somherkalurn

Att vara barn till kyrkvaktmästaren var som att vara barn till vem som helst. Men det fanns några fördelar. När jag var barn, bollade flickorna. Först använde man två bollar, när man blev skickligare använde man tre bollar samtidigt. Bollarna kastades mot en vägg efter ett speciellt schema. Jag har för mig att det var tio olika spel i en serie. De första var enkla, sedan blev det svårare allt eftersom. Man kastade bakom ryggen, under benet m.m. Det var en fördel att ha en slät vägg att kasta mot och det hade jag. Kyrkväggen var helt underbar att kasta mot, bred, slät och hög.

Det fanns en lång kälke som användes under vintertiden att dra kistor mellan gravkapellet och kyrkan. Vi barn använde kälken och åke utför backarna med den, det rymdes många på den.

Det fanns också en gammal begravningsvagn som hade dragits av hästar, en stor svart vagn med fransar och tofsar. Vagnen förvarades i det gamla kyrkstallet och där lekte vi indianer och cowboy och vagnen var diligiens.



Vi klättrade ofta upp i kyrktornet, utsikten var fin. Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde där, det kanske min bror kommer ihåg och kan skriva en kommentar om det.



Vid ett tillfälle när pappa grävde en grav, kom det fram skelett från en gammal grav. Min bror tog då hem ett kranium och satte det i sitt fönster. Det var sommar och vi sov på "storvinden" där vi gjort iordning rum till oss. På natten drömde min bror att det var mycket flugor i rummet och kraniet försökte äta flugorna, den gapade och försökte tugga flugorna som flög ut och in genom munnen. På morgonen gick han tillbaka till kyrkogården med kraniet.

Nu tänkte jag berätta lite om kyrkoherden som fanns i Ullånger under den tid pappa var kyrkvaktmästare där. Det var en stor (till växten) och bestämd man. När det var regementets dag i Ullånger 1955 hade kaptenen ett förslag  att biskopen skulle komma och förrätta korum. Kyrkoherden blev upprörd över detta och utmanade kaptenen på armbrytning. Kyrkoherden vann och fick förrättade korumet. Kaptenen visste inte att kyrkoherden hade varit svensk mästare i fribrottning.



Som en liten avvikelse kan jag berätta att jag kommer ihåg regementets dag. Det gick av stapeln i vår grannby Klappsta, kanske 700 - 800 meter från vårt hem. Jag och min kamrat var där och tittade, det var väldigt spännande med alla soldater, hästar, vagnar och vapen. Några soldater pratade med oss och frågade om vi hade några systrar. Jag svarade att det hade jag, soldaterna blev väldigt intresserade. Men deras intresse svalnade snabbt då de fick veta att systrarna var två respektive sex år.

Åter till kyrkoherden. Det hände emellanåt att det kom paket med bussen till kyrkoherden. Paketen lämnades på vårt mjölkbord vid riksväg 13. Kyrkoherden sade till min bror eller mig att vi skulle hämta paketet och gå med det till prästgården som låg ca 500 meter från vårt hem. Som tack för hjälpen fick vi en sockerbit eller en bit tunnbröd med sirap på.

Jag gick i söndagskolan som hölls av kyrkoherden i kyrkan. När jag blev lite större ville jag sluta i söndagskolan. Mamma och pappa gick med på det och jag stannade hemma på söndagmorgonen. Men kyrkoherden godtog inte detta, han kom och hämtade mig och tog mig med till kyrkan.

I dag tror jag inte att folk har lika stor respekt för kyrkoherdar, läkare, sjuksköterskor, lärare m.m. som det var när jag växte upp. Man kan inte bedöma folk efter deras titel, under den finns ju människan som alla är olika.