Pappas kåseri från 1967
Vår pappa som var född 1916 var en mycket duktig finsnickare. Att han också var duktig att skriva, vet kanske inte alla. Under 1960-talet skrev han kåserier i VA (tidningen Västernorrlands Allehanda). Häromdan hittade jag ett kåseri som var infört i VA den 3 november 1967. Skulle pappa ha levt idag och haft en data, skulle han säkert haft en egen blogg och skrivit en massa klokheter. Jag tror att han sitter i sin himmel och ler och är stolt att två av hans döttrar (Karin och jag), två barnbarn (Sofia, Lina) och ett barnbarnsbarn (Ylva) har bloggar och skriver om allt möjligt.
Det här är mamma och pappa nån gång i början av 60-talet.
Jag skall nu skriva ner pappas kåseri:
"Kickelina
Härförleden klagade jag min bittra nöd för er, gode och trogne. Saken var ju den att jag såg min och min familjs existens å det gruvligaste hotade av allsköns fyrfota och bevingade matvrak som dråsar in i det hem som lär skall vara en borg. Det sista tillskottet var som den samvetsgranne och minnesgode läsaren vet, en katt som hotade att genom sitt frossande förorsaka husets rubbande från knutstenarna.
Men låna mig ert öra go vänner! Lyssna och säg sen om inte en mild och om sina skyldigheter medveten försyn när den spottar i nävarna ändå åstadkommer ett och annat vilket jag som blivit hulpen gärna vill katalogisera som ett underverk, visserligen inte i paritet med världens sju, men någonting i den riktningen. Det var så att nyheten om den kattberikelse som drabbat oss, även skulle meddelas vår äldsta dotter som är gift och allting och har sin vistelse i Älandsbro. Den goda modern rang (ett bra ord) till sin dotter och förtalte den stora nyheten och dottern sa "oh" och "kan man tänka sig", "men va´ sött" samt "helledudande då" och andra lika träffande och originella kommentarer lämpade för tillfället.
Men så kom den verkliga snilleblixten. Hon, dottern, ville ha kattkräket! Kom sen och säg att föräldrar inte har glädje av sina barn. Jag har under ungarnas uppväxt ofta och med stort allvar predikat för dem att när deras föräldrar samlats till sina fäder och övriga på samma ställe paradisterande anförvanter så skulle ungarna vara så goda och komma ihåg att de inte kunde vänta sig en enda sekin i arv till bilbyte eller andra investeringsobjekt, men efter prov på sådan omtanke som vår dotter visade kommer jag att ändra mina dispositioner och se till att det kommer att fördelas en och annan tummad femma till därav förtjänte.
Efter exporten av Kickelina (vilket kattnamn va´?) har dagligen tidender inlupit till oss, rapporter om de förehavanden som det enligt den nya matten, fullständigt unika resultatet av en tillfällig förälskelse någon gång på senvintern mellan en kärlekskrank katt-tjej och en på förlustelser begiven kattkille har för sig. Enligt sagesmannen är katten antagligen Nordeuropas intelligentaste, sötaste, älskligaste, mjukaste och raraste väsen som någonsin bitit en människa i tårna vid halvfemtiden en morgon. Den unga familjens livsföring har på väsentliga punkter fått lov att ändras för att något så när passa för det liv som en energisk och impulsiv kattunge anser vara det rätta.
Men prisad vare hon som räddat mitt hus från att renrakas på stora mängder ätbarheter. / Kåbé"
Dottern som räddade pappa från katten, det var jag. Jag tror att min syster har kvar flera av pappas kåserier. Det här är det enda som jag har. Pappa skrev under många år dagligen dagbok . Alla dagböcker har vår bror tagit hand om.
Hittade ett kort på den fantastiska katten.
Det här är mamma och pappa nån gång i början av 60-talet.
Jag skall nu skriva ner pappas kåseri:
"Kickelina
Härförleden klagade jag min bittra nöd för er, gode och trogne. Saken var ju den att jag såg min och min familjs existens å det gruvligaste hotade av allsköns fyrfota och bevingade matvrak som dråsar in i det hem som lär skall vara en borg. Det sista tillskottet var som den samvetsgranne och minnesgode läsaren vet, en katt som hotade att genom sitt frossande förorsaka husets rubbande från knutstenarna.
Men låna mig ert öra go vänner! Lyssna och säg sen om inte en mild och om sina skyldigheter medveten försyn när den spottar i nävarna ändå åstadkommer ett och annat vilket jag som blivit hulpen gärna vill katalogisera som ett underverk, visserligen inte i paritet med världens sju, men någonting i den riktningen. Det var så att nyheten om den kattberikelse som drabbat oss, även skulle meddelas vår äldsta dotter som är gift och allting och har sin vistelse i Älandsbro. Den goda modern rang (ett bra ord) till sin dotter och förtalte den stora nyheten och dottern sa "oh" och "kan man tänka sig", "men va´ sött" samt "helledudande då" och andra lika träffande och originella kommentarer lämpade för tillfället.
Men så kom den verkliga snilleblixten. Hon, dottern, ville ha kattkräket! Kom sen och säg att föräldrar inte har glädje av sina barn. Jag har under ungarnas uppväxt ofta och med stort allvar predikat för dem att när deras föräldrar samlats till sina fäder och övriga på samma ställe paradisterande anförvanter så skulle ungarna vara så goda och komma ihåg att de inte kunde vänta sig en enda sekin i arv till bilbyte eller andra investeringsobjekt, men efter prov på sådan omtanke som vår dotter visade kommer jag att ändra mina dispositioner och se till att det kommer att fördelas en och annan tummad femma till därav förtjänte.
Efter exporten av Kickelina (vilket kattnamn va´?) har dagligen tidender inlupit till oss, rapporter om de förehavanden som det enligt den nya matten, fullständigt unika resultatet av en tillfällig förälskelse någon gång på senvintern mellan en kärlekskrank katt-tjej och en på förlustelser begiven kattkille har för sig. Enligt sagesmannen är katten antagligen Nordeuropas intelligentaste, sötaste, älskligaste, mjukaste och raraste väsen som någonsin bitit en människa i tårna vid halvfemtiden en morgon. Den unga familjens livsföring har på väsentliga punkter fått lov att ändras för att något så när passa för det liv som en energisk och impulsiv kattunge anser vara det rätta.
