Minnesbilder av ditt och datt
En gång när jag var ca 10 - 11 år gammal, cyklade jag och min pappa till Nordingrå. När vi kom fram till Kiörningsgården, stannade vi för att fika. Kiörningsgården är ett gammalt pensionat i Nordingrå, har funnits över 75 år. Bara det att vi skulle fika där var stort för mig. Pappa beställde kaffe till sig och saft till mig och till det en tekaka med ost. När det serverades fick vi kniv och gaffel. För mig var det konstigt att äta smörgås med kniv och gaffel, hade aldrig sett det förut. Men eftersom vi fick redskapen, föll det mig inte in att man kunde äta med händerna utan jag åt med kniv och gaffel.
Första gången jag åt glass kommer jag också ihåg, det måste ha varit i början av 50-talet. Vår moster och morbror hade ett hotell i Torrom, hotell Lindfors. En gång när vi var där, hade moster Selma bröllopsgäster som skulle få glass till efterrätt. Vi fick då äta upp glassen som blev över när gästerna fått sitt. Morbror Edvard sålde dricka, Risingsbo dricka. Han hade lager i ett uthus och körde ut därifrån till olika kunder. Det var fantastiskt att få en hel dricka själv.
Det var spännande att vara i Torrom, hotellet var jättestort tyckte vi barn. Jag vet inte hur många gäster de kunde ha, tror inte att det var många övernattande gäster. På övervåningen var det uppstoppade fåglar överallt. I köket, som var både hotellkök och familjens kök, fanns en stor fågelbur med levande fåglar, finkar. Det var ett vanligt kök, inte stort med tanke på att det skulle lagas mat till hotellgäster. Undrar vad hälsovårdsnämnden skulle ha tyckt om att det fanns levande fåglar i ett hotellkök? I källaren hade morbror Edvard en klädaffär för män. Vem som skötte den vet jag inte. Moster Selma hade hotellet och familjen och morbror Edvard körde ut dricka.
Sparris åt jag första gången när jag min kusin Rulle gifte sig. Bröllopsmiddan hölls på Björkudden och det var många gäster. Jag tyckte att sparrisen smakade illa, kunde inte äta upp den. Samma helg som bröllopet ägde rum, bodde en stor artist på Björkudden. Ni yngre kanske inte kommer ihåg Robertino, en italiensk ung sångare. Han var mest känd för sången O Sole Mio. Robertino reste runt i landet och sjöng, hade naturligtvis med sig en manager. Robertino såg bruden och ville sjunga för henne, men det fick han naturligtvis inte göra för managern.
Göran och jag äter bröllopsmiddag när Rulle och Majlis gifter sig.
När jag gick i skolan i Ullånger var det alltid fint väder på examensdagen. När vi kom hem från skolan åt vi cornflakes och mjölk som smakade sommar. Det är konstigt att cornflakes inte smakar så idag. Nu tror jag inte att det var fint väder varje år och inte heller åt vi cornflakes varje gång när vi kom hem. Men jag vill ha den känslan kvar.
Kommer ihåg när jag fick min första reservoarpenna. I skolan hade vi bläckpennor som man doppade i ett bläckhorn. Det blev lätt plumpar när man skrev. Det var en revolution att få reservoarpenna som man drog upp bläcket i pennan och slapp doppa. Tyvärr fick man inte använda reservoarpennan i skolan, det var för nymodigt. Efter några år hade alla den sortens penna och bläckpennan var ett minne blott.
Vissa höstdagar kan jag känna igen lukten som jag kände när vi flyttade till Härnösand 1957. Vi flyttade i början av oktober och det doftade höst, bilar och en massa andra okända dofter. Det doftade både gott men ändå väldigt främmande.
En gång kom min kusin Maj-Britt och hälsade på mig, hon bodde i Ullånger och hade åkte buss till Härnösand. Hon var något år äldre än vad jag var och vi brukade träffas ibland. Vi var kanske 14 - 15 år och inte vana att äta på restaurang. Mamma hade gett oss pengar och vi skulle gå på Tempo och äta. Det var naturligtvis en upplevelse för oss. Men det var inte så enkel som vi trodde att det skulle vara. Vi hade tänkt äta potatismos och korv, men det fanns inte på matsedel. Det stod potatispuré och inte potatismos. Vad var potatispuré? Nu kommer jag inte ihåg hur det slutade. Kanske beställde vi potatispuré och fick vad vi ville eller så åt vi något annat.
Då kommer jag ihåg något annat när det gäller potatismos. En gång kom farbror Gösta och faster Anna och hälsade på oss. Mamma skulle då bjuda på mat och hon gjorde hemlagad potatismos. När vi hade ätit säger jag till henne att pulvermos var mycket godare. Hon blev arg på mig eftersom jag sade det när släktingarna hörde på och för att jag klagade på hennes mat. Idag kan jag förstå henne, pulvermos är ju inte gott. Dessutom vill man inte höra att maten man lagar inte smakar bra.
Kyrkvaktarens barn
Att vara barn till kyrkvaktmästaren var som att vara barn till vem som helst. Men det fanns några fördelar. När jag var barn, bollade flickorna. Först använde man två bollar, när man blev skickligare använde man tre bollar samtidigt. Bollarna kastades mot en vägg efter ett speciellt schema. Jag har för mig att det var tio olika spel i en serie. De första var enkla, sedan blev det svårare allt eftersom. Man kastade bakom ryggen, under benet m.m. Det var en fördel att ha en slät vägg att kasta mot och det hade jag. Kyrkväggen var helt underbar att kasta mot, bred, slät och hög.
Det fanns en lång kälke som användes under vintertiden att dra kistor mellan gravkapellet och kyrkan. Vi barn använde kälken och åke utför backarna med den, det rymdes många på den.
Det fanns också en gammal begravningsvagn som hade dragits av hästar, en stor svart vagn med fransar och tofsar. Vagnen förvarades i det gamla kyrkstallet och där lekte vi indianer och cowboy och vagnen var diligiens.
Vi klättrade ofta upp i kyrktornet, utsikten var fin. Jag kommer inte ihåg vad vi gjorde där, det kanske min bror kommer ihåg och kan skriva en kommentar om det.
Vid ett tillfälle när pappa grävde en grav, kom det fram skelett från en gammal grav. Min bror tog då hem ett kranium och satte det i sitt fönster. Det var sommar och vi sov på "storvinden" där vi gjort iordning rum till oss. På natten drömde min bror att det var mycket flugor i rummet och kraniet försökte äta flugorna, den gapade och försökte tugga flugorna som flög ut och in genom munnen. På morgonen gick han tillbaka till kyrkogården med kraniet.
