somherkalurn

Nu går det fort, det är två veckor till 1:a advent och sex veckor till jul. Dags att börja tänka på julklappar. Jag tycker om julen, tycker också om att ge bort julklappar. Numera är det endast barnbarnen som får julklappar av mig. Jag har åtta barnbarn och även om det inte blir så dyra saker, så går det mycket pengar. Jag brukar sticka eller sy något ibland. Så har jag tänkt även i år, men det kan jag inte berätta mera om nu. Vill inte att barnbarnens föräldrar ska veta vad jag gör, det är roligare om det blir en överaskning även för dem.

Har skickat efter garn till några småsaker, trodde att garnet skulle komma innan helgen. Men när det inte gjorde det, åkte jag till Coop och köpte två nystan. Mina stickfingrar längtade efter att få börja sticka något.



Tidigare i höst fick jag en beställning på en julmatta av min ena dotter. Nu när mattan är klar, har jag ingen varp i vävstolen, den får vila ett tag. Efter alla helger kanske jag beställer en ny varpfläta för att väva mera mattor.



Det har blivit en hel del sytt och stickat under åren. När mina barn var små, sydde jag mycket till dem och även kläder till mig. Stickade också många tröjor och koftor. På den tiden använde barn mera stickat än vad de gör idag. Nu är tröjorna av flees och andra bra material som är mer lättskötta än vad stickat är. Jag stickar och syr en del även nu, det har blivit lite av varje; gymnastikpåsar, väskor, pannlappar, kulpåsar och annat smått och gott. Till två av barnbarnen sydde jag för några år sen förvaringsfickor att ha på väggen vid sängen, de kunde förvara böcker de läste på kvällen, pennor eller andra småsaker där.



Har stickat ganska många par sockar under de senaste åren. Trodde väl inte att jag skulle tycka att det är roligt att sticka sockar, men det är det. Det är lätt att sitta framför TV:n och sticka.

 

Till varje nytt barnbarn jag har fått, har jag stickat en filt. Så fram till dags datum har det blivit åtta filtar. Jag har gjort olika till varje barnbarn, hittat på mönster och färgkombinationer.

Den 9 december skall jag och min syster åka till Sundsvall och julhandla.  Inför varje jul åker vi tillsammans och handlar julklappar. Det har blivit en trevlig tradition. Innan dess har säkert barnbarnen lämnat önskelistorna till mig så jag kan börja fundera på vad jag skall köpa.  

Vår pappa hade ett uttryck som han använde då och då. Han sa att man kan aldrig säga för lite. Många gånger kan det stämma. Det är lätt att säga sånt som man ångrar, särskilt när man säger vad man tänker (utan att tänka). Ibland kan det såra en person om man säger sanningen, då är det kanske bättre att vara tyst eller komma med en nödlögn. Jag tycker inte om att ljuga, fast ibland gör jag det och det känns inte bra. Tidigare när det kom en försäljare, t.ex. en som sålde bröd vid dörren, kunde jag inte bara säga att jag inte ville köpa. Istället sa jag; "Nej tyvärr, jag bakar själv". Varför jag sa det, vet jag inte. Försäljaren var säkert inte ett dugg intresserad av om jag bakar eller inte. Den sortens förklaringar har jag slutat med nu. När nån säljer vid dörren eller en telefonförsäljare ringer, säger jag endast nej tack.  

Häromdan var jag och min yngsta dotter till Birsta. Vi var bl.a. till IKEA, köpte ljus och annat smått och gott. När vi kom till mattavdelningen, såg jag en röd- och vitrutig matta som inte föll mig i smaken. Jag säger till min dotter: "Den där mattan var ful". Hon skrattar då och talar om för mig att hennes syster (min äldsta dotter) nyss köpt mattan. En äldre dam med sin handikappade dotter i rullstol står bredvid oss och lyssnar till vårt samtal. Vi börjar prata om mattan, hon hade inte riktigt samma åsikt som jag. Hon accepterade mattan, men skulle inte kunna köpa den p.g.a. av att hon hade en ögonsjukdom som gjorde att när hon tittade på mattan, flimrade det för hennes ögon. Nu tror jag på henne, det var nog ingen nödlögn som hon tog till för att inte stöta sig med någon av oss. Jag var glad att min dotter (som köpt den rutiga mattan) inte hörde vad jag sa om hennes nyinköpta matta. Men lyckan höll inte i sig, när vi stod i kassakön ringde hon till mig. Min andra dotter "slet" telefonen ur min hand när hon hörde att det var hennes syster. Men hög och glad röst talade hon om för systern vad jag sagt om mattan. Dottern med mattan hade väldigt roligt åt det hela. Hon undrade vad jag skulle ha sagt om jag sett mattan på hennes golv utan att se den på IKEA först. Naturligtvis hade jag inte sagt att den var ful. Förmodligen hade jag sagt något trevligt om mattan. Jag har pratat med matt-dottern efteråt och hon har tröstat mig och fått mig att inte ha dåligt samvete, vi har kunnat skratta åt det hela.

Jag har tänkt en del på detta med att vara uppriktig eller inte. Många gånger när man skall köpa kläder och provar, kan expediten säga att man passa så väldigt bra i kläderna fast man själv ser att det inte alls ser bra ut.  Är exediten ärlig eller vill hon bara sälja?. Jag hoppas att jag är uppriktig när någon frågar mig om råd om olika saker. Sen har vi alla olika smak, tycker jag inte om en sak, kanske den andra personen älskar den. Det går en dansk/svensk deckare, Bron, på TV1 på onsdagar. Den kvinnliga polisen är en speciell kvinna. Hon säger precis vad hon tycker och tänker utan att tänka på följderna. Hon trampar i klaveret hur många gånger som helst på grund av att hon är så uppriktig. Man retar sig på henne samtidigt som man måste gilla henne, hon saknar varje form av empati. Hon förstår inte att hon sårar och retar folk när hon är så uppriktig. Jag tror att de flesta människor inte är helt uppriktiga för att inte behöva såra andra. Vad är då rätt eller fel? Ska man vara uppriktig fast man vet att någon blir sårad eller ska man tänka sig för innan man säger vad man tycker? Jag personligen kan må illa när jag sagt något som jag tror kan ha missförståtts eller gjort någon ledsen. Då ältar jag det fram och tillbaka och ångrar att jag inte var tyst. Jag vill inte såra andra, vill inte säga sånt som kan missförstås.