Men prisad vare hon som räddat mitt hus från att renrakas på stora mängder ätbarheter. / Kåbé"
Dottern som räddade pappa från katten, det var jag. Jag tror att min syster har kvar flera av pappas kåserier. Det här är det enda som jag har. Pappa skrev under många år dagligen dagbok . Alla dagböcker har vår bror tagit hand om.
Hittade ett kort på den fantastiska katten.
Semestrar med familjen
Min yngsta dotter kom med ett förslag på blogginlägg. Hon tyckte att jag skulle skriva om våra semestrar, när vi åkte hela familjen. Jag funderade lite på det men blev förskräckt. Visst kommer jag ihåg att vi åkte på semesterresor i Sverige, men vart och när? Jag kommer ihåg vissa situationer, men kan inte säga vilket år och var det hände. Det är visserligen minst 30 år sedan, men jag borde väl komma ihåg lite grann iallafall. Försökte förtränga det hela, men kunde inte sluta upp att tänka på det jag inte ville tänka på.
Plockade fram fotoalbum för att få lite ledning. När jag och min man skilde oss, delade vi upp albumen på så sätt att vi tog vartannat album i tidsordning. På grund av det har jag inte foton från alla år. Som tur var hittade jag lite kort och det fanns antecknat vilka år det var. Det var skönt, med ledning av korten poppade flera minnen fram ur databasen i hjärnan.
Våra resor gjordes vanligtvis under sommaren, endera före slåttern eller efter slåttern. Vi bodde på en jordbruksfastighet och även om vi inte hade djur under alla år, skulle höet slås för att sedan säljas. Två resor till fjällen under vintertid gjorde vi.
April 1979 åkte vi till fjällen tillsammans med goda vänner, en familj med en son som var några år äldre än våra barn. Vi bodde i en stuga i Klimpfjäll. Vår yngsta dotter, som var 5 år, fick stanna hemma och bo hos mormor och morfar. Det jag kommer ihåg från den resan var att det var mycket snö, inte mycket turister. Vi åkte skidor på längden och fiskade. Kommer ihåg att vi lyssnade på Schlagerfestivalen på radion, Israel vann med låten "Halleluja". Tror att vi gjorde ett besök i gruvan i Stekenjokk. Men jag är inte riktigt säkert att det var så, kanske jag har drömt det.
Nästa år åkte vi tillsammans med samma familj till Borgafjäll. Den här gången fick vår yngsta dotter följa med. Vi åkte skidor på längden, sonen i den andra familjen åkte slalom. Visst är det konstiga saker man kommer ihåg, jag minns att våra vänners son åt "elefantöra" när vi stannade på hemresan för att äta . Märkligt, jag kommer ihåg vad en person åt, men inte om vi gjorde ett besök i en gruva.
Sommaren 1979 åkte vi på semester till Dalarna. Vi hyrde eller lånade en husvagn och jag tror att vi campade i Mora. Jag antar att vi gjorde det turister gör; badar, handlar, grillar, tittar på omgivningen m.m.
1981 var vi också i Dalarna. Det här kortet är från Leksand.
Vi åkte till Finland 1982, utan husvagn den här gången. Barnen var 14, 12 och 8 år och vi åkte i en liten Golf. Hur gick det till? När jag tänker på det, förstår jag inte hur vi rymdes i bilen. Jag antar att barnen hade sina kuddar med sig och den yngsta hade naturligtvis med ett gosedjur. Vi hyrde stugor under resan, i de flesta stugor var det fyra sängar, porslin m.m för fyra personer. Men kunde vi åka fem personer i en liten Golf, gick det jättebra att sova fem stycken i en fyrabäddars stuga.
Den här bilden är från nån stad i Finland, naturligtvis har jag glömt vilken. Min familj ser inte så munter ut, det kanske beror på fotografen.
Piteå havsbad fick också besök av oss, det var sommaren 1983.
Stockholm har vi också besökt tillsammans, 1984 turistade vi där. På kortet ser ni yngsta dottern och vår son, på Djurgårdsfärjan (tror jag).
Det verkar som vi trivdes i Dalarna, vi var där 1985 också.
För år 1980 har jag inget album och inga kort, de är förmodligen hos min f.d. man. Eftersom mitt minne sviker mig, kan jag inte berätta var vi semestrade detta år. Ett år var vi i Norge, kanske var det 1980. Vi bodde på en camping i Trondheim eller Röros. Vad jag minns av den resan var att jag var så rädd när vi åkte på de smala, branta och slingrande vägarna med husvagnen efter bilen. När man är på semester blir det mycket godis, chips och onyttigheter. I Trondheim skulle vi också köpa gott till kvällen, vi köpte bl.a. friterade fläsksvålar. Ingen av oss tyckte det var gott. Men barnens pappa var av den åsikten att inget fick slängas. Han åt därför upp allt, tyckte inte att det var speciellt gott. Fint att han ställde upp för oss.
Vi var inga vana husvagnscampare när vi började med husvagn. Mitt ex hade under många år kört tankbil med släp, han var en utomordentlig chaufför så att köra husvagnen gick jättebra. Första gången vi hade ett förtält med, var vi på en camping på Frösön. När man kommer till en camping, sitter folk och kollar på nyinkomna gäster. Är vädret dåligt, sitter de i fönstren och tittar, annars sitter de bekvämt tillbakalutad i solstolen och hoppas på att nåt ska gå på tok. Alltid roligt att se när nån annan gör bort sig. Att sätta upp ett förtält utan att ha gjort det tidigare är inte så lätt. Vi började i fel ände och det fungerade naturligtvis inte. Efter att ha försökt ett längre tag, kom en man och frågade oss om vi aldrig gjort detta tidigare, han frågade med ett leende på läpparna. Sen visade han oss hur det skulle gå till.