Nu tänkte jag berätta lite om kyrkoherden som fanns i Ullånger under den tid pappa var kyrkvaktmästare där. Det var en stor (till växten) och bestämd man. När det var regementets dag i Ullånger 1955 hade kaptenen ett förslag att biskopen skulle komma och förrätta korum. Kyrkoherden blev upprörd över detta och utmanade kaptenen på armbrytning. Kyrkoherden vann och fick förrättade korumet. Kaptenen visste inte att kyrkoherden hade varit svensk mästare i fribrottning.
Som en liten avvikelse kan jag berätta att jag kommer ihåg regementets dag. Det gick av stapeln i vår grannby Klappsta, kanske 700 - 800 meter från vårt hem. Jag och min kamrat var där och tittade, det var väldigt spännande med alla soldater, hästar, vagnar och vapen. Några soldater pratade med oss och frågade om vi hade några systrar. Jag svarade att det hade jag, soldaterna blev väldigt intresserade. Men deras intresse svalnade snabbt då de fick veta att systrarna var två respektive sex år.
Åter till kyrkoherden. Det hände emellanåt att det kom paket med bussen till kyrkoherden. Paketen lämnades på vårt mjölkbord vid riksväg 13. Kyrkoherden sade till min bror eller mig att vi skulle hämta paketet och gå med det till prästgården som låg ca 500 meter från vårt hem. Som tack för hjälpen fick vi en sockerbit eller en bit tunnbröd med sirap på.
Jag gick i söndagskolan som hölls av kyrkoherden i kyrkan. När jag blev lite större ville jag sluta i söndagskolan. Mamma och pappa gick med på det och jag stannade hemma på söndagmorgonen. Men kyrkoherden godtog inte detta, han kom och hämtade mig och tog mig med till kyrkan.
I dag tror jag inte att folk har lika stor respekt för kyrkoherdar, läkare, sjuksköterskor, lärare m.m. som det var när jag växte upp. Man kan inte bedöma folk efter deras titel, under den finns ju människan som alla är olika.
Grönt är skönt
Så här ser det ut i dag utanför växthuset. Det tar inte så lång tid förrän det är blommor, buskar och träd där det ligger snö idag.
Här är det full fart med att plantera rötter till perenner. Det är många tusen rötter som skall vara i krukor och klara till försäljning när kunderna vill börja i sina trädgårdar.
Av det här blir det många plantor av Fänrikshjärta. Det gäller att kunna reda ut röran av rötter och få ner varje rotplanta i en kruka.
Här är rötterna i krukor och etiketterna på plats. Plantorna ställs undan i väntan på placering ute i bänkgården. Det är ofattbara mängder perenner som står och väntar på att få komma ut i vårvärmen.
I växthusen är det full fart. Närmast är det begonier som skall planteras i större krukor. Det övriga ni ser är lite av varje. Pelargonier av olika sorter och färger tar upp de flesta borden.
Visst är den söt den lilla blomman som tittar sig omkring för att se hur långt kompisarna har hunnit.
Här är det småplantor som skall plantera i egna krukor. Det är rätt många eller hur?
Detta är en liten del av alla penséer som finns på flera ställer i trädgården. Det är många, många tusen som snart kommer att blomma.
Visst är det skönt med grönt?
Nattfundering om livet
Men hur blir det då efter ytterligare 30 år, finns det något kvar av den lilla söta flickan eller den glada 30-åringen? Här kommer resultatet av forskningen.
Om ytterligare 30 år skulle jag vara 90 år men förmodligen finns det inget fotografi på mig då.
Jag tycker inte om att bli fotograferad men visar dessa kort i "forskningens" syfte.
Tänk vad mycket den lilla flickan har framför sig, allt som hon skall lära sig. Alla nya människor som kommer att finnas i hennes omgivning, alla som kommer att försvinna för henne. Det går inte att räkna alla som kommit och gått i livet. Först bodde jag i Skidsta och hade kamrater där, flyttade till Vallen, hade samma klasskamrater men fick nya vänner i grannskapet. Efter det blev det Härnösand, nya klasskamrater och nya vänner. Började yrkesskolan och fick nya vänner. Var med i en förening, SBU, och fick vänner där. Fick ett arbete med arbetskamrater. Hola folkhögskola efter det, nya vänner igen. Nytt jobb nya vänner. Började vara ute och dansa och lärde känna en massa människor. Sen blev det fästman, flytt hemifrån, giftermål och barn och i samband med detta nya vänner. Flyttning till annan ort med familjen ett antal gånger, nya bekantskaper igen. Barnen börjar skolan, dags att lära känna kamraternas föräldrar. Jag börjar jobba och får nya kamrater, byter jobb med nya kamrater. Skilsmässa med flytt, nya grannar. Så där håller det på, hur många människor som jag lärt känna går inte att uppskatta. Många kommer jag inte ihåg men många finns kvar i mitt liv.
Redan som liten börjar läran om livet. Tänk vad många motgångar och medgångar en människa får gå igenom under sitt liv. Det är inte enkelt att leva, inte för någon. Många gånger känns det som att ingenting kommer att bli bättre och sen kan allt ändras och livet leker igen. Tyvärr är det många som under hela sitt liv bara har motgångar och inte kan njuta av livet fullt ut. Alla som lever i länder med krig, naturkatastrofer, fattigdom m.m. har inte valt att leva livet så men har ingen annan möjlighet. Vi måste ta vara på vårt liv och göra det bästa av det.
Jag har också funderat på hur tillfälligheter har styrt vårt liv. Den person som kommer in i ens liv gör att vägen går åt ett visst håll. Hade det varit en annan person kanske allt hade blivit annorlunda. Om jag inte fått mina barn med min f.d. man, hur hade då mina barn varit? Kanske jag inte hade haft barn, kanske jag hade bott i Kina och odlat ris. Tack och lov att min väg korsades av mina barns pappa. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina barn.
Tillfälligheter gör ofta också vilket jobb man får, åtminstone var det så förr. Hade det funnits flera alternativ än hushålls- och kontorslinje när jag skulle välja inriktning i 7:e klass kanske jag inte jobbat inom kontor under mitt verksamma liv. Idag finns det så många olika valmöjligheter när barnen skall välja utbildning, det är kanske också tillfälligheter vilken linje de väljer. Det kan vara påtryckning av föräldrarna, kompisar eller skolleda eller sökande efter frihet men också efter intresse.
När det gäller olyckor av olika slag kan tillfälligheten avgöra om man blir inblandad i olyckan eller ej. Ta till exempel en bilolycka, personen som blir påkörd hade klarat sig om han stannat hemma en minut längre. Kvinnan som fått en istapp från taket i huvudet, hade klarat sig om hon inte stannat och tittat i skyltfönstret. Tillfälligheterna finns där hela tiden. Vissa säger att det är ödet som styr, men är inte ödet samma som tillfälligheter?
