somherkalurn

Jag antar att de flesta känner igen sångtiteln i min rubrik, kanske inte de yngre läsarna. Det är ett skillingtryck från början av 1900-talet. Sången handlar om en liten flicka som har TBC och kommer till sjukhus där hon senare avlider. Lapp-Lisa sjöng in den 1948 och Maritza Horn 1978. Nu är det inte det jag skall skriva om idag utan det gäller mig själv i slutet av 1940-talet.

Som liten låg jag på sjukhus två gånger. Tror att jag var runt fem år gammal den första gången. Jag hade problem med öronen och fick åka till Sollefteå sjukhus. Mina föräldrar fick inte vara med mig där utan de måste lämna mig och åka hem. Jag har väldigt lite minnen från tiden och de minnen jag har är ganska diffusa.

Jag minns iallafall sängen jag låg i och att vi låg flera på salen. Det är inte jag som ligger i sängen på bilden men jag tror att det såg ut så. Min närmaste sänggranne var en pojke som jag var väldigt rädd för. Jag hade fått en nallebjörn som var med mig på sjukhuset. Pojken tog nallen och slet av den huvudet. Nästa minne från den sjukhusvistelsen är när mamma och pappa hämtar mig. Mamma hade köpt en hatt, en röd sammetshatt med brätte som hade ett sidenband runt kullen, bandet hängde ner en liten bit på ryggen.

Nästa gång jag fick åka till sjukhus var jag sex år. Då hade jag fått scharlakansfeber och blev inlagd på Örnsköldsviks sjukhus. Under tiden jag låg där fick mamma sanera vår bostad. Allt skulle tvättas och lägenheten skulle skuras. Tänk vilken skillnad när barnen får scharlakansfeber idag, de får penicillin och vara hemma från skolan några dagar.

Jag har inte heller så mycket minnen från den vistelsen. Min mormor hade haft ett fosterbarn under flera år. Den flickan var nu vuxen och bodde i Örnsköldsvik. Hon kom till sjukhuset och lämnade en godispåse till mig. Hon fick inte träffa mig för jag låg på en isolerad avdelning. Mamma berättade att när hon och pappa kom för att hälsa på mig fick de stå utanför rummet och titta på mig genom en glasruta i dörren. Vilken fruktansvärd upplevelse det ska ha varit, både för dem och för mig. Jag antar att det hade varit bättre om de inte kommit. Ett litet barn på sex år får se sina föräldrar genom en glasruta och sen se hur de går därifrån och barnet inte får följa med.

Jag vet inte om det kan bero på att det var hemska upplevelser som gör att jag inte kommer ihåg nästan nånting från sjukhusvistelserna. Det jag kommer ihåg är hatten, nallen som pojken förstörde och godispåsen. Jag måste ha förträngt resten. Eller kanske det beror på att det är 60 år sedan det hände och att det är därför jag inte minns så mycket.

Det är tur att saker ändras med tiden. Nu får föräldrarna vara tillsammans med sina barn på sjukhuset. Så allt var inte bättre förr som vissa säger.