Jag är arg på den som tog min stubbe. Stubben har jag haft i flera år, min pappa tog hem den från USA (tror jag) när han var där och hälsade på vår bror. När pappa dog tog jag hand om stubben. Den har inget ekonomiskt värde, men jag tycker om den helt enkelt.
Stubben är ihålig, det är bara barken som håller ihop den. Jag använder den som ytterkruka ute på sommaren. Förra sommaren hade jag prydnadsgräs i den, gräset och stubben passade bra ihop.
I onsdags åkte jag hemifrån på morgonen för att hjälpa till på Wedins trädgård. Tittade förmodligen inte åt det håll där stubben stod, så jag vet inte om den försvann på natten eller under dagen. På eftermiddan när jag kom hem, låste upp dörren och skulle gå in, såg jag att stubben var borta. Du ser tomrummet i mitten bland stenarna till vänster om ytterdörren, där har den stått.
Först trodde jag att det var nån av mina kära grannar som skojat med mig. Men det visade sig att ingen hade tagit den eller sett till den. Vi kollade runt husen men ingen stubbe syntes till nånstans.
Nu tycker ni kanske att jag gör en höna av en fjäder. Men det är inte förlusten av stubben som gör mig mest besviken. Jag blir besviken över att någon kan gå och ta en sak från en tomt. Det har ingen betydelse om det är en liten billig sak eller en dyrbar sak. Man går inte in på andras tomter och tar saker. Om det är ett barn som tagit hem stubben, måste väl föräldrarna fundera på var den kommer ifrån. Är det en vuxen som tagit den, är det ännu mera upprörande. Hur skall våra barn lära sig rätt och fel om vi vuxna inte kan hålla fingrarna i styr?
Jag förstår att stubben inte kommer tillbaka. Men jag vill kunna lita på folk, jag vill ha saker ute över natten utan att de skall försvinna. Vill inte bli misstänksam när någon främmande går förbi. De flesta människorna kan man lita på. Tyvärr finns det rötägg som gör att vi misstror varandra.