Det här blev kanske ett svammel, men jag har försökt få ner nattens tankar. Förhoppningsvis så sover jag gott inatt och slipper fundera på det som inte går att få svar på.
Jag vill inte räkna hur många gånger jag har använt ordet "tillfälligheter" i det jag skrivit. Hittar inget annat ord som passar så ni får ha överseende (om ni nu orkat läsa till slutet).
Kantorn
Jag kommer ihåg kantorn som en inställsam man, en man som skulle vara alla till lags. I mina ögon var han gammal, förmodligen var han 35 - 40 år.
När det var symöten eller församlingsafton i församlingshemmet (vi bodde i samma hus) var både prästen och kantorn med. Mamma brukade hjälpa till med kaffet och jag var ofta där med henne. Varje gång hände följande under kvällens lopp. Prästen säger: "Nu ska kantor Mellberg sjunga en sång för oss". Kantorn ställer sig upp och vrider sina händer, tittar ner i golvet och säger med mild röst: "Ja, jag är inte så bra i halsen idag men jag ska göra så gott jag kan". Sen sjunger han "Jag har hört om en stad ovan molnen". Nu är detta nästan 60 år sedan, kanske det inte var den sången han sjöng varje gång, kanske han inte sa den meningen varje gång. Men i mitt minne är det så.
Han var ingen bra lärare, kunde inte sätta sig i respekt. På den tiden hade man respekt för sina lärare men inte i det här fallet. Några av pojkarna i klassen satt längst fram i klassrummet och när lektionen började tog de fram vattenpistoler och sköt på den stackars mannen. Först försökte han ignorera det men han blev ju blöt. Han blev inte arg och sa till grabbarna utan gick bara ut ur klassrummet. Vad som hände efter det kommer jag inte ihåg. Det kan förmodligen inte har blivit nån större affär av det inträffade, det borde jag ha kommit ihåg i så fall.
Promenader och sömnlöshet
Fiffig titel, eller hur? I mitt huvud finns tankar runt det hela, ska försöka få ihop det på slutet. På soc. hade vi en manlig arbetskamrat som var duktig att prata, han pratade mycket och ofta. Han kom alltid in på sidospår efter sidospår när han pratade. Vi som lyssnade visste till slut inte vad han hade börjat att prata om, men det visste han. Han lyckades alltid komma tillbaka till början av samtalet. Får se om jag kommer att lyckas knyta ihop mina tankar.
Jag tycker om att promenera, brukar gå ca en timma per dag om vädret och jag är överens. Har några olika vägar att välja mellan. På bilden ser du favoritvägen som den såg ut för några veckor sedan. Det är skönt att ha nära till promenadvägar när man bor i stan. Jag blir inte less att gå samma väg nästan varje dag, det är istället händelserikt att gå samma väg. Naturen och växlingar av årstiderna upplever jag mycket bättre när jag känner vägen. Nu dröjer det inte länge förrän det växer tussilago i dikena, vet var de brukar dyka upp först.
Det finns en sak som är både märklig och trevlig när man promenerar efter dessa vägar. När man möter okända personer hälsar de flesta. Det känns som man går på en landsväg på landet.
Ibland sover jag dåligt om nätterna, kan ligga vaken flera timmar och vrida mig i sängen. Vissa gånger kan jag inte somna när jag lagt mig. Andra gånger somnar jag och vaknar efter någon timma och kan inte somna om. Kroppen verkar tro att den sovit klart och accepterar inte att sova igen. På den tiden jag jobbade var det väldigt stressande när jag inte kunde sova. Då visste jag att på morgonen måste jag kliva upp, gå till jobbet och uppträda vänligt mot arbetskamrater och övriga som jag mötte samt vara klar i huvudet och jobba. Nu när jag inte kan sova blir jag lite irriterad men inte stressad. Jag har inte något krav på mig utan kan ta det lungt nästa dag.
Som du ser har jag nu pratat om rubriken; promenader och sömnlöshet. Tanken runt det var just tanken.
Har du tänkt på att man har olika tankar vid olika tider? När jag inte kan sova går tankarna runt i huvudet, för det mesta är det jobbiga tankar. Allt känns svårt, lösningar på problem blir stora och går nästan inte att överblicka.
När jag är ute och promenerar och tankarna går runt i huvudet, är det en annans sorts tankar. Problem som finns är inte alls så stora som de var under natten då jag inte kunde sova. Jag får många ideér om ditt och datt och jag blir glad av att promenera.
Det finns säkert nåt bra svar på varför det är så här, varför man har olika tankar vid olika tider. Det vore bra om man kunde ställa om tankarna på natten och endast ha bra tankar då. Jag tror att det skulle vara lättare att somna då.
Jag och mina syskon
När min bror föddes fick mamma och han vistas på Örnsköldsviks sjukhus några månader då de inte mådde bra före och efter förlossningen. Efter några månader blev mamma gravid igen. På grund av hur den första graviditeten hade varit, tyckte läkaren att den här borde avbrytas. Det var säkert ovanligt att en läkare på den tiden rådde en kvinna till abort. Vilket tur att det inte blev så, tänk om jag inte skulle ha funnits. Men jag föddes och mådde hur bra som helst. Fast jag var lillasyster tog jag hand om min bror. Om vi fick nånting såg jag alltid till att han fick först. Det sägs att jag sa: "bara Göran får så är det bra". Det tog lite tid för min bror att växa till sig, jag var välmående redan från början. Många gånger under min uppväxt fick jag höra att jag var rejäl och präktig. Det var beröm, man skulle inte vara smal och tanig. Så hela mitt liv har jag varit rejäl och präktig.
På bilden är vi på väg från pappas snickeri till mormors hus med ved.
Vår lillasyster föddes när vi äldre syskon var fem respektive sex år. Det måste ha varit jobbigt för mamma att ha tre barn i en liten lägenhet utan vatten och avlopp. När vår lillasyster var åtta månder fick vi kikhosta alla tre, det var november/december (vår lillasyster var född i mars). Tänk vilket jobb att ta hand om all tvätt som blev när tre barn kräktes av hostan. Det fanns inte rinnande vatten i huset, inte heller nån tvättmaskin. Förmodligen hade de inte så mycket sängkläder att byta till. Under varmare perioder tvättades vittvätten nere vid ån, ca 500 meter från huset. Men hur gjorde mamma under vintern? Vår lillasyster höll inte på att klara av kikhostan eftersom hon var så liten. Jag har inget minne från tiden då lillasyster var baby. Då hon var fem år yngre än jag, hade vi inte så mycket sällskap av varandra. Hon kunde läsa väldigt tidigt och det var ett problem för mig. Jag fick inte ha mina böcker ifred. Hon gömde dem för mig då hon inte hade läst klart. Det här var innan hon började skolan. När hon skulle börja första klass fick hon hoppa över den och börja i andra klass direkt. Det var mycket tufft för henne. När det gällde undervisningen klarade hon av det, men hon fick jobbigt med kamrater då hon var ett år yngre än de andra i klassen.
