somherkalurn

I höstas satte jag krokuslök i en balkonglåda. Kunde se framför mig hur det skulle se ut till våren när krokusen blommade. Lådan fick stå ute under vintern. Snön kom och lade sig som ett täcke över lådan. När snön äntligen började tina, gjorde den det först vid väggen där lådan med lökarna stod. Så fort snön var borta, tittade krokusbladen upp. Det verkade som de flesta lökarna hade överlevt vintern. Jag tyckte att de växte sakta, men skyllde på den sega våren. Efter ett tag ställde jag fram lådan på altanen.

 

 

Men det hände ändå ingenting, ingen knopp syntes. Jag synade bladen noga. Såg då att de verkade skadade, nån måste ha ätit på dem. Jag har aldrig sett råddjur eller harar i mitt radhusområde, har dessutom staket runt min lilla tomt. Trodde inte att de kunde vara krokusätarna. Kunde det vara sniglar? Nej, några sniglar har jag inte sett än. Funderade på om lökarna hade drabbats av nån sjukdom eller var det jorden som inte passade.

 

En dag när jag satt ute på altanen och tog en kopp kaffe, såg jag vem som åt på mina krokusar. Det var min egen katt, Sesste. Kunde väl inte misstänka henne, hon är ju en familjemedlem. Men som ordspråket säger; i de lugnaste vattnen går de största fiskarna. Det ordspråket passar kanske inte till just det här, men jag hittar inget bättre.

 

 

Måns, ett av mina barnbarn, sådde kattgräs i en kruka och gav till Sesste. När jag visade henne gräset, provåt hon några strån. Men jag misstänker att hon vill äta upp krokusbladen först och ha Måns gräs till efterrätt för gräset står nästan orört.