist
Det känns som vintern varit väldigt lång. En god vän till mig sa häromdan att det var länge sedan jag gjort något blogginlägg. Jag har inte haft något att skriva om, har inte heller haft lust att skriva. Tycker att dagarna har gått och kommit utan att något speciellt har hänt. Jag kollade när mitt senaste inlägg var och det var den 6 januari, alltså för tre månader sedan. Funderade på vad som hänt under dessa månader. Då jag skriver dagbok varje dag, kunde jag se vad jag gjort. Jag skriver om vädret, vem jag träffat under dagen, om jag åkt någonstans eller om jag gjort något speciellt. Det är bara korta notiser.
Detta är resultatet för januari till och med mars månad.
66 promenader - från 30 minuter till 90 minuter
17 körövningar och framträdanden - Kontaktkören
4 träffar med SPS - pensionsnärföreningen
31 besök på affärer - diverse affärer i Härnösand
2 besök i Birsta
36 träffar med familjen - från kortare fikaträffar till längre träffar
15 träffar med vänner - från kortare fikaträffar till längre träffar
Utöver ovanstående har jag städat, tvättat, skottat snö, lagat mat, bakat, diskat, läst flera böcker och sett en massa program på TV:n m.m. Med det har jag inte skrivit om i dagboken, det är ointressant både för mig och för andra.
Nu kan man fundera på vad den här statistiken säger. Är jag normal eller inte, social eller inte? Vem är intresserad av dessa uppgifter? Det har egentligen ingen betydelse, det var roligt att se vad jag gjort.
För att vara lite mera normal skall jag visa några bilder jag tagit under dessa tre månader.
Utsikt från baksidan av huset en kall januaridag
En solig februaridag på min förmiddagspromenad
Ett frostigt fönster en dag i mars
I mitt senaste blogginlägg i januari berättade jag om mitt projekt, jag tänkte sticka en filt av restgarner. Efter tre månader var den klar, det gick fortare än jag trodde det skulle göra. Min katt Sesste testade filten och den blev godkänd.