Sist kom då minsta flickan. Jag var då nio år och tyckte för det mesta att det var roligt med en levande docka. Det var roligare att passa henne än hennes syster som var fem år. När jag och min kompis tyckte att det var dags för henne att börja gå, band vi ett rep runt hennes midja och höll i var ända av repet och drog. Vi lyckades inte lära henne, hon gjorde det själv senare. När min bror och jag arbetade med att kratta gravarna på kyrkogården fick vi ha lillasyster med oss. Hon kunde inte gå och vi placerade henne på nån grav en bit bort. Där fick hon sitta med en hink och spade och leka tills det var dags att kratta den graven. Då lyfte vi henne till nästa grav. En gång när vi kom för att lyfta bort henne, såg vi hur gravstenen började tippa. Nån av oss, kommer inte ihåg vem, hann fram och rycka undan henne innan stenen föll platt till marken. Det var riktigt otäckt.
Jag är lyckligt lottad som fått växa upp med flera syskon. Visst har vi bråkat många gånger, precis som de flesta syskon gör. När vi blev äldre var det väl under vissa perioder som vi inte hade så mycket kontakt med varandra. Tyvärr är en av mina systrar inte längre i livet. Det är så sorgligt att ett syskon inte finns, att hon fattas oss. Mina två syskon som jag har kvar har jag ständigt kontakt med. Min bror bor i Kalifornien så vi träffas väldigt sällan. Vår kontakt har vi via internet och per telefon. Min syster är min bästa vän som jag har daglig kontakt med.
Fettisdag
Idag är det fettisdag och alla kommer att äta minst en semla. Men nuförtiden så har väl de flesta redan ätit semlor då de börjar tillverkas redan efter jul. Jag tillhör de som inte ätit nån än, men idag blev det av. Vi är några pensionärer (fem stycken) som träffas en gång i månaden, vi har arbetat på samma arbetsplats. Idag träffades vi på Tullportens konditori och drack kaffe och åt en semla, förutom det hann vi prata en massa. Semlan var god och kaffet smakade bra. Folk kom in på konditoriet och köpte semlor hela tiden vi satt där, det var en strykande åtgång. Nu får det dröja ett år till nästa gång det blir en semla. Flodins bageri gör alldeles rätt som endast bakar semlor till fettisdan. Tänk om det skulle finnas lussebullar till midsommar. Skulle du köpa och äta det då?
Jag kommer ihåg hur det var när jag gick i Ullångers skola på 50-talet. På fettisdan hade vi skidutflykt. Alla skulle åka, de som inte hade skidor fick låna av skolan. Det fanns ett lager av gamla slitna skidor som ingen egentligenville åka på.
På fettisdan skulle man äta bruna bönor med fläsk och semlor. Om vi fick det i skolan eller hemma kommer jag inte ihåg. Kommer däremot ihåg att mamma kokade knäck som vi fick ta med på skidutflykten, de flesta hade knäck med sig.
Kärt barn har många namn
Nu är min tolkning av ordspråket att det inte är "dopnamnen" som räknas som många namn. Det är kanske alla typer av smeknamn vi fått; gullunge, älsklingsbarn, tösen, gopojken och tusen andra smeknamn. Kan berätta att jag faktiskt har ett smeknamn, det användes när jag var barn. Jag kallades för Fräskekke, undrar varför.
Men vare sig vi har ett namn, många namn, inget smeknamn eller många smeknamn så hoppas jag att vi alla tillhör kategorin "kärt barn".
Ni undrar kanske vad det här har att göra med "Kärt barn....". Jag skall komma till det nu. Vår klassföreståndare, en man i medelåldern, hälsade mig välkommen till klassen. Han frågade vad jag hette och jag talade om det. Då frågade han om jag hade fler namn, jag svarade: "bara Kerstin". Han säger då: "kallas du för bara eller för Kerstin". Hela klassen skrattade och han också. Jag blev förmodligen röd i ansiktet och grinfärdig. Den gången hade jag velat haft två förnamn så han inte skulle ha kunnat göra sig löjlig över mig. Det är kanske inte en stor sak, men för mig som var ny, rädd och ensam så satte det spår. Jag tror inte att jag nån gång under sjunde klass räckte upp handen och svarade på nån fråga, var rädd att de skulle kunna skratta åt mig igen. En gång i matsalen fick vi nån mat som inte var god. Då sa jag på Ullångersmål: "vicken nåken mat". Alla skrattade, inte jag. Det lärde mig att inte säga för mycket, ingen skulle skratta åt mig.
Det som kommer nu är en utvikning från rubriken, men det är lätt att komma in på stickspår.
Vår klass delades när vi började i åttan, det blev då enbart flickor i klassen. Anledningen var att det fanns många stökiga barn i sjunde klass, men inte blev det bättre med 30 flickor i samma klass. När vi började nionde klass delades klassen igen, då blev det blandat pojkar och flickor. Jag kommer inte ihåg vilka som gick i min klass i sjuan och åttan. Nionde året var ett frivilligt skolår och det blev ett något lugnare år, kanske på grund av att det var frivilligt och att vi var lite äldre. Mina tre år på skolan har jag nästa förträngt.
Nu ska ni inte tycka synd om mig, jag har klarat mig bra, känner inte att jag blev mobbad. Men jag trivdes aldrig på skolan i Härnösand, det var en lättnad när skoltiden var slut. Året efter nian gick jag ett år på yrkesskola, Kontor och Distribution. Där hade jag inga problem med kamrater, trivdes jättebra med allt.
I en sal på lasarettet
Jag antar att de flesta känner igen sångtiteln i min rubrik, kanske inte de yngre läsarna. Det är ett skillingtryck från början av 1900-talet. Sången handlar om en liten flicka som har TBC och kommer till sjukhus där hon senare avlider. Lapp-Lisa sjöng in den 1948 och Maritza Horn 1978. Nu är det inte det jag skall skriva om idag utan det gäller mig själv i slutet av 1940-talet.
