somherkalurn

När jag gått åtta år i grundskolan plus ett frivilligt nionde år, gick jag ett år på yrkesskolan i Härnösand, en detaljhandelskurs. Årskurs sju till nio var jobbiga år för mig. Jag har inte så mycket minnen från den tiden, har nästan förträngt åren. Jag var inte mobbad men jag kände mig aldrig riktigt hemma i skolan. Detaljhandelskursen på yrkesskolan innehöll både affärs- och kontorsutbildning och klasskamraterna var i min ålder eller äldre. Det var ett trevligt år, helt annorlunda än åren före.

När utbildningen var avslutad sökte jag jobb. Det här var 1961. Jag fick arbete på en gång, det var i en bosättningsaffär i Härnösand. I affären såldes glas, porslin och prydnadssaker av fin kvalite. Det visade sig att damen som ägde affären var en mycket bestämd dam och kanske inte den allra trevligaste affärsinnehavaren. Hon hade svårt att behålla anställda, ingen stannade särskilt länge. Det var mitt första arbete, jag var 17 år och väldigt blyg. Jag klarade av en månad där, sen slutade jag. Kommer ihåg att jag inte vågade gå tillbaka och hämta min lön utan min bror och en kamrat till honom hämtade ut lönen åt mig.

Fick ett nytt arbete på en gång efter bosättningsaffären. På den tiden var det inte svårt att få ett arbete. Mitt nya jobb var på Carl I Isakssons AB, en grossistfirma som sålde livsmedel till affärer runt om i länet. Jag var anställd som det står i mitt betyg: "Fröken Berglund har deltagit i faktureringsarbete (Rheinmetall och adremasystem) samt förekommande kontors- och kollningsarbete." 

Jag blev kvar i två år och trivdes rätt bra. Men jag kände att jag skulle vilja göra något annat. Därför sökte jag till Hola Folkhögskola. Utbildningen jag sökte var en tvåårig teoretisk kurs. Jag kom inte in på den men blev erbjuden att gå en ettårig praktisk kurs. Jag tackade ja till detta och i augusti 1963 började mitt nya liv.

På Hola delade jag rum med en tjej från Härnösand, Ulla. Vi som gick i praktiska kursen bodde i Bikupan, som huset kallades. Flickor och pojkar bodde inte i samma hus. Man fick inte heller besöka eller ta emot besök av det motsatta könet mer än några timmar under helgen. Totalt gick det ca 120 elever på Hola, uppdelat på allmänpraktiska - 25 stycken, första och årskursen på teoretiska linjen - ca 100 stycken. Vår klass bestod enbart av flickor, de andra klasserna bestod av både flickor och pojkar.



Det här var mina klasskamrater.

Ämnena i den praktiska kursen bestod av både teoretiska och praktiska ämnen. Vi läste bl.a. svenska, engelska, samhällslära, matematik och psykologi under halva tiden. Resterande tid undervisades vi i hemkunskap, sömnad och vävning.

I hemkunskap hade vi fru Olsson som lärare. Det var en medelålders rejäl kvinna. Hon hade alltid ett hemmagjort ordspåk till det mesta. Hon kunde säga; "Visa mig din disktrasa och jag skall säga vem du är". Nästa gång kunde det vara; "Visa mig ditt köksgolv och jag skall säga vem du är".


En dag i skolköket, jag är en av dem som serverar.

I vävning fick vi lära oss att sätta upp en väv, fick väva bl.a handdukar, dukar och en pläd. Jag har glömt namnet på vår lärare, tror att hon hette Eva. 

Läraren i sömnad hette Maja Näs. Vi fick brodera, sy kläder efter mönster, knyppla om vi ville plus säkert annat också som jag glömt. Maja var i medelåldern, ogift och vegetarian. Hon var den som organiserade det årliga luciafirandet. Jag var med i skolans kör, hade ljust hår och många tyckte att jag skulle passa som lucia. Men se det tyckte inte Maja, hon ville inte ha med mig i tåget överhuvudtaget. Jag hade nämligen på sylektionerna sytt en svart klänning "den lilla svarta". Det var en snäv lite urringad klänning som jag skulle ha när jag gick ut och dansade hemma i Härnösand. Maja ansåg att klänningen var utmanande och omoralisk, därför fick jag inte vara med i luciatåget.

