somherkalurn

I en tidigare blogg skrev jag om "Min barndoms mat" och det framkom då att jag inte ihåg vad jag åt som barn. I och med att jag skriver om min barndom, dyker små minnesbilder av ditt och datt upp som jag nu skall försöka återge.

En gång när jag var ca 10 - 11 år gammal, cyklade jag och min pappa till Nordingrå. När vi kom fram till Kiörningsgården, stannade vi för att fika. Kiörningsgården är ett gammalt pensionat i Nordingrå, har funnits över 75 år. Bara det att vi skulle fika där var stort för mig. Pappa beställde kaffe till sig och saft till mig och till det en tekaka med ost. När det serverades fick vi kniv och gaffel. För mig var det konstigt att äta smörgås med kniv och gaffel, hade aldrig sett det förut. Men eftersom vi fick redskapen, föll det mig inte in att man kunde äta med händerna utan jag åt med kniv och gaffel.

Första gången jag åt glass kommer jag också ihåg, det måste ha varit i början av 50-talet. Vår moster och morbror hade ett hotell i Torrom, hotell Lindfors. En gång när vi var där, hade moster Selma bröllopsgäster som skulle få glass till efterrätt. Vi fick då äta upp glassen som blev över när gästerna fått sitt. Morbror Edvard sålde dricka, Risingsbo dricka. Han hade lager i ett uthus och körde ut därifrån till olika kunder. Det var fantastiskt att få en hel dricka själv.

Det var spännande att vara i Torrom, hotellet var jättestort tyckte vi barn. Jag vet inte hur många gäster de kunde ha, tror inte att det var många övernattande gäster. På övervåningen var det uppstoppade fåglar överallt. I köket, som var både hotellkök och familjens kök, fanns en stor fågelbur med levande fåglar, finkar. Det var ett vanligt kök, inte stort med tanke på att det skulle lagas mat till hotellgäster. Undrar vad hälsovårdsnämnden skulle ha tyckt om att det fanns levande fåglar i ett hotellkök? I källaren hade morbror Edvard en klädaffär för män. Vem som skötte den vet jag inte. Moster Selma hade hotellet och familjen och morbror Edvard körde ut dricka.

Sparris åt jag första gången när jag min kusin Rulle gifte sig. Bröllopsmiddan hölls på Björkudden och det var många gäster. Jag tyckte att sparrisen smakade illa, kunde inte äta upp den. Samma helg som bröllopet ägde rum, bodde en stor artist på Björkudden. Ni yngre kanske inte kommer ihåg Robertino, en italiensk ung sångare. Han var mest känd för sången O Sole Mio. Robertino reste runt i landet och sjöng, hade naturligtvis med sig en manager. Robertino såg bruden och ville sjunga för henne, men det fick han naturligtvis inte göra för managern. 

Göran och jag äter bröllopsmiddag när Rulle och Majlis gifter sig.

Byn Klappsta ligger granne med kyrkan. Mamma och pappa umgicks med de som bodde i Klappsta. Bland annat bodde det två systrar där, Hanna och Hilma. Hanna hade haft polio som barn, hennes ena arm var förlamad. Hon kunder nästa inte använda den. Men Hanna var en baddare på att baka och mamma fick hjälp av henne när det skulle bakas till jul. Jag kommer ihåg en kaksort som hon bakade och det var Uppåkra. Den veks ihop så det blev som ett lock. Kakan är den som ligger längst fram på bilden. När jag har smakat Uppåkra som vuxen, har den inte smakat så gott som tant Hannas kaka.

När jag gick i skolan i Ullånger var det alltid fint väder på examensdagen. När vi kom hem från skolan åt vi cornflakes och mjölk som smakade sommar. Det är konstigt att cornflakes inte smakar så idag. Nu tror jag inte att det var fint väder varje år och inte heller åt vi cornflakes varje gång när vi kom hem. Men jag vill ha den känslan kvar.

Kommer ihåg när jag fick min första reservoarpenna. I skolan hade vi bläckpennor som man doppade i ett bläckhorn. Det blev lätt plumpar när man skrev. Det var en revolution att få reservoarpenna som man drog upp bläcket i pennan och slapp doppa. Tyvärr fick man inte använda reservoarpennan i skolan, det var för nymodigt. Efter några år hade alla den sortens penna och bläckpennan var ett minne blott.

  

Vissa höstdagar kan jag känna igen lukten som jag kände när vi flyttade till Härnösand 1957. Vi flyttade i början av oktober och det doftade höst, bilar och en massa andra okända dofter. Det doftade både gott men ändå väldigt främmande.

En gång kom min kusin Maj-Britt och hälsade på mig, hon bodde i Ullånger och hade åkte buss till Härnösand. Hon var något år äldre än vad jag var och vi brukade träffas ibland. Vi var kanske 14 - 15 år och inte vana att äta på restaurang. Mamma hade gett oss pengar och vi skulle gå på Tempo och äta. Det var naturligtvis en upplevelse för oss. Men det var inte så enkel som vi trodde att det skulle vara. Vi hade tänkt äta potatismos och korv, men det fanns inte på matsedel. Det stod potatispuré och inte potatismos. Vad var potatispuré? Nu kommer jag inte ihåg hur det slutade. Kanske beställde vi potatispuré och fick vad vi ville eller så åt vi något annat.

Då kommer jag ihåg något annat när det gäller potatismos. En gång kom farbror Gösta och faster Anna och hälsade på oss. Mamma skulle då bjuda på mat och hon gjorde hemlagad potatismos. När vi hade ätit säger jag till henne att pulvermos var mycket godare. Hon blev arg på mig eftersom jag sade det när släktingarna hörde på och för att jag klagade på hennes mat. Idag kan jag förstå henne, pulvermos är ju inte gott. Dessutom vill man inte höra att maten man lagar inte smakar bra.