Som liten låg jag på sjukhus två gånger. Tror att jag var runt fem år gammal den första gången. Jag hade problem med öronen och fick åka till Sollefteå sjukhus. Mina föräldrar fick inte vara med mig där utan de måste lämna mig och åka hem. Jag har väldigt lite minnen från tiden och de minnen jag har är ganska diffusa. 
Jag minns iallafall sängen jag låg i och att vi låg flera på salen. Det är inte jag som ligger i sängen på bilden men jag tror att det såg ut så. Min närmaste sänggranne var en pojke som jag var väldigt rädd för. Jag hade fått en nallebjörn som var med mig på sjukhuset. Pojken tog nallen och slet av den huvudet. Nästa minne från den sjukhusvistelsen är när mamma och pappa hämtar mig. Mamma hade köpt en hatt, en röd sammetshatt med brätte som hade ett sidenband runt kullen, bandet hängde ner en liten bit på ryggen.
Nästa gång jag fick åka till sjukhus var jag sex år. Då hade jag fått scharlakansfeber och blev inlagd på Örnsköldsviks sjukhus. Under tiden jag låg där fick mamma sanera vår bostad. Allt skulle tvättas och lägenheten skulle skuras. Tänk vilken skillnad när barnen får scharlakansfeber idag, de får penicillin och vara hemma från skolan några dagar.
Jag har inte heller så mycket minnen från den vistelsen. Min mormor hade haft ett fosterbarn under flera år. Den flickan var nu vuxen och bodde i Örnsköldsvik. Hon kom till sjukhuset och lämnade en godispåse till mig. Hon fick inte träffa mig för jag låg på en isolerad avdelning. Mamma berättade att när hon och pappa kom för att hälsa på mig fick de stå utanför rummet och titta på mig genom en glasruta i dörren. Vilken fruktansvärd upplevelse det ska ha varit, både för dem och för mig. Jag antar att det hade varit bättre om de inte kommit. Ett litet barn på sex år får se sina föräldrar genom en glasruta och sen se hur de går därifrån och barnet inte får följa med.
Jag vet inte om det kan bero på att det var hemska upplevelser som gör att jag inte kommer ihåg nästan nånting från sjukhusvistelserna. Det jag kommer ihåg är hatten, nallen som pojken förstörde och godispåsen. Jag måste ha förträngt resten. Eller kanske det beror på att det är 60 år sedan det hände och att det är därför jag inte minns så mycket.
Det är tur att saker ändras med tiden. Nu får föräldrarna vara tillsammans med sina barn på sjukhuset. Så allt var inte bättre förr som vissa säger.
Båt med dans
På mormors torp fanns en bagarstuga som innehöll ett rum och kokvrå. När vi flyttade till Härnösand 1957 använde vi stugan som sommarstuga. Så här såg vårt sommarparadis ut (scanningen blev inte så bra, ha överseende).
Det jag ska berätta om hände för ca 50 år sedan. Det var under pappas semester och det var sommar. Jag var nog 15 år och min bror ett år äldre. Vi hade bestämt oss att åka tillsammans med andra ungdomar från Ullånger till Ulvön. Resan skulle gå med båten Kusttrafik. Några av de som var med på resan var klasskamrater som jag hade haft när jag gick i Ullångers skola.
Det var två traumatiska händelser som skedde under den här resan. Kanske de har påverkat mitt liv, kanske inte. Då det är ganska många år sen det hände, har jag inte så mycket minnen mer än dessa två händelser.
Väl framme på Ulvön visade det sig att det var dans på en utedansbana. Det kan ju vara trevligt tycker man.
Det var inte så mycket folk men vi som hade åkt dit tillsammans stod och hängde runt banan. Folk dansade och hade det trevligt. Efter ett tag kom en kille som gått i min klass, Bengt, och bjöd upp mig. Detta är den första traumatiska händelsen. Jag kunde inte dansa, hade aldrig försökt. Naturligtvis skulle jag ha sagt det till honom men var för feg. Dansen blev inte lyckad, jag hade två vänsterfötter. Fy vad jag skämdes. När vi hade snubblat runt en dans lämnade han mig. Jag blev inte uppbjuden mera den kvällen. De andra hade stått och tittat på oss och sett eländet. Något år efter händelsen lärde jag mig dansa och jag blev ganska duktig, om jag får säja det själv.
Kvällen tog slut och vid midnatt var det dags för båten att gå tillbaka till Ullånger. Här kommer den andra traumatiska händelsen. Det hade blivit dimmigt har jag för mig. Resan från Ulvön till Ullånger tar några timmar och snart närmade vi oss slutmålet. Då tvärstannade båten med ett brak och lutade ordentligt. Vi blev naturligt väldigt rädda. Kapten kom rusande och ropade: "ingen panik, ingen panik". Det visade sig då att Kusttrafik hade gått upp på land, hade kört upp på riks 13 som E4 hette då. Vi fick försöka ta oss upp på vägen och vänta på en buss som körde oss in till Ullånger. Ingen av passagerarna blev skadade, båten och kaptenen var väl förlorarna den här gången.
Jag ska erkänna att det egentligen inte var traumatiska händelser, jag överdrev lite. Dansen var mycket pinsam och ganska hemsk, grundstötningen var lite otäck men väldigt spännande.
Vad vore livet utan böcker?
När vi flyttade till Härnösand 1957 började jag låna böcker på barn- och ungdomsbiblioteket. Jag tror att jag läste alla ungdomsböcker som fanns där och till slut måste jag börja gå till vuxenbiblioteket som låt i en annan byggnad, var kanske 15 - 16 år då. Kommer ihåg att det var jättejobbigt för det fanns så mycket böcker och jag visste inte vilka böcker som var lämpliga för mig. Det gjorde att jag inte lånade så många böcker då, det tog några år innan jag kom in i lånandet igen.
Jag läser gärna deckare men även romaner av skilda slag. Kan inte ha två böcker på gång samtidigt, måste läsa ut en innan jag börjar med nästa. Jag är jättedålig på att komma ihåg författare och boktitlar. Det händer därför många gånger att när jag kommer hem från biblioteket med böcker, upptäcker jag när jag börjar läsa att jag läst boken tidigare. Jag är en skumläsare, skummar över texten för att se vad som är onödigt för mig. Står det en massa om naturen, vädret och sånt tycker jag att det är oväsentligt och hoppar över det. Varje gång jag börjar med en ny bok är jag inställd på att läsa varenda ord, men efter några sidor skummar jag igen. Jag kan inte ligga i sängen och läsa utan måste sitta i fåtöljen eller soffan. På somrarna är det härligt att sitta ute under parasollet och läsa.