  
Detta är luciatåget jag inte platsade i.

Varje morgon var det morgonsamling i aulan innan skolarbetet startade. Vi sjöng också mycket på skolan, ofta innan en lektion började valde vi ut en sång vi ville sjunga. En flicka som gick i min klass var lite speciell. Hon var dotter till en kantor, umgicks inte så mycket med oss andra, var ordentlig och pryd. Hon reagerade på en sång som vi sjöng, hon blev alldeles röd i ansiktet och vägrade sjunga med. Det var sången Flicka från Backafall, versen där de här raderna ingår:
 
"tänk då att jag är en yr ollonborr,
som utan lov tar en törn mot din tinning,
och - medan du med små händerna slår -
letar sej ner under bluslivets linning"

Det var en härlig tid på folkhögskolan. Jag trivdes både med skolan och med att bo på "internat". Många av oss åkte inte hem till helgerna utan stannade kvar på skolan. Vi som var kvar träffades på lördagkvällarna i ett samlingsrum och dansade till grammonmusik eller satt bara och pratade.

Några gånger ordnades filmvisning i gymnastiksalen. Den enda film jag kommer ihåg var Sorbas Dans. Ibland var det samkväm där elever och lärare stod för underhållningen.

  
Jag platsade inte i det här luciatåget heller, det ingick i ett luciasamkväm. 

Vi flickor som bodde i samma korridor umgicks mycket på fritiden. Det fanns en affär, en kiosk och en korvkiosk i Prästmon på den tiden. Många av oss hade inte mycket pengar att röra oss med så vi var inga storkunder. Vi gick ofta till korvkiosken och köpte ett grillat korvbröd med senap och ketchup. Tror inte att korvgubben gillade det så mycket. Föräldrarna till en av flickorna hade en lanthandel i Kårböle. När hon hade varit hemma på besök, kunde hon ha med sig godsaker från affären. Hon delade alltid med sig till oss andra i korridoren, det var populärt.


Det här är en natt när vi tog ut våra madrasser och sov i korridoren. Bilden är lite suddig, tog med den bara för att visa att vi alla hade papiljotter i håret. Man lade upp håret på kvällen och sov i hårda, vassa papiljotter hela natten. 

När andra terminen började gå mot sitt slut, anmälde jag mig som arbetssökande på arbetsförmedlingen i Härnösand. En dag fick jag ett meddelande från rektorsexpeditionen att jag skulle infinna mig där. Blev naturligtvis väldigt nervös, visste inte varför jag blev kallad till expeditionen. Det visade sig att en herre vid namn Werner Goetzinger ville träffa mig. Han var chef för Arbetsvården inom Länsarbetsnämnden och behövde en kontorist. Han hade själv gått på Hola folkhögskola som ung och när han kollade på arbetssökande hittade han mitt namn och såg att jag gick på Hola. Han brydde sig egentligen inte om vad jag gjort tidigare eller mina betyg, Hola var det som gjorde att jag blev anställd.

När mina barn var små kunde dom be mig: "mamma, berätta om Hola". Då berättade jag om allt tokigt vi gjorde, om bus och om spännande saker som hände på skolan och när vi var lediga. Barnen tyckte det var så roliga historier. Men jag berättade inte allt för dem, en mamma har rätt att ha hemligheter för sina barn.

Mitt år på folkhögskolan glömmer jag inte. Innan jag började folkhögskolan var jag mycket blyg och hade väldigt dåligt självförtroende. Jag växte under tiden jag gick där, lärde mig en hel del om livet. Mitt självförtroende stärktes och min blyghet blev lite mindre. Jag fick också många nya vänner. För några veckor sedan åkte jag på en båttur med Ådalen III tillsammans med en av mina klasskamrater från Hola. Vi brukar ringa till varandra några gånger per år och träffas ibland. Det var ungefär 15 år sedan vi träffades sist, men det är lika roligt varje gång. Naturligtvis måste vi då prata om Hola. Hon har kontakt med flera som gick på skolan samtidigt som vi.