En annan gång när vi en kväll checkade in på en camping i Ljusdal, regnade det ordentligt. Kommer inte ihåg vart vi varit, men vi hade åkt ganska långt. Mitt ex hade ögon som en hök. Fast han körde bilen såg han "vägpinnar" som kunde ligga en bit från vägen. Ni vet såna där pinnar som sätts upp till vintern för att plogbilarna ska se var diket är. Pinnarna är oranga med en reflexremsa på, de hade förmodligen åkt iväg en bit när det plogades vintern innan. Nästkommande år satts nya pinnar upp, de gamla fick ligga kvar. Mitt ex tänkte att pinnarna skulle vara jättebra i skogen för att markera gränsen mellan vår skog och grannens. Maken stannade husvagnen så fort han såg en pinne, kastade in pinnen i husvagnen och körde vidare. Det blev ett antal pinnar som låg i vagnen. Den här kvällen blev vi anvisad en plats som var nyanlag. Det hade regnat flera dagar och efter allt regnande, sjönk hjulen ner i jorden, det gick inte att få ner stöden och få vagnen rak. Folk satt i fönstren och tittade som man gör. Såna här gånger blir många män hjälpsamma och kommer med råd och armkraft. Men för att komma åt vissa redskap i vagnen, måste vi ta ut alla pinnar ur husvagnen först. Det var pinsamt, jag ville bara försvinna. Vad skulle folk tänka om oss? De undrade säkert varför vi fraktade alla dessa pinnar i husvagnen.
Ni kan aldrig gissa vad vi lyssnade på när vi satt i bilen. Skulle egentligen ha en pristävling om detta, men ingen skulle vinna. Jo, vi lyssnade på älglock. Exet hade ett band med älglock, han ville lära sig att locka till sig älgar när han var på älgjakt. Nu tror jag inte att bandet var med på alla våra resor, men nån resa hade vi lyckan att få lyssna på älglock.
Minigolf, det är inte kul. Som ni säkert alla vet, så ska man spela minigolf när man är på semester. De flesta campingar har minigolfbanor som vi naturligtvis måste testa. Nu var vi fem personer som skulle spela och det var många andra familjer som också spelade. Barnens far tyckte inte att vi skulle hindra andra spelare. Han skyndade på oss, sa att det räcker med högst fem slag på varje bana. Eftersom vi inte var speciellt duktiga, behövde de flesta av oss alla slag vi kunde få. Men se det var onödigt, tyckte fadern. Om det var nån annan som stod och väntade på sin tur, skyndade han på oss, ville helst att vi skulle avsluta och ta nästa bana - om den var ledig alltså. Om banan var upptagen var det helt ok att hoppa över den, enligt faderns egna regler. Jag vet inte om det bara var jag av familjen som upplevde detta som en mardröm. Kanske barnen inte brydde sig, fadern var helt nöjd med sina egna regler. Han gjorde detta med omtanke för andra, att andra inte hade samma omtanke om oss, det gjorde inget.
När barnen växte upp och klarade sig själva, ville de inte längre följa med utan stannade hemma, då vi åkte på tu man hand med vår husvagn. Vi spelade aldrig minigolf då, jag vägrade. Våra semesterturer var cirka en vecka varje sommar. Kommer inte heller ihåg på rak arm vart vi åkte utan barnen. Jag hade en anteckningsbok i husvagnen där jag skrev var vi campade. Anteckningsboken tillhörde vagnen och blev kvar där när jag flyttade.
Som det framgår av ovanstående, minns jag inte så väldigt mycket av våra semestrar. Undrar hur mycket andra kommer ihåg av sina semestrar för 25 -30 år sedan? Jag tror att vi hade trevliga resor, har inget minne av att vi blev osams och bråkade.
Plockade fram fotoalbum för att få lite ledning. När jag och min man skilde oss, delade vi upp albumen på så sätt att vi tog vartannat album i tidsordning. På grund av det har jag inte foton från alla år. Som tur var hittade jag lite kort och det fanns antecknat vilka år det var. Det var skönt, med ledning av korten poppade flera minnen fram ur databasen i hjärnan.
Våra resor gjordes vanligtvis under sommaren, endera före slåttern eller efter slåttern. Vi bodde på en jordbruksfastighet och även om vi inte hade djur under alla år, skulle höet slås för att sedan säljas. Två resor till fjällen under vintertid gjorde vi.
April 1979 åkte vi till fjällen tillsammans med goda vänner, en familj med en son som var några år äldre än våra barn. Vi bodde i en stuga i Klimpfjäll. Vår yngsta dotter, som var 5 år, fick stanna hemma och bo hos mormor och morfar. Det jag kommer ihåg från den resan var att det var mycket snö, inte mycket turister. Vi åkte skidor på längden och fiskade. Kommer ihåg att vi lyssnade på Schlagerfestivalen på radion, Israel vann med låten "Halleluja". Tror att vi gjorde ett besök i gruvan i Stekenjokk. Men jag är inte riktigt säkert att det var så, kanske jag har drömt det.
Nästa år åkte vi tillsammans med samma familj till Borgafjäll. Den här gången fick vår yngsta dotter följa med. Vi åkte skidor på längden, sonen i den andra familjen åkte slalom. Visst är det konstiga saker man kommer ihåg, jag minns att våra vänners son åt "elefantöra" när vi stannade på hemresan för att äta . Märkligt, jag kommer ihåg vad en person åt, men inte om vi gjorde ett besök i en gruva.
Sommaren 1979 åkte vi på semester till Dalarna. Vi hyrde eller lånade en husvagn och jag tror att vi campade i Mora. Jag antar att vi gjorde det turister gör; badar, handlar, grillar, tittar på omgivningen m.m.
1981 var vi också i Dalarna. Det här kortet är från Leksand.
Vi åkte till Finland 1982, utan husvagn den här gången. Barnen var 14, 12 och 8 år och vi åkte i en liten Golf. Hur gick det till? När jag tänker på det, förstår jag inte hur vi rymdes i bilen. Jag antar att barnen hade sina kuddar med sig och den yngsta hade naturligtvis med ett gosedjur. Vi hyrde stugor under resan, i de flesta stugor var det fyra sängar, porslin m.m för fyra personer. Men kunde vi åka fem personer i en liten Golf, gick det jättebra att sova fem stycken i en fyrabäddars stuga.