Det är så härligt att barn och barnbarn gärna läser. Jag tror att om man läser för barnen när de är små fortsätter de när de blir så stora att de kan läsa själva. En gång fick jag en fin komplimang av ett av mina barnbarn när jag läste godnattsaga för henne. Hon sa: "Mormor, du låter som Astrid Lindgren när du läser". Det var väl en komplimang som heter duga. En annan gång när jag satt barnvakt till två av mina barnbarn, fyra och sex år gamla, skulle jag läsa godnattsaga för dem i tur och ordning. Jag började med den lilla, hon hade valt ut den bok vi skulle läsa. Jag skrattade gott när det visade sig att det var "Boken om barnsjukdomar" hon valt. Hon kunde mycket om barnsjukdomar, hade tydligen läst den tidigare. När jag kom till barn nummer två så hade hon valt bok och det var "Boken om döden". Man kan tro att föräldrarna är hypokondriker men så är inte fallet. De är helt normala människor som tar hand om sina barn på ett förträffligt sätt.
Tidigare har jag haft bokhyllor med många böcker i, tycker det är vackert med böcker. Men för ett antal år sedan gjorde jag mig av med alla böckerna, mycket på grund av platsbrist. Nu lånar jag för det mesta böcker på biblioteket eller köper pocketböcker.
Visst är det härligt med en trave olästa böcker, helst tjocka med många sidor. Så mina vänner, läs och upplev spänning, romantik, lär känna olika människoöden, läs om hela världen, fördjupa dig i det som intresserar dig.
Bröllop 1942
Härom dagen sökte jag i en låda efter ett kort, hittade då lite annat smått och gott. Jo, jag hittade också kortet som jag sökte. I en mapp fanns bl.a. bröllopstelegrammen som skickades till våra föräldrar när dom gifte sig den 15 november 1942. Bröllopsfesten hölls hos mammas syster och svåger som hade ett hotell i Torrom, hotell Lindfors. Bland papperna fanns också deras bröllopskort. Visst var dom vackra.
Det är fantastiskt att telegrammen som skickades för 70 år sedan påminner om de telegram som skickas idag. Här kommer några av telegrammen:
Avsändaren färdig mottagaren klar
högtalaren kommer om 270 dar
---
Hilma tänkte i det sista
Knut får jag dock icke mista
hon försökte han blev kär
och nu ni båda lycklig är
---
Endast de som av kärlek lider
gifter sig i dessa tider
---
Lyckan är långt ifrån slut
när Hilma nu fått sin Knut
---
Nu snickare och frisörska får ni se till
att det blir några Berglundare till
---
Till eget hem ni tågar
där Hilma vågar
och Knut sågar
---
Här kommer lite information om pappas uppväxt. Pappa växte upp i Getberg, en liten by i Ullånger. Familjen levde på sitt jordbruk. Pappa hade sex syskon, han var nummer tre i syskonskaran. Två av syskonen dog som barn. Hans föräldrar avled 1930 respektive 1931, barnen var då mellan 9 och 16 år. Barnen bodde sedan kvar på gården och skötte den. Som jag tidigare berättat växte mamma upp med sin mamma och en syster. Hennes pappa och två syskon hade dött tidigt.
Mamma berättade att hon och pappa träffades på bio. Fast de båda bodde i Ullånger var det inte säkert att de kände varandra så väl. Byarna de växte upp i ligger någon mil ifrån varandra. Mamma var två år äldre än pappa, födda 1914 och 1916. Den gången de träffades på bion hade de hamnat bredvid varandra och pappa la sin hatt i mammas knä (männen hade hatt på den tiden). Det måste ha sagt klickt då.
Få se nu då, de gifte sig i november 1942 och min storebror är född i april 1943. Oj då, så det kan gå.
Min barndoms mat
Jag kommer inte ihåg vad vi åt för mat hemma när jag var barn. Varför gör jag inte det? Nånting borde jag komma ihåg, men tyvärr är det som bortblåst.
Jag minns iallafall att när vi fick plättar hos mormor Karolina, gräddade hon plättarna så de blev väldigt mörka. Hon lade dem i oordning på fatet allt eftersom hon gräddade. När jag gräddar plättar (småplättar) så lägger jag dem i högar, lika många som laggen har.
Den mat i skolan (Ullånger) som jag minns, var den mat som inte var god. Det var leverkaka och stek saltsill som var värst. Här måste jag erkänna att jag inte var riktigt snäll när jag gick i skolan. Det var de gånger vi fick saltsill. I vår klass gick det en flicka som hette Eivor. Hon kom från en familj med många barn och dålig ekonomi. Eivor var liten och mager, hon och hennes syskon var dåligt klädda och inte riktigt rena. Nu kommer det tråkiga, jag skäms när jag tänker på det. När vi fick saltsill i skolan gav Aino och jag vår sill till Eivor och såg till att hon åt upp den. Vi fick nämligen inte lämna på tallriken. Eivor åt snällt upp vår sill. Jag vet inte om hon tyckte om sill, om hon var hungrig eller om hon var rädd för oss. När vi hade 40-års jubileum (40 år sedan vi slutat sjunde klass) återsåg jag Eivor. Nu var hon liten och rund, en grå liten tant. Jag pratade inte med henne om sillen, vågade inte ta upp det.
Nästa matminne är när jag tillbringade någon sommarvecka i Vamsjönäs hos min faster och fabror och deras sex barn. Vamsjönäs ligger lite över en mil från Vallen där vi bodde. Under några somrar från det jag var 10 år cyklade jag ensam till Vamsjönäs. Kommer ihåg att det alltid var väldigt varmt, att jag var livrädd att det skulle komma ormar på vägen och att jag tyckte det var väldigt långt dit. Men framme där så var det som att vara i paradiset. Vamsjönäs ligger på en udde med vatten på tre sidor. På ena sidan är det en härlig sandstrand, på den andra sidan bra abborrvatten. Vi barn badade, fiskade och lekte mest hela dagarna känns det som. Inte var det nån som brydde sig om att man skulle tvätta sig eller borsta tänderna. Men åter till maten. På Vamsjönäs fanns det inte elström. De hade gasollampa i köket, gasolplatta att laga mat på under somrarna. På vintern använde de vedspisen. De hade ett mindre jordbruk så mjölk fanns det gott om. Till frukost/lunch fick vi alltid mannagrynsgröt, mjölk och tunnbrödssmörgås. Till middag var det alltid kokt abborre och potatis. Abborren fick vi barn fiska upp. Varje dag var vi ute med roddbåten (utan flytvästar naturligtvis) och fiskade.
Även om jag inte kommer ihåg vilken mat vi åt hemma så kommer jag ihåg att mamma alltid hade hembakat vetebröd. Vi hade ingen frys när vi bodde i Ullånger. Bullarna hon bakade var längder, klippta och släta. Hon förvarade dem i en hög rund plåtburk. Efter ett tag blev de naturligtvis torra men då doppade vi dem i saft eller mjölk. När de var riktigt torra så stekte mamma dem och doppade dem i socker, det var så gott.
