Kärt barn har många namn

Varför säger man att kärt barn har många namn? Jag har bara ett förnamn. Min mamma, hennes syskon och min mosters barn har också bara ett namn. Mina barn, min systers barn har ett namn (förutom sonen). Hälften av mina barnbarn har ett förnamn, de andra har fått två namn. Skulle vi som bara har ett namn inte tillhöra kategorin "kärt barn"? 

Nu är min tolkning av ordspråket att det inte är "dopnamnen" som räknas som många namn. Det är kanske alla typer av smeknamn vi fått; gullunge, älsklingsbarn, tösen, gopojken och tusen andra smeknamn. Kan berätta att jag faktiskt har ett smeknamn, det användes när jag var barn. Jag kallades för Fräskekke, undrar varför.
Men vare sig vi har ett namn, många namn, inget smeknamn eller många smeknamn så hoppas jag att vi alla tillhör kategorin "kärt barn". 

Oktober 1957 flyttade vi till Härnösand, pappa hade fått jobb som domkyrkovaktmästare. Jag hade gått de första månaderna av sjunde klassen i Ullånger och var nu livrädd för att börja i en ny skola. Johannesbergsskolan låg granne med vår bostad så vi antog att jag skulle gå där. Det visade sig att när man började sjunde klass skulle man välja inriktning. Vi fick välja på hushållslinje (för flickorna) eller kontorslinje, jag valde kontorslinjen. Den var naturligtvis inte på Johannesbergsskolan utan på Ängeskolan (nuvarande Franzénskolan). Så efter en dag på Johannesberg fick jag gå till Ängeskolan. Ännu en ny skola, fruktansvärt  tyckte jag. 


Ni undrar kanske vad det här har att göra med "Kärt barn....". Jag skall komma till det nu. Vår klassföreståndare, en man i medelåldern, hälsade mig välkommen till klassen. Han frågade vad jag hette och jag talade om det. Då frågade han om jag hade fler namn, jag svarade: "bara Kerstin". Han säger då: "kallas du för bara eller för Kerstin". Hela klassen skrattade och han också. Jag blev förmodligen röd i ansiktet och grinfärdig. Den gången hade jag velat haft två förnamn så han inte skulle ha kunnat göra sig löjlig över mig. Det är kanske inte en stor sak, men för mig som var ny, rädd och ensam så satte det spår. Jag tror inte att jag nån gång under sjunde klass räckte upp handen och svarade på nån fråga, var rädd att de skulle kunna skratta åt mig igen. En gång i matsalen fick vi nån mat som inte var god. Då sa jag på Ullångersmål: "vicken nåken mat". Alla skrattade, inte jag. Det lärde mig att inte säga för mycket, ingen skulle skratta åt mig.

Det som kommer nu är en utvikning från rubriken, men det är lätt att komma in på stickspår.

Vår klass delades när vi började i åttan, det blev då enbart flickor i klassen. Anledningen var att det fanns många stökiga barn i sjunde klass, men inte blev det bättre med 30 flickor i samma klass. När vi började nionde klass delades klassen igen, då blev det blandat pojkar och flickor. Jag kommer inte ihåg vilka som gick i min klass i sjuan och åttan. Nionde året var ett frivilligt skolår och det blev ett något lugnare år, kanske på grund av att det var frivilligt och att vi var lite äldre. Mina tre år på skolan har jag nästa förträngt. 

Nu ska ni inte tycka synd om mig, jag har klarat mig bra, känner inte att jag blev mobbad. Men jag trivdes aldrig på skolan i Härnösand, det var en lättnad när skoltiden var slut. Året efter nian gick jag ett år på yrkesskola, Kontor och Distribution. Där hade jag inga problem med kamrater, trivdes jättebra med allt.

Kommentarer
Postat av: Söstra

Fy sjutton! Jag blir så upprörd fast det var länge sedan. Du blev utsatt för psykiskt övergrepp! En lärare som "välkomnar" en ny elev som är 13 år på det sättet, fy skäms på honom säger jag bara. Lustigt att du läste kontor- och distributin. Det gjorde jag också åren 72-74. Och har haft mycket nytta av den utbildningen.

2011-03-05 @ 19:56:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0