Den här bilden är från nån stad i Finland, naturligtvis har jag glömt vilken. Min familj ser inte så munter ut, det kanske beror på fotografen.
Piteå havsbad fick också besök av oss, det var sommaren 1983.
Stockholm har vi också besökt tillsammans, 1984 turistade vi där. På kortet ser ni yngsta dottern och vår son, på Djurgårdsfärjan (tror jag).
Det verkar som vi trivdes i Dalarna, vi var där 1985 också.
För år 1980 har jag inget album och inga kort, de är förmodligen hos min f.d. man. Eftersom mitt minne sviker mig, kan jag inte berätta var vi semestrade detta år. Ett år var vi i Norge, kanske var det 1980. Vi bodde på en camping i Trondheim eller Röros. Vad jag minns av den resan var att jag var så rädd när vi åkte på de smala, branta och slingrande vägarna med husvagnen efter bilen. När man är på semester blir det mycket godis, chips och onyttigheter. I Trondheim skulle vi också köpa gott till kvällen, vi köpte bl.a. friterade fläsksvålar. Ingen av oss tyckte det var gott. Men barnens pappa var av den åsikten att inget fick slängas. Han åt därför upp allt, tyckte inte att det var speciellt gott. Fint att han ställde upp för oss.
Vi var inga vana husvagnscampare när vi började med husvagn. Mitt ex hade under många år kört tankbil med släp, han var en utomordentlig chaufför så att köra husvagnen gick jättebra. Första gången vi hade ett förtält med, var vi på en camping på Frösön. När man kommer till en camping, sitter folk och kollar på nyinkomna gäster. Är vädret dåligt, sitter de i fönstren och tittar, annars sitter de bekvämt tillbakalutad i solstolen och hoppas på att nåt ska gå på tok. Alltid roligt att se när nån annan gör bort sig. Att sätta upp ett förtält utan att ha gjort det tidigare är inte så lätt. Vi började i fel ände och det fungerade naturligtvis inte. Efter att ha försökt ett längre tag, kom en man och frågade oss om vi aldrig gjort detta tidigare, han frågade med ett leende på läpparna. Sen visade han oss hur det skulle gå till.
En annan gång när vi en kväll checkade in på en camping i Ljusdal, regnade det ordentligt. Kommer inte ihåg vart vi varit, men vi hade åkt ganska långt. Mitt ex hade ögon som en hök. Fast han körde bilen såg han "vägpinnar" som kunde ligga en bit från vägen. Ni vet såna där pinnar som sätts upp till vintern för att plogbilarna ska se var diket är. Pinnarna är oranga med en reflexremsa på, de hade förmodligen åkt iväg en bit när det plogades vintern innan. Nästkommande år satts nya pinnar upp, de gamla fick ligga kvar. Mitt ex tänkte att pinnarna skulle vara jättebra i skogen för att markera gränsen mellan vår skog och grannens. Maken stannade husvagnen så fort han såg en pinne, kastade in pinnen i husvagnen och körde vidare. Det blev ett antal pinnar som låg i vagnen. Den här kvällen blev vi anvisad en plats som var nyanlag. Det hade regnat flera dagar och efter allt regnande, sjönk hjulen ner i jorden, det gick inte att få ner stöden och få vagnen rak. Folk satt i fönstren och tittade som man gör. Såna här gånger blir många män hjälpsamma och kommer med råd och armkraft. Men för att komma åt vissa redskap i vagnen, måste vi ta ut alla pinnar ur husvagnen först. Det var pinsamt, jag ville bara försvinna. Vad skulle folk tänka om oss? De undrade säkert varför vi fraktade alla dessa pinnar i husvagnen.
Ni kan aldrig gissa vad vi lyssnade på när vi satt i bilen. Skulle egentligen ha en pristävling om detta, men ingen skulle vinna. Jo, vi lyssnade på älglock. Exet hade ett band med älglock, han ville lära sig att locka till sig älgar när han var på älgjakt. Nu tror jag inte att bandet var med på alla våra resor, men nån resa hade vi lyckan att få lyssna på älglock.
Minigolf, det är inte kul. Som ni säkert alla vet, så ska man spela minigolf när man är på semester. De flesta campingar har minigolfbanor som vi naturligtvis måste testa. Nu var vi fem personer som skulle spela och det var många andra familjer som också spelade. Barnens far tyckte inte att vi skulle hindra andra spelare. Han skyndade på oss, sa att det räcker med högst fem slag på varje bana. Eftersom vi inte var speciellt duktiga, behövde de flesta av oss alla slag vi kunde få. Men se det var onödigt, tyckte fadern. Om det var nån annan som stod och väntade på sin tur, skyndade han på oss, ville helst att vi skulle avsluta och ta nästa bana - om den var ledig alltså. Om banan var upptagen var det helt ok att hoppa över den, enligt faderns egna regler. Jag vet inte om det bara var jag av familjen som upplevde detta som en mardröm. Kanske barnen inte brydde sig, fadern var helt nöjd med sina egna regler. Han gjorde detta med omtanke för andra, att andra inte hade samma omtanke om oss, det gjorde inget.
När barnen växte upp och klarade sig själva, ville de inte längre följa med utan stannade hemma, då vi åkte på tu man hand med vår husvagn. Vi spelade aldrig minigolf då, jag vägrade. Våra semesterturer var cirka en vecka varje sommar. Kommer inte heller ihåg på rak arm vart vi åkte utan barnen. Jag hade en anteckningsbok i husvagnen där jag skrev var vi campade. Anteckningsboken tillhörde vagnen och blev kvar där när jag flyttade.
Som det framgår av ovanstående, minns jag inte så väldigt mycket av våra semestrar. Undrar hur mycket andra kommer ihåg av sina semestrar för 25 -30 år sedan? Jag tror att vi hade trevliga resor, har inget minne av att vi blev osams och bråkade.