Relikskrin
Hit till Vallen flyttade vi från Skidsta 1952 eller 1953. Det var mamma, pappa, min storebror, jag och vår lillasyster. I maj 1953 fick vi ytterligare en lillasyster. Vår bostad låg i församlingsgården, vi bodde i ena delen av huset. Storleken på bostaden var enorm om man jämförde med vår tidigare bostad. Nu hade vi kök, vardagsrum, tre sovrum och en möblerbar hall. I källaren fanns badkar och tvättstuga.
Nu skall jag berätta om relikskrinet som ni säkert läst om och sett på TV. Det stals från Ullångers kyrka 1999 och fördes till Spanien. Relikskrinet är från 1200-talet och mycket värdefullt. Det återbördades 2010 till Ullångers församling.
Min bror och jag fick börja hjälpa till med vissa sysslor ganska tidigt. När vi var 10 - 11 år krattade vi gravarna på kyrkogården inför helgerna. När det kom turister och ville se kyrkan, låste vi upp och följde med och guidade. Min bror som är ett år äldre än jag var duktigare på att visa kyrkan. Ofta fick vi en slant av besökarna så det gällde att vara snabb att hämta nyckeln och min bror hann oftast först.
Vi var i kyrkan mycket, så vi kunde den väl. I kryptan under sakristian fanns relikskrinet. Jag har hållit i det, kan ni tänka er att jag hållit i en sån dyrgrip. På den tiden förstod vi inte vilket värde det var. Skrinet förvarades i ett låst utrymme bakom ett glasdörr i en tegelvägg, det fanns inget handtag på dörren. För att öppna tog man ett svärd som hängde på väggen och stack in det i en springa mellan några tegelstenar och då öppnades dörren. Jag har inget minne av att vi tog ner turisterna dit och visade hur man öppnade. Förmodligen hade vi blivit tillsagda att inte göra det. Jag antar att skrinet förvaras på annat sätt idag så mitt avslöjande om hur det förvarades på 50-talet gör nog inget.
Trasmattor
Jag kopplar av med att väva mattor. Så här ser min vävstuga ut där jag sitter och dunkar. Har inte vävt trasmattor på ett tag så det känns kul att ha börjat med det igen. Före den här mattomgången vävde jag traslöpare.
Det är mycket som måste göras innan det går att börja väva. Varp ska beställas, sen ska det förskedas. Vävstolen skall ställas i ordning för pådragning av varpen. När varpen är pådragen skall den solvas. Sen ska tramporna och lattorna knytas upp. Det här var information om startande av vävning i väldigt korta drag.
När det är dags att börja väva måste det finnas mattrasor. Nu ska ni få lite mattraseinformation, kalla det onödig information om ni vill.
Om en matta ska vara 2.5 meter lång går det åt ca 3 kg mattrasor.
1 st underlakan till enkelsäng väger ca 400-500 gr
1 st dubbelunderlakan väger ca 700 gr
1 påslakan till enkelsäng väger ca 750 gr
1 dubbelpåslakan väger ca 1 kg
Till en matta på 2,5 m går det åt ca 4 enkelpåslakan. De påslakan jag har är oftast väldigt olika i färg och mönster, därför är det ett pussel att kombinera ihop mattrasor till en matta. Jag vill helst göra mattor som inte är för röriga. Det är roligt att sitta och försöka klura ut hur mattan ska se ut i färdigt skick.
Eftersom jag är bekväm av mig så gör jag för det mesta mattrasor av lakan. Förr i världen tog man rätt på allt, gamla kläder, tygrester mm och använde till mattrasor. Men det är inte något för mig.
På somrarna sitter jag här på min terass och river sönder påslakan och lakan. Det är skönt att sitta under parasollet och tillverka mattrasor.
Innan jag väver syr jag ihop ändarna på trasorna för att göra vävningen enklare. Men det är ett arbete som jag inte gör under parasollen utan det får vänta till hösten och vintern.
Som ni förstår går det åt en massa lakan och påslakan till mina mattor. Om ni har lakan som ni inte har någon användning för, det gör inget om de är trasiga, får ni gärna skänka dem till mig.
Förkylningstider - huskurer
Kan Jang känner du säkert till. Här kommer mera;
Istället för nässpray
Skala en gul lök, stick hål i den med en grov nål eller smal spik. Andas sedan i ångorna från hålet. Löken kan användas tills du stuckit hål överallt.
Vítlök i öronen
Skala små vitlöksklyftor och stoppa i öronen när du ska sova. Linda in dem i gasbinda, det kan uppstå brännskada annars. Tvätta öronen efteråt.
Oleum Basileum
Fyll handfatet eller en bunke med kokande vatten, tillsätt Oleum Basileum. Häng en handduk över huvudet och andas i ångorna. Värm vattnet när det kallnar.
Våtvärmande omslag
Har du ont i lungorna eller tungt att andas för att du är förkyld? Smörj in bröstet med ricinolja eller senap. Lägg på en handduk eller något annat värmande tyg. Lägg på en varmvattenflaska eller vetekudde och vila.
Fläderblomsdryck
När fläderbusken blommat över bildas svarta bär. Ta en deciliter bär och två deciliter brännvin. Låt det stå och dra nån vecka. När förkylningen kommer, drick då ett litet glas. Vips är man frisk igen.
En inte så god dryck
3 dl honung, 3 vitlöksklyftor och en hel citron. Pressa vitlöken samt citronen och blanda i honung. Håll för näsan och drick. Du kommer att känna dig bättre på nolltid.
Förkylningsthé
Riv ingefära (hur mycket är ej angett, ta på en höft). Lägg rivet i ett kaffefilter och häll kokande vatten över. Häll i en kapsyl rom, lite honung och en svätt mjölk.
Cocacola + vitlök
Pressa 2 vitlöksklyftor i ett halvt glas cola, svep och skölj genast med ett till glas cola så all vitlök far ner. Vänta in svettningarna som kommer efter 30-60 minuter.
Ingefära och honung
2 glas mjölk, 2 msk honung, 1 tsk ingefära, 2 msk fårtalg (kan beställas vid köttdisken)
Blanda ingredienserna i en kastrull. Koka upp och drick varmt.
Jag har inte testat nåt av dem, så förkyld och så modig är jag inte. Om du gör det så hör av dig, mycket spännande att veta resultatet.
