somherkalurn

En dag när jag åkte till Stigsjö hade slåttern börjat, en traktor var i full gång med att slå hö på en åker. Jag kom då att tänka på vilken skillnad det är på arbetet med hö förr och nu. Idag är det sällan man ser en häst som drar en slåttermaskin, det är traktorer som gäller. Höhässjor är sällsynta, istället är det höbalar som ligger som stora mashmallows ute på åkrarna. 



Om man jämför dessa två bilder, visst ser den nedre bilden mycket trevligare ut.



När jag var barn var hela familjen involverad i slåttern, stora som små. Hästen gjorde det stora arbetet med att dra slåttermaskinen och räfsa ihop det slagna höet. Alla diken skulle dessutom slås för hand med lie och höet skulle räfsas upp för att sedan hässjas. Barnen fick hjälpa till med att räfsa och att bära höet till hässjorna. Vilken belöning det var när någon kom med fikakorgen. Alla som varit med och en varm sommardag suttit vid en höhässja och druckit kaffe eller saft, vet hur gott det smakade.

För den som hade många kor och behövde mycket hö, kunde det ta många dagar innan allt hö var hässjat. Sen var det bara att hålla tummarna för att vädret skulle bli bra. Om det blev regn kunde höet förstöras eller åtminstone bli mindre näringsrikt för korna.

När höet hade torkat var det dags för att köra in det på logen. Då började det roliga, man fick åka hölass. Jag kan känna känslan av det stickiga höet, vagnen som slängde hit och dit, det gällde att hålla i sig så gott det gick. När höet var urlastat och indraget på logen, gick den tomma vagnen tillbaka till åkern för att fyllas igen. Sen var alla ungar uppe på hölasset på nytt.



Här åker vi hölass i slutet av 40-talet. Bilden är tagen i Skidsta, nedanför vårt hus som ni ser i övre högra hörnet.  Längst till vänster på kortet sitter min bror, nästa person är grannflickan Gerd och deras hund, sedan kommer jag. Margit sitter bredvid mig och efter henne sitter Kurt.

När vi i början av 50-talet flyttade till Vallen, hade vår familj bara några kor och inte så stor loge, det gick inte att hoppa i höet där. Men vår närmaste granne hade många kor och också mycket hö. Där kunde vi vara i höet och leka och sova över. Vi gjorde också kojor i höet med gångar som gick från koja till koja. Vi sov i höet, det var spännande. Vi kunde vara många som sov över tillsammans.

I mitten av 60-talet kom jag in i en bondefamilj. Mina dåvarande svärföräldrar hade jordbruk och där var jag med då höet hässjades. Längre fram skaffade svärfar en hövändare och höet hässjades inte längre. Det vändes flera gånger på åkern tills det var torrt och "hösvansen", som ni ser på bilden, tog höet direkt från åkern och körde in det på logen. Det fanns ingen möjlighet att åka med, hölassens tid var ute. 



I slutet av 70-talet tog jag och min dåvarande man över jordbruksfastigheten. Mina barn har därför fått uppleva att hoppa i hö och sova med en massa kamrater i höet. På 80-talet skaffade vi en maskin som gjorde höbalar och då gick det inte längre att leka i höet som tidigare.

Så här såg det ut i ladan när löshöet ersattes med höbalar.  



Att det var bättre förr stämmer inte alltid. Numera går allting fortare, det behövs inte lika många personer för att skörda och ta rätt på hö. Jag ser det med nostalgiska ögon, kommer ihåg det roliga. Det är lätt att glömma slitet som var varje sommar med höbärgningen.