Min vinranka
För ett antal år sedan fick jag en vinranka. Jag planterade den mot väggen på mitt radhus, utan växthus alltså. Det var spännande att se om det skulle bli några vindruvor på den. Det är en staketdruva, Zilga. Fick hjälp av min son och en måg att sätta upp ett spaljetak där vinrankan kunde breda ut sig. De fäste järnstag på väggen som sedan gick ut i vinkel över uteplatsen ca 1,40 meter. Hål borrades i järnen där armeringsjärn sattes in. Hela spaljetaket är ca 6 meter långt.
Här ser du hur spaljetaket är gjort.
Min vinranka trivs jättebra hos mig. Jag får mycket vindruvor varje år. Druvorna är inte så stora men de är söta och goda. Vinrankan skall klippas varje år, det ska göras under november - december. Man får inte göra det på våren, då kan rankan blöda ihjäl. Nu har jag tur, jag får hjälp att klippa den. Min ena måg äger Wedins Trädgård här i Härnösand och han vet hur det ska göras. Skulle man inte klippa ner den, antar jag att den skulle kunna växa och bli hur stor som helst.
Så här stor, frodig och grön är vinrankan nu i september. Det är mängder av druvklasar, men de syns inte på bilden.
De första åren gjorde jag inget av druvorna, mer än att äta dem. Jag kollade på nätet hur det gick till att göra vin, men tyckte att det verkade alldeles för omständigt. Nu använder jag en råsaftcentrifug och gör vindruvsjuice. Förra året fick jag mellan 8 - 9 liter juice av druvorna. Varje morgon går jag ut och klipper ner tre till fyra klasar och kör i råsaftcentrifugen. Jag får då ett glas färskt juice till frukost.
Ett glas nypressad vinbärsjuice.
Det måste vara nyttigt tror jag, säkert vitaminer och annat som man kan behöva. Hittade ett tips på nätet att man kan göra gelé och ha till kött eller på rostat bröd. Det tänker jag testa, det lät spännande. Bladen blir stora, en granne fick blad av mig och gjorde vinbladsdolmar. Det smakade mycket bra.
Om det är någon som vet något annat man kan göra med druvorna, skriv gärna en kommentar om det.
Visst är det en underbar syn?
Förutom att jag kan använda druvorna, tycker jag att vinrankan är en fröjd för ögonen. På håll syns det inte att det är vindruvor, men kommer man nära ser man klasarna som hänger. När jag sitter i vardagsrummet, har jag vindruvorna som ett blickfång. Jag har inga gardiner där under sommaren och hösten, eftersom jag tycker att det är så vackert att se ut på vinrankan med druvorna.
Kan man ha vackrare gardiner?
Det är svårt att fota och få ett kort som visar hela vinrankan med alla druvor. Här ser man en del av den.
Jag kan rekommendera dig att plantera en vinranka. Den är lättskött, vacker och ger bra med frukt. Har du bara en vägg som är solig, behöver du inte ett växthus för att kunna odla vindruvor.
Här ser du hur spaljetaket är gjort.
Min vinranka trivs jättebra hos mig. Jag får mycket vindruvor varje år. Druvorna är inte så stora men de är söta och goda. Vinrankan skall klippas varje år, det ska göras under november - december. Man får inte göra det på våren, då kan rankan blöda ihjäl. Nu har jag tur, jag får hjälp att klippa den. Min ena måg äger Wedins Trädgård här i Härnösand och han vet hur det ska göras. Skulle man inte klippa ner den, antar jag att den skulle kunna växa och bli hur stor som helst.
Så här stor, frodig och grön är vinrankan nu i september. Det är mängder av druvklasar, men de syns inte på bilden.
De första åren gjorde jag inget av druvorna, mer än att äta dem. Jag kollade på nätet hur det gick till att göra vin, men tyckte att det verkade alldeles för omständigt. Nu använder jag en råsaftcentrifug och gör vindruvsjuice. Förra året fick jag mellan 8 - 9 liter juice av druvorna. Varje morgon går jag ut och klipper ner tre till fyra klasar och kör i råsaftcentrifugen. Jag får då ett glas färskt juice till frukost.
Ett glas nypressad vinbärsjuice.
Det måste vara nyttigt tror jag, säkert vitaminer och annat som man kan behöva. Hittade ett tips på nätet att man kan göra gelé och ha till kött eller på rostat bröd. Det tänker jag testa, det lät spännande. Bladen blir stora, en granne fick blad av mig och gjorde vinbladsdolmar. Det smakade mycket bra.
Om det är någon som vet något annat man kan göra med druvorna, skriv gärna en kommentar om det.
Visst är det en underbar syn?
Förutom att jag kan använda druvorna, tycker jag att vinrankan är en fröjd för ögonen. På håll syns det inte att det är vindruvor, men kommer man nära ser man klasarna som hänger. När jag sitter i vardagsrummet, har jag vindruvorna som ett blickfång. Jag har inga gardiner där under sommaren och hösten, eftersom jag tycker att det är så vackert att se ut på vinrankan med druvorna.
Kan man ha vackrare gardiner?
Det är svårt att fota och få ett kort som visar hela vinrankan med alla druvor. Här ser man en del av den.
Jag kan rekommendera dig att plantera en vinranka. Den är lättskött, vacker och ger bra med frukt. Har du bara en vägg som är solig, behöver du inte ett växthus för att kunna odla vindruvor.
Ullared 2011
Vi, tio kvinnor mellan 16 - 67 år, har avverkat årets Ullaredsresa, åtta av oss åker från Härnösand, två ansluter i Ullared.
Resan startade med hyrd minibuss i Härnösand den 15 september klockan 05.00. Vi är; jag, mina två döttrar, min sonhustru, mitt äldsta barnbarn, min syster och hennes två döttrar. Två av mina systerdöttrar anslöt nästa dag. Den ena systerdottern bor i Göteborg och den andra i Skövde. Jag klev upp ur sängen klockan fyra på morgonen, inte så trött som jag trodde jag skulle vara. Tycker egentligen väldigt illa om morgnar, men den här dagen kändes det helt ok att kliva upp.
Jag hade ätit frukost och läst tidningen vid denna tid på morgonen
Sju av oss packade in våra väskor i bussen och den första frivilliga satte sig vid ratten, klockan var fem på morgonen. Första stoppet var i Torsboda för att hämta upp kvinna nummer åtta. Stämningen var hög, alla pratade i munnen på varandra och vi var så laddade. Det här var den tredje Ullaredsresan för oss på tre år. Min sonhustru var med för första gången och vi gjorde allt för att lära upp henne och se till att hon skulle trivas. Det var fortfarande mörkt ute, regnade lite och det var inte mycket trafik.