Barnhemsbarn
"Upprättelseutredningens utredare föreslår att barnhems- och fosterbarn som utsatts för vanvård ska få en ersättning på 250 000 per person. Det ska ses som en ersättning för samhällets svek och för en bekräftelse för deras lidande."
Det här var en rubrik i en tidning häromdan.
När jag hörde och läste om det, tänkte jag på de barn som bodde på Mäja barnhem i Ullånger. Undrar hur de barnen hade det? Har inget minne av barnhemsbarnen som gick i vår skola, de kan inte har skiljt sig så mycket från oss andra. Tycker annars att jag skulle ha kommit ihåg det. Ordet barnhemsbarn hade inte en bra klang, så var det förmodligen. Jag kommer ihåg en gång i början av 1950-talet, jag var kanske 7-8 år. Vi fick höra att några pojkar rymt från barnhemmet. Vi vågade inte vara ute på kvällarna och leka eftersom pojkarna rymt. Det var ganska långt, flera kilometer, från Mäja till Skidsta där vi bodde. Sannolikheten att de skulle komma till vår by var väldigt liten, men det förstod vi nog inte. Vad var vi egentligen rädda för undrar jag, vad trodde vi de skulle göra om de kom till oss.
Några år senare gick en av barnhemspojkarna i min brors klass och dom blev kamrater. Det var en trevligt kille, förmodligen som många av barnen på hemmet var. En gång ville min bror att kamraten skulle få sova hos oss över helgen. Men det var inte så enkelt. Hade det varit en "vanlig" pojke så hade det väl varit självklart att han skulle få sova över. I det här fallet fick barnavårdsnämnden ha ett extra sammanträde för att ta ställning till övernattningen. Som tur var så fick han tillåtelse att sova över.
Tänk alla barn som fick fara illa, det finns massor som är vuxna idag och inte kan glömma. Tyvärr har många barn det likadant fortfarande. Orkar alla som farit illa gå igenom det igen för att få ersättning för sitt lidande? Ska de måsta bevisa att de farit illa och hur ska de göra det? Tänk om de inte blir trodda för att ingen kan eller vill vittna till deras fördel. Kommer det att utnyttjas av personer som inte har rätt till ersättningen? Går det att ersätta lidandet med pengar?
Detta är Mäja barnhem. Jag vet inte hur länge det var ett barnhem. Idag är det en privatbostad. Huset ligger på en kulle med fin utsikt över Ullångersfjärden.
Katterna i mitt liv
Jag har två katter, en som jag köpt för pengar och en som har flyttat in till mig (objuden). Först har jag då Sesste, en skogskatt till hälften, den andra hälften är okänd. Jag köpte henne för 10 kronor hösten 2000. Sen har jag Simon, svart/vit bondkatt, som bott på heltid hos mig i snart ett år.
Detta är Sesste, hon är en enmanskatt. Hon tycker inte om nån förutom mig. Ingen får gosa med henne eller klappa henne. Det finns några som hon accepterar lite, de kan kanske få klappa henne om hon är på det humöret. Det är min syster, min bror och mina döttrar som nån gång kan ha fått tillåtelse av henne att röra henne.
Hon har en bestämd vilja, ser till att TV-fåtöljen delas lika av oss två. Fram till klockan 19.30 anser hon att fåtöljen är hennes plats. Därefter kan jag få sitta där.
Nu tycker ni att jag är en idiot som låter katten bestämma. Ja, det är helt sant, jag är en idiot.
Om jag är uppe för länge på kvällen påpekar hon det. När hon ser att jag är klar att gå och lägga mig är hon först på väg upp till sovrummet. Hon ligger i min säng hela natten, kliver inte upp förrän jag kliver upp. Hon är så klok min lilla katt.
Detta är Simon. Han kom till vårt radhusområde för några år sedan, var inte så gammal. Han hade ett halsband men inget telefonnummer på det. Halsbandet hade blivit för litet för honom, det satt hårt runt halsen så håret hade nötts bort. En granne tog hand om honom. Hon hade redan tidigare tre katter. Efter några månader började han titta in till mig. Jag har kattlucka i altandörren så den vägen tog han. Från början kom han bara in för att äta, sen kunde han stanna och sova en stund. Så småningom bodde han växelvis hos mig och hos grannen för att sedan flytta för gott till mig. Före flyttningen hade grannen sett till att han blev kastrerad. Kanske han blev sur på henne för det och flyttade därför. Han är social till skillnad för Sesste. Han är en trevlig katt (det är Sesste också), spinner ofta och vill ligga i mitt knä. Han vill gärna bli klappad och kliad av den som hälsar på oss.
Tyvärr tycker Sesste inte om Simon. Från början kunde hon inte ligga på platser där han legat, det var kattpojkbaciller där. Nu går det lite bättre, det har hänt att båda legat i min säng men på var sida av sängen. Om de möts på golvet, springer Sesste åt sidan även om han inte gör något. Han har gett sig på henne många gånger, de har slagits och han har jagat iväg henne. Ibland har jag tänkt att ta bort honom men eftersom han är en trevlig katt är det svårt. Han var inte heller snäll med den ena av grannens katter när han bodde där. Han borde få komma till nån annan och vara ensamkatt där.
Grannen och jag hade tidigare också delad vårdnad om en katt som flyttade in hos oss. Jag kallade honon Ivan. Det var samma sak med honom. Först flyttade han in till grannen, sen bodde han hos oss båda och sedan flyttade han in på heltid till mig. Som tur var så lyckades vi få honom bortadopterad och han flyttade till Klockestrand.
Nån annan gång ska jag berätta några sanna katthistorier;
Katten Syrran och kattungarna
Malte och svansen
Keekeelee och svag is
Katten och kloakdiket
Svante med benet ur led
Ångermanlandsbruden
Mormor hade ett torp i Skidsta by i Ullånger där hon hade några kor.
För att försöja sig och sina barn var mormor hemsömmerska. Hon utförde också dagsverken hos bönderna i trakten. Vid ett tillfälle när hon hjälpte till med slåttern hos en bonde, hade hon sett att det fanns en klocka som användes som landgång i höladan där golvet saknades. Framsidan var nedåtvänd så de gick på baksidan av klockan. När bonden frågade henne hur mycket hon ville ha betalt för dagsverket, sa hon att hon ville ha klockan och det fick hon. Det visade sig att klockan var en ångermanlandsbrud.Det är fantastiskt att mormor som hade dåligt ställt och fick arbeta hårt för att få ekonomin att gå ihop valde en onyttig sak som lön. Men hon fick istället en klocka som var både till nytta och en prydnad i sitt hem.
När mormor dog, 83 år gammal, blev det vår mamma som fick ta hand om klockan. Den har funnits hos våra föräldrar tills 2004 då klockan fick flytta hem till mig.
