somherkalurn

                                       

Idag på min förmiddagspromenad funderade jag på ensamhet sett ur mitt perspektiv. Eftersom jag inte har musik i mina öron när jag promenerar, går tankarna från det ena till det andra. Ensamhet kan vara både på gott och ont. Jag har valt att vara ensam och då är det naturligtvis enklare än om man blir ensam utan att själv ha fått bestämma. Det finns många människor som är ensamma, som inte har någon släkt. Speciellt när man blir äldre måste det vara jobbigt att inte ha barn och barnbarn eller syskon. Nu finns det personer som har släkt men som inte har någon kontakt med dem. Det är svårt att förstå det, men naturligtvis är det omständigheter som gjort att det blivit så. Jag är så tacksam för att jag har min familj och min släkt i närheten.

    
Detta är nästan hela släkten, sju personer  saknas på kortet.

Nu har det gått 11 år sedan jag flyttade till stan och blev ensamboende. Naturligtvis har det varit upp och ner under den tiden. Första tiden var jobbig, det skall jag inte förneka. Men jag trivs med att vara ensam. Tänk vad skönt att få göra precis som man vill. Jag har makten över TV-dosan, kan byta kanal hur många gånger som helst utan att någon protesterar. Jag ser mina favoritprogram, behöver inte titta på sporten om jag inte vill. Det är lätt att bli lite pedantisk när man är ensam, inte pedantisk när det gäller städning för det är jag inte. Men pedantisk när det gäller att lägga saker på rätt ställe. Har jag lagt en sak på ett ställe så ligger den kvar. Det är skönt att vara ensam och kunna bestämma när jag skall gå ut, skall lägga mig, skall köpa något eller strunta i att göra det som inte är kul. Men det är tråkigt att sitta och äta ensam, måltiderna går i regel väldigt fort. Det som gör att jag kan känna mig ensam är att inte ha någon att planera saker tillsammans med. Det kan vara frågor som "Skall jag tapetsera om i vardagsrummet? Vilken firma skall jag välja? Vilka tapeter vill jag ha? Ska jag byta bil". Det är så svårt att komma till skott och bestämma när man själv måste ta tag i saken. Jag har mina barn som jag frågar om praktiska saker, men det är i allafall jag som måste se till att det blir gjort. Det kan också kännas ensamt när jag tittar på ett TV-program, läser en bok eller tidning och känner att jag vill kommentera något. Som det är nu så får mina två katter vara bollplank, men tyvärr struntar de fullständigt i vad jag säger. Jag kan ibland känna lite avundsjuka när jag hör ett par planera saker tillsammans. Avundsjukan är ändå inte så stor så den blir jobbig, det är bara en liten tagg som sticker till.

För mig är fördelarna att vara ensam större än nackdelarna så jag kommer att fortsätta att vara ensamboende. Skulle prinsen komma ridande över gräsmattan på en vit häst, skall jag naturligtvis ta en funderar om han får komma in. Men när jag tänker efter så är jag är lite rädd för hästar, så förmodligen får han rida vidare.

Varför finns det inte geleormar i Härnösand? Ja ja, jag vet att det är onyttigt godis men jag vill ändå få äta en geleorm. Förr kunde man köpa geleormar på alla godisaffärer, nu finns det bara geleråttor och det är inte samma sak.

När jag var barn bodde vi på övervåningen hos mormor. Lägenheten bestod av 1 rum, 1 alkov och kök. Det var mina föräldrar, min storebror, min lillasyster och jag som bodde där. Vad har det med geleormar att göra undrar ni? Det har ingenting med det att göra, nu kommer förklaringen till geleormar. Jag kommer ihåg när vår farbror Allan kom på cykel till oss för att leverera smör som vår faster hade kärnat. Han hade då med sig geleormar till oss barn. Om detta hände en gång eller om han levererade smör till oss ofta, det minns jag inte. Vi fick förmodligen väldigt sällan godis så detta var en höjdpunkt för oss. Jag skulle gärna vilja äta en geleorm och få minnas  en sommardag på landet när jag var barn. För naturligtvis var det en solig och varm dag vi fick geleormen, det minns jag med säkerhet.

Det finns inte heller bilder på geleormar, det är tragiskt. Hittade bara den här och den är inte kul. Men man tager vad man haver.

              

Jag kommer också ihåg när jag tuggade mitt första tuggummi, jag var 8 år. Pappa hade eget snickeri, tillverkade möbler. En dag fick vi besök av Ullångers kyrkoherde och det var naturligtvis väldigt stort att kyrkoherden kom hem till oss. Han kom på grund av att pappa skulle sluta med sitt snickeri och börja arbeta som kyrkvaktmästare. Vi skulle flytta från mormors hus till vaktmästarbostaden som låg i samma hus som församlingshemmet. Kyrkoherden gav då min bror och mig en bit tuggummi, jag tror det var Toy. Jag hade aldrig tidigare ätit tuggummi, tyckte inte att det var så gott och att det var underligt att det aldrig tog slut. Förmodligen svalde jag det efter en stund.