Bussen har plats för nio passagerare, jag och min syster placeras alltid längst bak. Där sitter vi hela resan, övriga passagerare byter plats i bussen, beroende på att att de turas om att köra bussen. Vi två slipper köra och det är skönt. Nu vet jag inte varför vi slipper, har inte frågat och tänker inte heller göra det, är rädd för svaret.
Nu var det bara att ge järnet till slutstationen. Naturligtvis måste vi stanna för diverse pauser; fika-, lunch-, kiss- och tankningspaus. Vid pauserna var det också chaufförsbyte.
Vi hade hyrt en stuga på campingen i Ullared, en åttabäddars stuga. Den bokades för över ett år sedan, man måste vara ute i god tid för att hyra en stor stuga, de blir fort uthyrda. Efter incheckning, parkerades bussen på den stora pakeringen utanför varuhuset. Inte så mycket folk, vi kunde rusa runt utan att krocka med andra som skulle shoppa.
Vi hann handla en hel del innan vi träffades 19.30 som vi bestämt. Varorna lastades in i bussen och sen gick vi till en restaurang för att äta middag. När man satte sig ner, kändes det att man varit uppe sedan fyra på morgonen. Stämningen var bra ändå, vi trivs så väldigt bra tillsammans allihopa. När vi ätit, åkte vi till stugan vi hyrt för två nätter. Innan vi knoppade in för natten, hade vi visning av det vi hunnit handla. Alla lade upp sina inköp på sin säng och sedan minglade vi, tittade och kommenterade inköpen.
Julen är tidig i Ullared, redan i augusti fanns julsaker i butiken.
Nästa morgon efter gemensam frukost, åkte vi till varuhuset. En av flickorna hade tillverkat illgröna vimplar, fästade på en käpp, med våra namn på. För att göra det lite galet, var det inte våra vanliga namn utan förvanskade namn, kanske man kan säga smeknamn.
Alla har fått sina vimplar.
Vimplarna fästs på varuvagnen, vi syns och vet var vi ställer vagnen om vi lämnar den. Många tittar och kommenterar våra vimplar. Vi fick hör att personalen diskuterade vimplarna i lunchrummet. De funderade på namnen, tyckte väl att det var konstiga namn. När man lämnar vagnen på vagnsparkeringen och går för att äta lunch, är det inga problem att hitta vagnen sedan, vimplarna syns på långt håll.
Våra vagnar syns tydligt på vagnsparkeringen
Min systers yngsta dotter anlände från Skövde tidigt på fredagmorgon. Hennes man var med för att ta hand om deras son, 10 månader. Egentligen godkänner vi inte män på vår resa, men i det här fallet görs ett undantag. Det kan vara trevligt för honom att få vara tillsammans med 10 kvinnor i sina bästa år. Skövdefamiljen kommer att vara med oss under dagen för att på kvällen åka tillbaka hem. Lite senare anländer den sista i gänget, hon har åkt från Göteborg och tillbringa dagen med oss för att sedan sova en natt i vår stuga.
Vi bestämde tider då vi träffades alla för fika och lunch. I varuhuset försvinner alla åt olika håll, det går inte att följas åt. Ibland ser man en illgrön vimpel och hinner byta några ord.
Lätt att hitta sin vagn när man lämnat den för att titta på något vid sidan om.
Det är mycket som skall köpas förutom bakplåtspapper, plastpåsar, hygienartiklar och sånt som är billigt. De flesta i gänget har barn som behöver höst- och vinterkläder, totalt 11 st barn. Min syster hade beställning på kläder till tre barnbarn vars moder inte var med på resan, alltså skulle det handlas till 14 barn. Varför inte köpa julklappar också när plånboken ändå stod på vid gavel? Papporna som var hemma med dessa 11 barn måste naturligtvis också få något. Kalsonger, strumpor, deodorant och annat smått och gott köptes hem till dem. Tur att minibussen hade stort bagageutrymme plus en takbox.
Utanför det stora varuhuset i Ullared finns andra butiker. Jag köpte ett par vinterstövlar hos Sko-Bo. På min inköpslista fanns också med "skärmaskin", för att skära papper. Mina medresenärer trodde nog inte att jag skulle hitta min skärmaskin. Men se, jag hittade den. Lantmännen har en affär där den fanns, hurra.
Vid 17-tiden var några av oss, fem stycken, färdiga med inköpen.
När några av oss var nöjda med det vi handlat, beslöt vi att åka tillbaka till stugan. Efter några timmar hade de övriga också handlat färdigt och de blev hämtade. Under tiden hade vi andra börjat förbereda middan, det blev lasagne som jag tagit med till oss alla.
När vi var mätta och belåtna, blev det visning av inköpen. Alla, i tur och ordning, plockade upp allt som de köpt och visade oss andra. Ni förstår att det tog många timmar, vi var nio stycken som handlat för många pengar. Därefter packades allt ner i väskor och påsar, det gällde att packa ordentligt med tanke på att allt skulle rymmas i bussen.
Nästa morgon efter frukost, skjutsades Göteborgsflickan till bussen. Det är inte så ofta vi träffar henne så det var härligt att hon kunde vara med oss under vår shopping i Ullared. Våra påsar och väskor packades sedan in i bussen, i bagaget och i takboxen.
Bussen packad, både i bagaget och i takboxen.
Sedan städade vi stugan och checkade ut. Vid niotiden var vi klara och färden tillbaka till Härnösand påbörjades. Som vid nerresan gjordes stopp av olika anledningar, allt gick enligt tidtabellen. Vi var hemma vid 21-tiden. Resan hade gått utan problem.
Under dessa tre dagar har vi skrattat så mycket, vi har pratat om allt och inget. Vilken lycka att ha en sån härlig familj och sån underbar släkt. Vi är alla lite tokiga, har en konstig humor som alla uppskattar. Vi kan ha roligt tillsammans, vi kan vara allvarliga och diskutera allt möjligt, vi kan vara tysta tillsammans och ändå veta att vi finns där för varandra.
