somherkalurn

                                       

Idag på min förmiddagspromenad funderade jag på ensamhet sett ur mitt perspektiv. Eftersom jag inte har musik i mina öron när jag promenerar, går tankarna från det ena till det andra. Ensamhet kan vara både på gott och ont. Jag har valt att vara ensam och då är det naturligtvis enklare än om man blir ensam utan att själv ha fått bestämma. Det finns många människor som är ensamma, som inte har någon släkt. Speciellt när man blir äldre måste det vara jobbigt att inte ha barn och barnbarn eller syskon. Nu finns det personer som har släkt men som inte har någon kontakt med dem. Det är svårt att förstå det, men naturligtvis är det omständigheter som gjort att det blivit så. Jag är så tacksam för att jag har min familj och min släkt i närheten.

    
Detta är nästan hela släkten, sju personer  saknas på kortet.

Nu har det gått 11 år sedan jag flyttade till stan och blev ensamboende. Naturligtvis har det varit upp och ner under den tiden. Första tiden var jobbig, det skall jag inte förneka. Men jag trivs med att vara ensam. Tänk vad skönt att få göra precis som man vill. Jag har makten över TV-dosan, kan byta kanal hur många gånger som helst utan att någon protesterar. Jag ser mina favoritprogram, behöver inte titta på sporten om jag inte vill. Det är lätt att bli lite pedantisk när man är ensam, inte pedantisk när det gäller städning för det är jag inte. Men pedantisk när det gäller att lägga saker på rätt ställe. Har jag lagt en sak på ett ställe så ligger den kvar. Det är skönt att vara ensam och kunna bestämma när jag skall gå ut, skall lägga mig, skall köpa något eller strunta i att göra det som inte är kul. Men det är tråkigt att sitta och äta ensam, måltiderna går i regel väldigt fort. Det som gör att jag kan känna mig ensam är att inte ha någon att planera saker tillsammans med. Det kan vara frågor som "Skall jag tapetsera om i vardagsrummet? Vilken firma skall jag välja? Vilka tapeter vill jag ha? Ska jag byta bil". Det är så svårt att komma till skott och bestämma när man själv måste ta tag i saken. Jag har mina barn som jag frågar om praktiska saker, men det är i allafall jag som måste se till att det blir gjort. Det kan också kännas ensamt när jag tittar på ett TV-program, läser en bok eller tidning och känner att jag vill kommentera något. Som det är nu så får mina två katter vara bollplank, men tyvärr struntar de fullständigt i vad jag säger. Jag kan ibland känna lite avundsjuka när jag hör ett par planera saker tillsammans. Avundsjukan är ändå inte så stor så den blir jobbig, det är bara en liten tagg som sticker till.

För mig är fördelarna att vara ensam större än nackdelarna så jag kommer att fortsätta att vara ensamboende. Skulle prinsen komma ridande över gräsmattan på en vit häst, skall jag naturligtvis ta en funderar om han får komma in. Men när jag tänker efter så är jag är lite rädd för hästar, så förmodligen får han rida vidare.