somherkalurn

1943 föddes min bror, jag 1944, nästa flicka 1949 och sista flickan 1953.



När min bror föddes fick mamma och han vistas på Örnsköldsviks sjukhus några månader då de inte mådde bra före och efter förlossningen. Efter några månader blev mamma gravid igen. På grund av hur den första graviditeten hade varit, tyckte läkaren att den här borde avbrytas. Det var säkert ovanligt att en läkare på den tiden rådde en kvinna till abort. Vilket tur att det inte blev så, tänk om jag inte skulle ha funnits. Men jag föddes och mådde hur bra som helst. Fast jag var lillasyster tog jag hand om min bror. Om vi fick nånting såg jag alltid till att han fick först. Det sägs att jag sa: "bara Göran får så är det bra". Det tog lite tid för min bror att växa till sig, jag var välmående redan från början. Många gånger under min uppväxt fick jag höra att jag var rejäl och präktig. Det var beröm, man skulle inte vara smal och tanig. Så hela mitt liv har jag varit rejäl och präktig.
På bilden är vi på väg från pappas snickeri till mormors hus med ved.



Vår lillasyster föddes när vi äldre syskon var fem respektive sex år. Det måste ha varit jobbigt för mamma att ha tre barn i en liten lägenhet utan vatten och avlopp. När vår lillasyster var åtta månder fick vi kikhosta alla tre, det var november/december (vår lillasyster var född i mars). Tänk vilket jobb att ta hand om all tvätt som blev när tre barn kräktes av hostan. Det fanns inte rinnande vatten i huset, inte heller nån tvättmaskin. Förmodligen hade de inte så mycket sängkläder att byta till. Under varmare perioder tvättades vittvätten nere vid ån, ca 500 meter från huset. Men hur gjorde mamma under vintern? Vår lillasyster höll inte på att klara av kikhostan eftersom hon var så liten. Jag har inget minne från tiden då lillasyster var baby. Då hon var fem år yngre än jag, hade vi inte så mycket sällskap av varandra. Hon kunde läsa väldigt tidigt och det var ett problem för mig. Jag fick inte ha mina böcker ifred. Hon gömde dem för mig då hon inte hade läst klart. Det här var innan hon började skolan. När hon skulle börja första klass fick hon hoppa över den och börja i andra klass direkt. Det var mycket tufft för henne. När det gällde undervisningen klarade hon av det, men hon fick jobbigt med kamrater då hon var ett år yngre än de andra i klassen.


Sist kom då minsta flickan. Jag var då nio år och tyckte för det mesta att det var roligt med en levande docka. Det var roligare att passa henne än hennes syster som var fem år. När jag och min kompis tyckte att det var dags för henne att börja gå, band vi ett rep runt hennes midja och höll i var ända av repet och drog. Vi lyckades inte lära henne, hon gjorde det själv senare. När min bror och jag arbetade med att kratta gravarna på kyrkogården fick vi ha lillasyster med oss. Hon kunde inte gå och vi placerade henne på nån grav en bit bort. Där fick hon sitta med en hink och spade och leka tills det var dags att kratta den graven. Då lyfte vi henne till nästa grav. En gång när vi kom för att lyfta bort henne, såg vi hur gravstenen började tippa. Nån av oss, kommer inte ihåg vem, hann fram och rycka undan henne innan stenen föll platt till marken. Det var riktigt otäckt.


Jag är lyckligt lottad som fått växa upp med flera syskon. Visst har vi bråkat många gånger, precis som de flesta syskon gör. När vi blev äldre var det väl under vissa perioder som vi inte hade så mycket kontakt med varandra. Tyvärr är en av mina systrar inte längre i livet. Det är så sorgligt att ett syskon inte finns, att hon fattas oss. Mina två syskon som jag har kvar har jag ständigt kontakt med. Min bror bor i Kalifornien så vi träffas väldigt sällan. Vår kontakt har vi via internet och per telefon. Min syster är min bästa vän som jag har daglig kontakt med.