Tack alla ni som var med på resan, jag ser fram emot nästa år.
Resan startade med hyrd minibuss i Härnösand den 15 september klockan 05.00. Vi är; jag, mina två döttrar, min sonhustru, mitt äldsta barnbarn, min syster och hennes två döttrar. Två av mina systerdöttrar anslöt nästa dag. Den ena systerdottern bor i Göteborg och den andra i Skövde. Jag klev upp ur sängen klockan fyra på morgonen, inte så trött som jag trodde jag skulle vara. Tycker egentligen väldigt illa om morgnar, men den här dagen kändes det helt ok att kliva upp.
Jag hade ätit frukost och läst tidningen vid denna tid på morgonen
Sju av oss packade in våra väskor i bussen och den första frivilliga satte sig vid ratten, klockan var fem på morgonen. Första stoppet var i Torsboda för att hämta upp kvinna nummer åtta. Stämningen var hög, alla pratade i munnen på varandra och vi var så laddade. Det här var den tredje Ullaredsresan för oss på tre år. Min sonhustru var med för första gången och vi gjorde allt för att lära upp henne och se till att hon skulle trivas. Det var fortfarande mörkt ute, regnade lite och det var inte mycket trafik.
Bussen har plats för nio passagerare, jag och min syster placeras alltid längst bak. Där sitter vi hela resan, övriga passagerare byter plats i bussen, beroende på att att de turas om att köra bussen. Vi två slipper köra och det är skönt. Nu vet jag inte varför vi slipper, har inte frågat och tänker inte heller göra det, är rädd för svaret.
Nu var det bara att ge järnet till slutstationen. Naturligtvis måste vi stanna för diverse pauser; fika-, lunch-, kiss- och tankningspaus. Vid pauserna var det också chaufförsbyte.
Vi hade hyrt en stuga på campingen i Ullared, en åttabäddars stuga. Den bokades för över ett år sedan, man måste vara ute i god tid för att hyra en stor stuga, de blir fort uthyrda. Efter incheckning, parkerades bussen på den stora pakeringen utanför varuhuset. Inte så mycket folk, vi kunde rusa runt utan att krocka med andra som skulle shoppa.
Vi hann handla en hel del innan vi träffades 19.30 som vi bestämt. Varorna lastades in i bussen och sen gick vi till en restaurang för att äta middag. När man satte sig ner, kändes det att man varit uppe sedan fyra på morgonen. Stämningen var bra ändå, vi trivs så väldigt bra tillsammans allihopa. När vi ätit, åkte vi till stugan vi hyrt för två nätter. Innan vi knoppade in för natten, hade vi visning av det vi hunnit handla. Alla lade upp sina inköp på sin säng och sedan minglade vi, tittade och kommenterade inköpen.
Julen är tidig i Ullared, redan i augusti fanns julsaker i butiken.
Nästa morgon efter gemensam frukost, åkte vi till varuhuset. En av flickorna hade tillverkat illgröna vimplar, fästade på en käpp, med våra namn på. För att göra det lite galet, var det inte våra vanliga namn utan förvanskade namn, kanske man kan säga smeknamn.
Alla har fått sina vimplar.
Vimplarna fästs på varuvagnen, vi syns och vet var vi ställer vagnen om vi lämnar den. Många tittar och kommenterar våra vimplar. Vi fick hör att personalen diskuterade vimplarna i lunchrummet. De funderade på namnen, tyckte väl att det var konstiga namn. När man lämnar vagnen på vagnsparkeringen och går för att äta lunch, är det inga problem att hitta vagnen sedan, vimplarna syns på långt håll.
Våra vagnar syns tydligt på vagnsparkeringen
Min systers yngsta dotter anlände från Skövde tidigt på fredagmorgon. Hennes man var med för att ta hand om deras son, 10 månader. Egentligen godkänner vi inte män på vår resa, men i det här fallet görs ett undantag. Det kan vara trevligt för honom att få vara tillsammans med 10 kvinnor i sina bästa år. Skövdefamiljen kommer att vara med oss under dagen för att på kvällen åka tillbaka hem. Lite senare anländer den sista i gänget, hon har åkt från Göteborg och tillbringa dagen med oss för att sedan sova en natt i vår stuga.
Vi bestämde tider då vi träffades alla för fika och lunch. I varuhuset försvinner alla åt olika håll, det går inte att följas åt. Ibland ser man en illgrön vimpel och hinner byta några ord.
Lätt att hitta sin vagn när man lämnat den för att titta på något vid sidan om.
Det är mycket som skall köpas förutom bakplåtspapper, plastpåsar, hygienartiklar och sånt som är billigt. De flesta i gänget har barn som behöver höst- och vinterkläder, totalt 11 st barn. Min syster hade beställning på kläder till tre barnbarn vars moder inte var med på resan, alltså skulle det handlas till 14 barn. Varför inte köpa julklappar också när plånboken ändå stod på vid gavel? Papporna som var hemma med dessa 11 barn måste naturligtvis också få något. Kalsonger, strumpor, deodorant och annat smått och gott köptes hem till dem. Tur att minibussen hade stort bagageutrymme plus en takbox.
Utanför det stora varuhuset i Ullared finns andra butiker. Jag köpte ett par vinterstövlar hos Sko-Bo. På min inköpslista fanns också med "skärmaskin", för att skära papper. Mina medresenärer trodde nog inte att jag skulle hitta min skärmaskin. Men se, jag hittade den. Lantmännen har en affär där den fanns, hurra.
Vid 17-tiden var några av oss, fem stycken, färdiga med inköpen.
När några av oss var nöjda med det vi handlat, beslöt vi att åka tillbaka till stugan. Efter några timmar hade de övriga också handlat färdigt och de blev hämtade. Under tiden hade vi andra börjat förbereda middan, det blev lasagne som jag tagit med till oss alla.
När vi var mätta och belåtna, blev det visning av inköpen. Alla, i tur och ordning, plockade upp allt som de köpt och visade oss andra. Ni förstår att det tog många timmar, vi var nio stycken som handlat för många pengar. Därefter packades allt ner i väskor och påsar, det gällde att packa ordentligt med tanke på att allt skulle rymmas i bussen.
Nästa morgon efter frukost, skjutsades Göteborgsflickan till bussen. Det är inte så ofta vi träffar henne så det var härligt att hon kunde vara med oss under vår shopping i Ullared. Våra påsar och väskor packades sedan in i bussen, i bagaget och i takboxen.
Bussen packad, både i bagaget och i takboxen.
Sedan städade vi stugan och checkade ut. Vid niotiden var vi klara och färden tillbaka till Härnösand påbörjades. Som vid nerresan gjordes stopp av olika anledningar, allt gick enligt tidtabellen. Vi var hemma vid 21-tiden. Resan hade gått utan problem.
Under dessa tre dagar har vi skrattat så mycket, vi har pratat om allt och inget. Vilken lycka att ha en sån härlig familj och sån underbar släkt. Vi är alla lite tokiga, har en konstig humor som alla uppskattar. Vi kan ha roligt tillsammans, vi kan vara allvarliga och diskutera allt möjligt, vi kan vara tysta tillsammans och ändå veta att vi finns där för varandra.
Tack alla ni som var med på resan, jag ser fram emot nästa år.
Ansiktslyftning
Mitt vardagsrum har fått en ansiktslyftning med nymålat tak och nya tapeter. När jag köpte mitt radhus i december 1999 var det nyrenoverat. Tapeterna i alla rum var ljusa och neutrala, kände att jag skulle trivas med det. Med tiden kunde jag känna att det var tråkiga tapeter, speciellt i vardagsrummet. Efter lite påtryckning av mina barn bestämde jag mig för att tapetsera om. Mina döttrar erbjöd sig att hjälpa mig med det. Då de båda arbetar heltid, har familj och tillräckligt att syssla med, bestämde jag mig för att anlita en målare. En granne hade målat och tapetserat sitt hus och var väldigt nöjd med målarfirman.
I mitten av april tog jag kontakt med den firman och vi upprättade ett kontakt för arbetet. I vardagsrummet skulle taket och murkåpan över öppenspisen målas. Det skulle tapetseras där och även en vägg i hallen skulle tapetseras. Jag valde ut tapeter, fyllde i blankett om rotavdrag och fick uppgift om att det kunde ta någon månad innan arbetet kunde påbörjas. I kontraktet stod att arbetet skulle vara färdigställt innan 17 juni 2011. Det gick över en månad och jag hörde inget från firman. I mitten av juni skickade jag ett e-mail till firman och undrade när de skulle komma. Jag fick omedelbart ett svar, chefen var olycklig, han hade "tappat bort" mig. Skulle omgående kolla när de kunde komma och meddela mig det. Det hände inget, juni gick, juli kom och sen var det augusti och jag hade inte hört något. Då skickade jag ett nytt e-mail och frågade om och när de skulle komma. Fick ett snabbt svar med förslag på två datum för start. Jag valde att de kunde börja den 29 augusti. Det kändes bra, nu skulle det ske. Många tycker kanske att jag skulle ha tjatat på firman men eftersom jag inte hade känt mig stressad, tyckte jag att det inte fanns någon anledning att bråka eller tjata.
Målaren, en ung grabb ca 25 år, kom på avtalad tid på måndagen. Jag och min ena dotter hade plockat ner tavlor m.m. och flyttat möblerna till mitten av rummet. 
Snart var de gamla tapeterna bortrivna, väggarna spacklade, taket och kåpan över öppenspisen målat. Då spacklet inte torkade så fort, kunde han inte börja tapetsera förrän på torsdag. På fredag vid lunchtid var det klart.
Tapeterna som fanns i vardagsrummet hade en obestämd färg, brunbeigeflammigt kan man kanske säga. Lite svårt att se på fotot hur den såg ut, tråkig var den i allafall. 
Nu har jag vita tapeter med bladslingor i vitt, alltså vitt på vitt. Bladslingorna framträder när ljuset faller på tapeten. 
I vardagsrummet har jag ett gammalt skåp som jag fått från mina föräldrar. Skåpet är från början av 1800-talet. Det har känts som en mörk kloss i rummet och jag har funderat på att måla om det. Nu kommer vän av ordning att protestera; man målar inte om ett så gammalt skåp. Jo, det kan man göra eftersom min mamma målade det nån gång på 70- eller början av 80-talet så det var inte originalfärg på skåpet. 
Sagt och gjort, jag åkte och köpte färg och började måla. Fick måla skåpet fyra varv innan det täckte, blev mycket bra tycker jag. Till höger på bilden, bakom lampan, kan man se hur bladslingan framträder i ljuset.
Nu väntar jag på att elektrikern skall komma och sätta in fler eluttag. Jag har haft hur många skarvsladdar som helst i vardagsrummet, nu vill jag ha uttag på varje vägg. Eftersom elledningarna måste vara utanpåliggande, tapetserades rummet först.
Jag har ännu inte hängt upp mina tavlor på väggarna. Måste ha lite tid att fundera på var de skall hängas. Nu när väggarna är rena och fina, vill jag inte göra för många spikhål. Skåpet står fortfarande en bit in på golvet, skall flyttas tillbaka det när elektrikern har gjort sitt. Ångermanlandsbruden står huvudlös i hallen i väntan att få flytta tillbaka till vardagsrummet.
Jag är mycket nöjd med mitt vardagsrum. Det gjorde ingenting att arbetet blev fördröjt, jag behövde tid att gruva mig på. Ibland kan det kännas ommafallt att påbörja ett projekt. Tänk om det inte blir bra, tapeterna ser kanske helt annorlunda ut på väggen än i tapetkartan. Det finns många kanske i mitt huvud när jag skall ta ett beslut. Jag får helt enkelt beslutsångest. Sen när det hela sätts igång, då känns det bara bra. När elektrikern varit här, när tavlorna är uppe på väggarna, ångermanlandsbruden är på plats, skåpet tillbaka vid väggen, då ska jag tända en brasa i öppenspisen och sitta och njuta av mitt fräscha vardagsrum.
